Nederbörd och songbird
Det finns regn, ösregn och det vi fick igår. På morgonen varnade radion för att vissa vägar var översvämmade. Jag gick ut och kollade. Vi hade fått 10 mm över natten, men eftersom jag inte tömt regnmätaren på nästan en vecka kan det har varit mindre. Men de 10 mm hamnade på gräslöken och sedan åkte jag till jobbet.
Hela förmiddagen och över lunchen hade vi växlande väder. Det växlade mellan duggregn, ordentligt regn och kraftiga skurar. Vi klagade inför varandra, men detta var inget mot vad som väntade.
Var uppe på Kroppefjälls Spa vid 1430-tiden för att förhandla priser för en grupp irländare som ska komma på besök om två veckor. Fick en underbar blåbärspaj som inledning på förhandlingen, men lyckades ändå komma överens om den med ett pris som mer än väl ryms inom vår budget.
På vägen hem vred någon där upp på kranen. Det öste ner. På Torget i Mellerud var det så blött som man hade behövt stövlar för att kunna gå över det och behålla strumporna torra. Jacka och byxor blev blöta på de få metrarna från parkeringsplatsen till jobbet.
Vid 1730 tömde jag regnamätaren igen. Uppskattningsvis 44 mm. Skalan slutar vid 40 så det är svårt att säga exakt.
När det är konsert på dalslands Konstmuseum känns det som artist bra om det är 25-30 personer där. Igår var det 130, utsålt långt innan affischerna kom upp. Anledningen hette främst Anne Sofie von Otter, men kanske också i viss mån Bengt Forsberg (piano) och Bengt Henryson (cello). Och ingen kan ha ångrat att man satsade 350 kr på en biljett. Det var briljant.
Första halvan ägnades åt klassisk och halvklassisk repertoar, med bara sång och piano. Bland annat dammade de av lite av det som spelades på de musikaliska salongerna i Uppsala i början av 1800-talet, även om höjdpunkten var den avslutande visan om göken, fast på ett språk vi inte kunde identifiera. På von Otters min kunde man utläsa att herr Forsberg spela åtminstone några toner som inte stod i noterna.
Andra halvan inleddes av Henryson ensam på sin cello. "Han kan göra allt", sa damen på min högra sida. Jag håller numera med. Jag har aldrig hört någon hantera en cello på sådant sätt. Ibland klassisk stråkföring, ibland funkigare än den funkigaste elbassist. Sakta vi går genom stan med bara rytmisk cello och sång var en av många höjdare.
Många klassiska sångerskor låter väldigt konstalde när de ger sig på jazz och pop. Inte von Otter. Hon behärskar båda stilarna och verkar ha två röster, en för vardera. Hon kastade sig lugnt mellan t ex Schubert och Beatles utan att någon tyckte det var märkligt.
I övrigt har det mest varit Irland och irländare sedan jag skrev sist. Vi hade tre stycken på besök förra helgen för planering, och sedan har jag jobbat med uppföljning. Men jag lovar att rapporterna ska komma tätare framöver.
Hela förmiddagen och över lunchen hade vi växlande väder. Det växlade mellan duggregn, ordentligt regn och kraftiga skurar. Vi klagade inför varandra, men detta var inget mot vad som väntade.
Var uppe på Kroppefjälls Spa vid 1430-tiden för att förhandla priser för en grupp irländare som ska komma på besök om två veckor. Fick en underbar blåbärspaj som inledning på förhandlingen, men lyckades ändå komma överens om den med ett pris som mer än väl ryms inom vår budget.
På vägen hem vred någon där upp på kranen. Det öste ner. På Torget i Mellerud var det så blött som man hade behövt stövlar för att kunna gå över det och behålla strumporna torra. Jacka och byxor blev blöta på de få metrarna från parkeringsplatsen till jobbet.
Vid 1730 tömde jag regnamätaren igen. Uppskattningsvis 44 mm. Skalan slutar vid 40 så det är svårt att säga exakt.
När det är konsert på dalslands Konstmuseum känns det som artist bra om det är 25-30 personer där. Igår var det 130, utsålt långt innan affischerna kom upp. Anledningen hette främst Anne Sofie von Otter, men kanske också i viss mån Bengt Forsberg (piano) och Bengt Henryson (cello). Och ingen kan ha ångrat att man satsade 350 kr på en biljett. Det var briljant.
Första halvan ägnades åt klassisk och halvklassisk repertoar, med bara sång och piano. Bland annat dammade de av lite av det som spelades på de musikaliska salongerna i Uppsala i början av 1800-talet, även om höjdpunkten var den avslutande visan om göken, fast på ett språk vi inte kunde identifiera. På von Otters min kunde man utläsa att herr Forsberg spela åtminstone några toner som inte stod i noterna.
Andra halvan inleddes av Henryson ensam på sin cello. "Han kan göra allt", sa damen på min högra sida. Jag håller numera med. Jag har aldrig hört någon hantera en cello på sådant sätt. Ibland klassisk stråkföring, ibland funkigare än den funkigaste elbassist. Sakta vi går genom stan med bara rytmisk cello och sång var en av många höjdare.
Många klassiska sångerskor låter väldigt konstalde när de ger sig på jazz och pop. Inte von Otter. Hon behärskar båda stilarna och verkar ha två röster, en för vardera. Hon kastade sig lugnt mellan t ex Schubert och Beatles utan att någon tyckte det var märkligt.
I övrigt har det mest varit Irland och irländare sedan jag skrev sist. Vi hade tre stycken på besök förra helgen för planering, och sedan har jag jobbat med uppföljning. Men jag lovar att rapporterna ska komma tätare framöver.
Kommentarer
Trackback
