ukulelemorfar

Jag var anställd som lärare på en statligt reglerad tjänst 1975-1987. Hur skiljde det sig från dagens kommunala anställningar? Men en varning, vissa av skillnaderna kanske inte beror på kommunaliseringen i sig, utan mer på samhällsförändringar. Troligen hade lärare haft en mer reglerad arbetstid och individuella löner även om de fortfarande hade varit statliga.

En fördel med den statliga regleringen var anställningstryggheten. Eftersom det ytterst var staten som var arbetsgivare kunde den som blev övertalig i en kommun erbjudas tjänst i en närliggande kommun om de hade några vakanser. Länsskolnämnden hade rätt att stoppa en kommun från att anställa på vakanser om tjänsterna kunde behövas för övertaliga från andra kommuner.

En annan fördel var att vi fick ersättning för kostnaden för receptutskriven medicin.

Vi hade också en garanterad löneutveckling. Som nyutbildad lärare placerades du i en lönegrad beroende på vilken typ av lärare du var. Därefter lyftes du en åldersklass var 18:e månad. Detta skedde tio gånger tills du efter 15 år nått din slutlön. Å andra sidan följde denna lön med om du bytte skola eller kommun. Att byta för att få upp lönen var inte möjligt. Enda chansen att tjäna mer var att ta på sig uppdrag som huvudlärare eller institutionsansvarig.

Jag långt efter vår kommunalisering sett liknande system i England, Nya Zealand, Australien och Kanada. I NZ fick man en uppflyttning varje år i tio år under förutsättning att rektorn skrev under ett intyg på att man hade utvecklats som lärare under det senaste året.

Det fanns också möjlighet att få studera en termin eller ett läsår med så kallat B-avdrag, det vill säga med ungefär 2/3 av lönen i behåll. Vad man studerade var dock styrt. Jag som mellanstadielärare med tillval i matematik och fysik kunde på detta läsa pedagogik, till speciallärare eller komplettera med ett ämne till (i mitt fall kemi) för att bli ämneslärare på högstadiet. Detta kunde utnyttjas ungefär vart tionde år och var inget man var garanterad. Systemet avvecklades i mitten av 1980-talet. I övrigt var chanserna till längre sammanhållen fortbildning mycket små. De flesta lärares kompetensutveckling bestod av fyra studiedagar per år, varav länsskolnämnderna stod för två för ämneslärare.

Lyckades jag få en högre tjänst, som studierektor, i en annan kommun hade jag rätt till betald flyttning, och min lärartjänst fanns kvar om jag så småningom ville gå tillbaka.

Precis som nu fick obehöriga lärare bara anställas för en termin i taget. Det fanns dock en pysparagraf. Den som varit anställd som obehörig under ett antal år (ofta fem-sex som minimum) kunde ansöka om ”lokal behörighet”. Denna beviljades av Skolöverstyrelsen och innebar att de räknades som behörighet på just den skola du vid beviljandet arbetade på. Du kunde inte åberopa den om du bytte skola, och lades din skola ner förlorade du behörigheten.

Arbetstiden var endast reglerad utifrån det antal undervisningstimmar (40-minuterstimmar) du hade att genomföra. Adjunkter och ämneslärare hade 24 vtr, speciallärare 26 vtr och låg-, mellan- och övningslärare 30 vtr. De senare fick detta så småningom reducerad till 29 vtr. Klassföreståndartimmen låg ovanpå. På 1980-talet infördes så kallad K-tid, det vill säga en maxtid för konferenser och föräldramöten. Den var max 16 timmar per fyraveckorsperiod.

Men som skrivet: Många av förändringarna sedan dess hade troligen hänt även om lärarna fortfarande hade varit statliga. Arbetstidsdiskussionen föddes i slutet på 1970-talet när en skolstyrelseordförande i Skåne stred för idén att lärarna skulle vistas i skolan 40 timmar i veckan och helst undervisa merparten av tiden. Han fick mothugg från hela skolvärlden och det påpekades att skådespelare inte stod på scen hela sin arbetstid eller att stridspiloter inte satt i sina plan 40 timmar i veckan. Men frågan var väckt, och införandet av K-tid var ett resultat av diskussionen som föddes.

Var det bättre eller sämre? Svaret är att det var en annan tid. Hur en statligt reglerad lärartjänstgöring skulle se ut idag är det ingen som vet.