ukulelemorfar

Hur statlig var egentligen skolan före 1990? Var den mer eller mindre statlig än dagens skola?

Då (som nu) som nu fastställde staten alla de centrala styrdokumenten, läro-, kurs- och timplaner, samt skolförordningar. Staten ansvarade också via högskolorna för lärarutbildningen och utfärdade behörigheter. Skolöverstyrelsen och länsskolnämnderna gav kommunerna stöd och stod också för tillsynen. Båda de instanserna är nedlagda och ansvaret ligger nu på Skolverket, Skolinspektionen och Specialpedagogiska skolmyndigheten.

Den stora skillnaden mot nu var att staten då, via länsskolnämnderna, stod för finansieringen av lärar- och skolledartjänsterna. Det innebar också att staten i detalj styrde dimensioneringen av dessa.

Länsskolnämnderna beslutade utifrån elevtalet på varje skola hur många klasser i varje årskurs fick inrätta. Därefter tilldelades skolan en grundresurs på ett antal veckotimmar (40-minuterslektioner) per klass (olika beroende på årskurs) och en förstärkningsresurs baserad på elevantalet. Skolan kunde få extra resurser för hemspråks- och svenska2-undervisning.

Skolans uppgift var att fördela dessa veckotimmar på lärarna. Det var inte tillåtet att lägga ut fler timmar, eller att hålla inne några för att använda pengarna till annat.

Skolan, eller rektorsområdet, fick också en skolledningsresurs att fördela på rektor, studierektor och tillsynslärare. Det var underförstått att dessa skulle ha en viss undervisningsskyldighet. Tillsättningen av rektorer och studierektorer gjorde av länsskolnämnderna. Kommunen fick yttra sig men inte besluta.

Genom länsskolnämnderna kunde skolorna efter ansökan få pengar för utvecklingsprojekt. Länsskolnämnderna stod också för viss lärarfortbildning, ofta ett par studiedagar per år med ämnesfortbildning.

Kommunerna hade ansvar (finansiering och genomförande) för resten, det vill säga skollokaler, läromedel, skolmat, kanslipersonal, elevhälsovård, lärarfortbildning och så vidare. Här förelåg mycket stora skillnader mellan olika kommuner. Haninge kommun gjorde i början på 1980-talet en rikstäckande undersökning av läromedelsanslagen. Den kommun som satsade mest la tre gånger så mycket per elev som den kommun som satsade minst. Detsamma gällde säkert också annan utrustning för undervisningen. Kommunen hade också arbetsgivaransvaret, inklusive arbetsmiljön, för lärarna.

I samband med kommunaliseringen av lärartjänsterna sa Olof Wennås att vi nu fick en ”statlig skola med kommunalt genomförandeansvar”. Då fanns inte Skolinspektionen som idag spelar en mycket aktivare roll i tillsynen av skolan än Skolöverstyrelsen och Länsskolnämnderna någonsin gjorde. Under mina elva år som lärare och tre år som studierektor under den ”statliga tiden” kan jag inte påminna mig ett enda besök av någon statlig representant i syfte att utöva tillsyn. Jämför med hur ofta Skolverket och Skolinspektionen idag är ute.

(Sista artikeln kommer att handla om att arbeta som lärare på en statligt reglerad tjänst.)