Statlig skola? Del 2: Internationella utblickar
När den så kallade kommunalisering av skolan genomfördes sas det att vi nu hade en statligt styrd skola med kommunalt genomförandeansvar. Staten fastställde styrdokumenten, som läro-, tim- och kursplaner, skollag och skolförordningar med mera. Kommunerna hade ansvar för att genomföra det. De första åren fick kommunerna ett särskilt statsbidrag för detta, det bidraget lyftes senare över till det generella statsbidraget.
Så när man efterlyser en statlig skola måste man fundera på om det gäller styrning eller genomförandeansvar. Jag återkommer till detta i artikel nummer fyra när jag kommer att jämföra nu och då. Men här några internationella exempel på skolans styrning. Jag vill påpeka att de inte är dagsaktuella.
I England och Wales levde man fram till 1980-talet helt utan nationell läroplan för grundskolan. Då infördes The National Curriculum, ett relativt detaljerat dokument med exempel på vad eleverna skulle kunna vid olika tidpunkter inom respektive ämne. Däremot antog man ingen timplan, bara en rekommendation om ungefär hur många procent av undervisningstiden som skulle ägnas åt respektive ämne, en summa som blev mer än 100 % eftersom man förutsatte ämnesintegration.
För cirka 20 år sedan infördes krav på en literacy och senare en numeracy hour varje dag i primary school (5-11-åringar). Det var en timmes undervisning som skulle följa ett visst påbjudet mönster, med lärargenomgång, diskussion och individuell övning.
I Danmark lyftes mycket av ansvaret för den enskilda skolan till lokala skolstyrelser med föräldramajoritet. Men rektor gavs ansvar för att stoppa alla beslut som stod i motsats till skollag och andra statliga styrdokument.
2002 var jag på ett veckolångt besök i Nya Zeeland, som då ständigt låg i toppskiktet på alla internationella undersökningar. Där var kommunerna helt frikopplade från skolan. Kommunerna fick inte ens bestämma var skolorna skulle ligga. Skolorna finansierades helt från staten med ett skolpengssystem, med stor frihet för rektor och lärare att forma sin egen skola. Många skolor utökade sin budget genom att ta emot internationella, betalande elever, främst kineser och japaner. Det blev så vanligt att staten bestämde ett tak för hur många sådana man fick ta emot.
1998 var jag i Newfoundland. I Kanada styrs skolan av delstaterna. I Newfoundland beslutade delstatens utbildningsdepartement allt, och jag menar allt. De stod för 95 % av den lokala skolans budget (resten förväntades skolan arbeta ihop själv på olika sätt). Departementet bestämde hur många lärare varje skola skulle ha och när det fanns vakanser var det departementet som tillsatte dem. Likaså bestämde man vilka huvudläromedel skolorna skulle ha i varje ämne och årskurs. Ingen rätt för skolan att byta. Ett system helt främmande för svensk skola.
Men, i Newfoundland såg jag också rektorer som var engagerade pedagogiska ledare, som tog del i planering, gjorde regelbundna klassrumsbesök och ofta formade sin skolas pedagogiska profil.
Så när vi pratar en statlig skola finns det många frågor att reda ut. Ska kommunerna ha något inflytande och i så fall över vad? Vilken frihet ska ges till de individuella skolorna? Hur ska staten kunna kontrollera att skolorna följer direktiven? Det vore roligt om de som förespråkar den statliga skolan kunde ge svar på hur de ser på dessa frågor. Innan de svaren har kommit har i alla fall jag svårt att ta ställning.
