ukulelemorfar

I cirka 20 år har jag då och då skrivit musikrecensioner för en amerikansk webbtidskrift. Det handlar om CD, konserter och böcker om musiker. En del av mina recensioner har citerats av grupper och artister jag skrivit om och då och då skickar de sina alster direkt till mig istället för via tidskriften. Men ibland blir det snedtändning.

För så där tio år sedan fick jag en CD inspelad av en medlem i en av mina favoritgrupper. Det var en helt instrumental skiva och jag satte den i CD-spelaren med höga förväntningar. Besvikelsen var enorm. Förutom en superb komposition var skivan urtråkig, inte dålig utan tråkig.

Jag tänkte att jag måste ha hört fel, så jag körde den igen, och igen, och igen ... Jag lyssnade hemma, i bilen, på en tågresa, ja i en vecka lyssnade jag otaliga gånger utan att hitta något som jag fäste mig vid, förutom skivans kortaste spår som jag aldrig tröttnade på.

Så jag skrev en spår-för-spår-recension, där jag försökte beskriva varje låt och sedan mina reaktioner inför den. I många fall "too long". Jag avslutade med "The teacher in me says you can do better."

Reaktionen var våldsam. Min redaktör fick ett långt brev om hur okunnig och illvillig jag var, inlusive hot om att aldrig mer skicka någonting till tidskriften för recension. Jag fick brevet och skrev till upphovsmannen och förklarade varför jag skrivit som jag skrev, och att jag följt hans grupp i över 30 år och så vidare. Jag fick ett oförskämt svar som avslutades med "Never contact me again". Vilket jag inte gjort.

Som tur var har han hoppat av gruppen så numera kan jag lyssna på dem utan att störas av hans närvaro. Men jag hörde hans nya grupp på en festival för ett par år sedan, och jag får erkänna att jag inte var imponerad. Men jag skrev ingen recension. Jag misstänker att jag hade förutfattade meningar.