Första gången i London
Jag var i London för första gången lördagen den 4 juli 1969. Och hur kan jag vara så säker på datumet? Det står faktiskt i en del böcker, dock utan att jag är omnämnd. Så låt oss ta det från början.
Sommaren 1969 var jag på en fyraveckors språkresa i Christchurch, en förort till Bournemouth på sydkusten. Jag bodde som ensam svensk i en familj och hade en fantastisk tid. Via mitt dåvarande husorgan New Musical Express nådde oss deltagare nyheten att Rolling Stones skulle ge en gratiskonsert i Hyde Park.
Fyra av oss beslöt att åka dit tillsammans. Att kolla med våra föräldrar i Sverige var det inte tal om. Tiden var för knapp för brevväxling och på den här tiden var internationella telefonsamtal något man fick beställa. Vi ville inte heller oroa våra ledare, men värdfamiljerna behövde ju informeras.
Min familj tyckte det var en rolig idé. De gick igenom med mig hur man åker tunnelbana och vad jag skulle se upp med i storstaden.
På morgonen 4 juli står jag på järnvägsstationen i Christchurch med en nyinköpt ”day return” till London och en väska med matsäck och lite extrakläder. Då kommer mina tre tilltänkta reskamrater och berättar att deras värdfamiljer stoppat deras resa. Så vad skulle jag göra? Ett snabbt beslut, jag åker.
Jag minns inte så mycket. Jag vet att jag kom till Waterloo Station. Nere i tunnelbanan letade jag på kartan rätt på hur jag skulle ta mig till den enda station med parken i sitt namn, Hyde Park Corner. Väl där var det bara att följa strömmen. Jag var inte ensam om att gå på konsert den dagen.
Kl 13.00 började det. Första band på scenen där långt i fjärran var King Crimson. De var då helt okända, utan någon skiva i bagaget, men de slog fullständigt knock på oss. Deras Moody Blues-liknande mellotronmattor och Greg Lakes röst var som skapade för en solig sommardag i Hyde Park.
De andra banden förbleknade, och inte ens Stones själva, med nye gitarristen Mick Taylor, lyckades överträffa öppningen.
Konserten tog slut och jag följde strömmen tillbaka till t-banan. Att köpa biljett var det inte tal om, alla slussar var öppna, vilket gav mig lite dåligt samvete. Men jag kom till Waterloo, hittade mitt tåg och var tillbaka hos min familj lagom för att se ett reportage om konserten på kvällsnyheterna. Tydligen hade vi varit drygt en kvarts miljon på plats.
Jag har ofta letat efter platsen där konserten ägde rum, men inte lyckats lokalisera den, och i alla böcker står det bara att den var i Hyde Park, inte var i parken.
Tio dagar senare var jag tillbaka, denna gång med hela gruppen som avslutning på språkresan. Då föddes en livslång kärlek till London, men det är en annan historia.
Så här efteråt kan man ju konstatera hur tiderna förändras. I samband med evenemanget uttalade sig Mick Jagger om att Stones inte behövde intäkter från konserter eftersom de tjänade så bra på skivförsäljningen. För oss som under senare år har sett hur Stones mjölkar ut vartenda öre de kan ur sina konsertturnéer känns det uttalandet lite främmande.
(Detta är inledningsavsnittet till min bok "London i mitt hjärta - Minnen, historia och restips", första delen av första kapitlet. Rear numera bort boken för 50 kr (90 kr inklusive porto). För beställningen kontakta mig på Facebook eller skicka ett mail till [email protected])
