ukulelemorfar

Det är roligt att se hur allt fler börjar inse att det är lärarna som gör skolan. Vilken skola en elev går i spelar mindre roll än vilken lärare eleven har. Därför är det viktigt att de som blir lärare blir det av rätt orsaker, och att det är rätt personer som blir lärare. Ett brinnande intresse för det man ska undervisa i är viktigt, men om man inte samtidigt har ett brinnande intresse för att arbeta med barn och ungdomar hjälper det föga. Jag minns hur en av de (mycket duktiga) lärare jag var rektor svarade på min fråga om varför hon blev lärare: "Jag är obotligt förälskad i att arbeta med tonåringar." En bra utgångspunkt.

Det är sorgligt att inte fler söker lärarbanan, men ibland slår debatten över. Är höga betyg från gymnasiet en garanti för att man blir en bra lärare? Mitt oppositionella jag ställer genast två frågor:

1. Kan den som själv alltid har haft lätt för skolan (eller ämnet) förstå de elever som inte har det? Kan de sätta sig in situationen för den som inte förstår direkt?

2. Har den som tillbringat gymnasietiden instängd på sin kammare för att få höga betyg utvecklat den sociala kompetens som krävs för att lyckas i ett arbete som går ut på att umgås med ungdomar?

 

När vi formulerar en kravspecifikation för framtidens lärare saknar jag också en viktig beståendsdel i debatten. Varför diskuterar vi inte mer kring vad som underlättar elevers lärande? Och vi pratar, med all rätt, mycket om lärarnas ledarskap, men vilken typ av ledarskap vill vi se?

John Hattie ger i sin metastudie vissa svar, men inte alla.

 

Som rektor lät jag alltid eleverna utvärdera skolan och en av frågorna var vilka egenskaper en bra lärare (definierat som en lärare som får eleverna att lära sig mycket) skulle vara. Ni kan ju gissa vilka egenskaper de satte högst. (Svaret kommer i slutet.)

 

Givetvis ska en lärare behärska det eller de ämnen han/hon undervisar i. Annars blir läraren slav under läromedlet. En språklärare måste till exempel kunna tala undervisningsspråket flytande, en historielärare måste kunna dra historiska paralleller och hjälpa eleverna att se sambanden, och så vidare.Läraren måste också kunna skilja på viktigt och oviktigt inom ämnet. Och läraren bör ha en allmänbildning inom även andra områden än det egna ämnet.

Men lika viktigt är den pedagogiska förmågan. En lärare måste kunna strukturera stoffet (vilket kräver kunskap) och presentera det på ett attraktivt sätt. Läraren måste kunna analysera elevers problem med ämnet och hitta vägar runt dem. Och framför allt måste läraren ha en mycket bred repertoar av undervisningsmetoder.

 

Men det viktigaste av allt anser jag är lärarens förmåga att skapa en bra inlärningsatmosfär i klassrummet. Det handlar om att skapa ett ömsesidigt förtroende mellan sig själv och eleverna, att hitta balansen mellan att vara vuxen och kamrat. Alla elever ska känna att läraren vill dem väl, och att de krav som ställs är för elevernas skull, inte för lärarens skull.

Det gäller också att skapa en tillåtande atmosfär, där misstag ses som en del av lärandet.
Och Vygotskian som jag är måste läraren i mina ögon kunna ställa rätt krav och ge rätt stöd åt varje enskild elev. Det gäller att se till att varje så ofta som möjligt befinner sig i sin proximala utvecklingszon, och får rätt stöd för att klara av det.

Om allt detta sulle man kunna skriva en hel bok. (Hej alla förlag, det var en jobbansökningsannons.)

 

Och vad sa nu eleverna på mina skolor?

Den absolut viktigaste egenskapen hos en lärare i högstadieelevernas ögon är humor. Det kommer alltid överst på de listor jag har fått. I humor ingår att kunna skratta åt sig själv ibland, och framför allt att skratta tillsammans med eleverna. Att skratta åt elever är tabu!

Därefter kommer ofta rättvisa.

Vid mer informella samtal med elever (som när man åker iväg med ungdomar för att spela fotboll eller liknande) kommer en kompletterande bild fram. Idealläraren är den som är beredd att offra lite av sin egen bekvämlighet för elevernas skull. Den som inte hastar iväg till personalrummet när det ringer ut, utan ger sig tid att stanna kvar och prata med elever som söker kontakt. Lärarna som försöker bli för mycket kompis avfärdas lätt, likaså de som fastnar i rollen som vuxna auktoriteter hela tiden. Som jag skrev, det gäller att hitta balansen. Och inga elever tycker i längden om lärare som inte ställer krav. De vill ha lärare som talar om vad som krävs, och som sedan hjälper dem att nå dessa krav.

 

Min stora fråga är dock: Hur handskas vi med dessa frågor i lärarutbildningen? Men min syn på den är egentligen en anan fråga.