ukulelemorfar

Nej, jag äter inte hummer. Det är ett beslut jag tog för snart 15 år sedan, och det har inget med vegetarism, miljömedvetenhet eller snålhet att göra. Orsaken är mer komplicerad än så. Låt mig berätta hela historien.

I slutet av 1990-talet följde jag med på Skolledarförbundets studieresa till St John's, huvudstad i Newfoundland, östra Canada. Vi var där för att under fem dagar besöka skolor. Svenska skolor var på den tiden, långt innan Björklund tog över, väl sedda, men de kanadensiska var ett strå vassare, därav vår resa.

Det var en intressant vecka, som ställde mycket av det vi trodde på ända. Jag sammanfattade det hela i ett antal artiklar i dåvarande Skolnytt, och man kan säga att jag minst sagt var imponerad.

Vi hann också med en massa annat. Vi besökte platsen för den första radiosändningen över Atlanten, vi hade ett par trevliga fester med våra värdar och jag lärde mig några inhemska sånger. Och så var det hummern.

Newfoundland är traditionellt ett fiskarparadis, även om man vid den tiden inte fick fiska torsk längre, och en av delikatesserna är hummer. Detta visste ett par kvinnliga rektorer från Uppsala, som tydligen var vana hummerätare. De påpekade detta för vårt värdfolk och de senare lovade att ordna hummermiddag.

Så en kväll åkte vi ut till ett litet guest house utanför St John's där värdinnan lovat att servera hummer med tillbehör, och något mystiskt som kallades backapples till efterrätt. Värdinnan själv hade varit nere i hamnen på morgonen och köpt nyfångad hummer. Hon hade noggrant valt ut de humrer hon ville servera, en per person plus några extra för säkerhets skull. Dessa humrar hade hon sedan kokt enligt alla konstens regler, och serverade detta med bröd och sallader.

Det var gott, mycket gott, faktiskt bland det godaste jag någonsin smakat. Hummerköttet nästan smälte i mun, och salladerna och brödet var perfekt matchade till.

Men varför är jag då inte en regelbunden hummerätare, nu när det var så gott? Jo, de vana hummerätarna från Uppsala förklarade med en mun att detta var den absolut godaste hummer de någonsin hade ätit. Så jag inser att om jag någonsin igen skulle äta hummer så kommer jag bara att bli besviken. För hur stor är möjligheten att den ens kommer i närheten av den hummer jag smakade på i Newfoundland?

Och vad var nu backapples? Jo, varma hjortron med vaniljglass. Fransmännen som var första europeer i området hade hittat dessa gula hallonliknande bär som de saknade namn på. Det blev bäret som inte heter något (heter = apelle på franska) och så småningom förvandlades det av de engelskspråkiga som kom senare till backapples. (Fast det heter ju egentligen cloudberry på deras språk.)