ukulelemorfar

Under många år levde jag med illusionen att finsk knackkorv är det godaste som finns. Illusionen var dessutom till viss del verklighetsbaserad, men verkligheten är ju alltid relativ. Så låt mig relatera historien.

I mars 1981 reste jag och klass 5a på Brandbergsskolan till Leningrad, som St Petersburg hette under Sovjettiden. Om jag minns rätt var det 22 st 11-12-åringar, 8 föräldrar och jag som tog färjan till Helsingfors och därifrån buss på ryska vintervägar till den sovjetiska metropolen.

Bara själva resan dit var en upplevelse. Vi gick i isränna över havet, och fartygsskrovets dån mot isen gjorde att få av oss sov den natten. Och de ryska vägskraporna var tydligen av mycket dålig kvalitet. För det mesta fanns det bara en smala plogad del mitt på vägen, och även där körde man på snö. Jag vet att vi under under en del av resan körde 15 kilometer på en timme trots att bussen aldrig stod still. Varje gång vi mötte militärfordon fick vi veja ut i snön, och i en stad blev vi stoppade och k-pistbeväpnade soldater klev på bussen för att kontrollera våra pass igen.

Väl i Leningrad svängde chauffören vänster där det var förbjudet, vi blev stoppade av polis och fick böta.

Vi tillbringade tre nätter på ett ungdomshotell, såg Erimitaget och Neva, köpte var sin balalajka och lite ryska dockor, var på rysk cirkus och så vidare. Det enda som inte var så bra var maten. Feta fläskkorvar till frukost, rödbetssoppa av tveksam kvalitet till lunch och liknande. Att köpa godis och läsk var inte att tnka på. Sådant existerade bara inte.

Så när vi passerade gränsen til Finland tre dygn senare och i enlighet med paketresans erbjudande skulle få lunch kändes det som en befrielse. Där fick vi knackkorv och pommes frites. Det var som att komma till det kulinariska himmelriket. Jag har sällan upplevt mat så god som denna knackkorv.

I flera år gick jag och närde drömmen om att återigen få äta denna delikatess. Men i Haninge fanns inga affärer som saluförde korven. Alla hörde mina klagomål över detta och mitt lovprisande av finsk mat.

Till slut förbarmade sig en av min fruns kollegor över mig. När hon besökte släkten i Finland köpte hon med sig ett paket av de åtråvärda korvarna, och nästa gång vi var på besök hade hon speciellt för mig tillagat dem. Det var med stor förväntan jag förde gaffeln till mun, och ...

Vilken Västgötaklimax. Det var ju ungefär som vilken varm korv som helst. Inget speciellt alls. Men det var inte så att fruns kollega hade misslyckats med tillagningen, bara det att sånt som smakar himmelskt efter tre dygns matmässig misär inte är något att hänga i julgran när man ätit gott och rikligt dagarna innan.

Så om jag kommer till Finland igen så är det inte längre knackkorv som står högst på önskelistan.