ukulelemorfar

Man säger att jag minns det som igår, men det är sant i detta fall. Det är en av de händelser som inte alls verkar så avlägsen, och jag ber om ursäkt för alla jag lurat med mitt taskiga tidsperspektiv. Men det är nu faktiskt cirka tio och ett halvt år sedan jag såg ljuset, trots att jag sprungit runt och pratat om att det hände för så där sju-åtta år sedan.

Men låt oss ta det från början:

Det var lördag 22 februari 2003. (Det är inte mitt utmärkta minne som berättar det utan mina dagboksanteckningar.) Jag och sonen var i London på vår vanliga FF-resa till Storbritannien. (FF = Fairport Convention-konsert och fotboll.) Det var också den dagen min son hade en när döden-upplevelse.

Vi börjar med den. Vi var på ett fullsatt Stamford Bridge och såg Chelsea-Blackburn. I det senare spelade två före detta Manchester United-spelare, Dwight Yorke och en annan. I 85:e gjorde en av dem 0-1 i målet strax nedanför våra platser. Eftersom sonen är en närmast fanatisk ManU-supporter var han på väg upp för att vråla ut sin glädje. Jag drog ner och tystade honom snabbt. "Tänk på att du är omgiven av 42 000 Chelsea-fans!"

Nåja. Till ljuset.

På kvällen gick vi på Cellar Upstairs Folk Club vid Euston Station som jag alltid gör om jag är i London en lördagskväll. Det var en komplett okänd grupp som skulle spela, en som på sin hemsida påstod att all musik låter bättre om den framförs på ukulele. Det lät inte speciellt lockande, så vi gjorde upp att vi i pausen skulle återvända till hotellet för godis och TV om de inte var bra.

Men ack så fel vi hade. Rummet var fullpackat med publik, vilket där innebär nästan 100, många av den typ som sällan frekventerar folkmusikklubbar. Och när gruppen satte igång förstod vi varför. Det var bra, det var varierande och det var roligt. Parodier och pastischer blandades med låtar som "You talk about my drinking but not about my thirst". En lång gruppmedlem sjöng opera, den enda tjejen (en var borta) mördade "Sex and drugs and rock'roll", som fick handla om deras spelningar i village halls på landsbygden, omdöpt till "Buns and cakes and sausage rolls". Och redan då spelade de "Life on Mars", "The Good, the Bad and the Ugly" och medleyt där de framför sju-åtta låtar samtidigt.Vi var fångade. Vi hade upplevt The Ukulele Orchestra of Great Britain för första gången.

Hemma i Sverige köpte vi var sin ukulele och resten är historia. The Ukes har spelat i Mellerud två gånger, jag har varit med och slagit världsrekord i ukulelespel, vi har kört en mängd ukuleledagar i Mellerud, vi har spelat in Mukulele på skiva, och vi har sett the Ukes fler gånger än jag kan räkna. Men numera är det på festivaler och i lokaler som Royal Albert Hall.

Igår var det dags igen. Denna gång i Vara Konserthus. Samma grupp, till en viss del samma låtar och samma härliga musikantskap och engelska humor. Och inte blir det sämre av att vi träffade många som brukar dyka upp i Mellerud för ukuleledagen första lördagen i februari varje år. Och givetvis en stund med bandet efteråt, även om det inte blev öldrickande tillsammans som när de spelade i Göteborg förra året. Det får vänta till nästa gång.