ukulelemorfar

Läste i en tidning om hur Brandbergsskolan via en ny rektor räddats från nedläggning. När tidningen redogjorde för vad han gjort för att rädda skolan fick jag lite "Deja Vu"-känsla. Mycket kändes välbekant. Låt mig ta er tillbaka till mitten av 1970-talet, och lite från mina 11 år på skolan.

Brandbergsskolan öppnades 1975. Den låg mitt i ett nybyggt bostadsområde. När jag gick i nian 1968/69 hade vi orienteringar i skogarna här, nu låg det en stad för 12 000 invånare på platsen. 4 200 lägenheter plus 700 radhus.

På våren hade jag gått ut Lärarhögskolan och på sommaren blev jag uppringd och erbjuden jobb på skolan. Jag tackade nej. Jag hade redan fått jobb som musiklärare på mellanstadiet i två Tyresöskolor, och möjligheten att få syssla med musik på heltid lockade.

Min Brandbergsskolekarriärsstart försköts därför till hösten 1976, när jag dök upp på skolan som vapenfri tjänstepliktig. Jag hade en fri roll, var lite lärarassistent, lite elevassistent, jobbade lite på fritidsgården och lite på biblioteket, och tillbringade ganska mycket tid i musikinstitutionen. Men framför allt lärde jag känna skolan och folket där. (Något jag hade stor nytta av när jag nästa år var fast anställd som lärare.)

Rektor var Torkel Söderström och han hade året innan fått den krävande uppgiften att bygga upp en skola (byggd för 6-parallelligt högstadium plus 6 mellanstadieklasser) från noll. Helt ny personal, helt nya elever, varav ingen hade bott i Brandbergen mer än max sex år. Hur lyckas man med det?

Torkel hade i mina ögon en stor fördel. Han var en suveränt duktig pedagog. Jag hade haft honom som kemilärare i nian och hans lektioner var det man såg fram emot under veckan. Det var fyllda av humor, och har man roligt lär man sig. Men samtidigt som han var rolig och inspirerande var han tuff. Han markerade tydligt vad som var acceptabelt och inte.

Som rektor hade han flera fördelar.

Torkel såg all personal, inte bara lärarna, som lika viktiga. På alla högstadieskolor spelar vaktmästaren och kanslisten stora roller, men på Torkels skola (för det var vad det var) räknades även lokalvårdare, fritidsledarna och matsalspersonalen in. Lokalvårdarna rastvaktade ibland och hade alltid roliga grejer när vi personal spexade för eleverna på julavslutningarna.Det hela kallades BRY-andan.

Torkel hade som ledstjärna att skolan var till för eleverna. Han hade, enligt vad han sa, blivit prickad av JO två gånger. Båda gångerna hade han brutit mot de formella reglerna för att ta snabba beslut för elevernas bästa. Ett fall var när han på stående fot bad en helt olämplig lärare att med omedelbar verkan lämna sin tjänst. JO konstaterade att beslutet var rätt i sak, men att det skulle ha fattats av Länsskolnämnden.

På Torkels skola var det tillåtet att pröva nytt, även om det misslyckades. Däremot var han skeptisk till sådana som bara rullade i gamla hjulspår. Och om man försökte något nytt och det inte fungerade kunde man alltid räkna med Torkels stöd utåt om det kom kritik. Han var, utåt, lojal mot sina lärare. Hade han kritik tog han den direkt med läraren ifråga.

Och Torkel insåg att eleverna på en nystartad skola behövde något att vara stolta över, något som fick dem att öppet berätta "Jag går på Brandbergsskolan". Så idrottslärarna fick fria händer att anmäla lag i skol-DM i alla sporter där de trodde att vi hade chans att hävda oss. Vi var till exempel i kvartsfinal i fotboll med killarna i nian, och i början på 1980-talet nådde tjejerna i min sexa finalen i skol-DM i fotboll för klasslag. 

Vår framsynte musiklärare Per-Arne Ståhlberg fick också fria händer. Brandbergsskolans Luciatåg är fortfarande de bästa jag hört på en högstadieskola. Och under mitt år som VTP-are satte vi upp Jesus Christ Superstar, med ett sextiotal elever och ett halvt dussin lärare. Under slutfasen var vissa elever mer på repetitioner än lektioner, men Torkel tog smällen när de lärare som inte var involverade gnällde. Han förklarade hur viktigt det hela var för skolans rykte och elevernas trivsel.

Han fick, som vanligt, rätt. Vid läsårsstarten efters ommarlovat berättade skoldirektör Olle Flodby, som varit det i cirka 20 år, att han under våren hade varit med om det bästa under alla sina skoldirektörsår när han bevistade Brandbergsskolans uppsättning av JCS. "Jag grät av lycka när jag lämnade salongen", sa han till alla Haninges lärare.

(Detta ledde till fler uppsättningar, och så småningom till att Haninges musikklasser förlades till just Brandbergsskolan,)

Och Torkel fick rätt igen. Expressen visade något år senare betygsstatistik som skulle visa hur elever i de "fina förortskommunerna" klarade sig bätte än de i söderförorterna, vilket var helt rätt. Men när tidningen bröt ner siffrorna på skolnivå visade det sig att eleverna i "höghusskolan" Brandbergsskolan hade bättre betyg än eleverna på Vendelsömalmsskolan, som låg mitt i ett äldre, väletablerat villaområde.

Som lärare i nio år på skolan visste jag att jag hade Torkels stöd, men att jag också hade krav från honom på mig. Det jag gjorde skulle jag göra för elevernas bästa.

Det var också Torkel som i maj 1986 mer eller mindre tvingade in mig på skolledarbanan, något han ska ha stort tack för. Och under de 14 år jag var studierektor och rektor på skolor i tre olika kommuner tänkte jag ofta försatt i kniviga situationer: "Vad skulle Torkel gjort.?