Hasse Alfredson - biografin
Utmärkt om Hasse Alfredson
Strax före jul kom den första biografin över Hasse Alfredson. Det är Kalle Lind, bland annat känd från radion, som grävt djup och skrivit en heltäckande livsteckning över en av våra mest älskade komiker.
Redan i förordet försöker Lind beskriva vidden av Hasses konstnärskap (komiker, författare, skådespelare, regissör, tecknare …). ”Hur mycket den enskilde medborgaren än kan erinra sig att Hasse Alfredson gjorde så gjorde han i själva verket ännu mer.” På drygt 600 sidor underbygger han sitt påstående. Jag påstår mig vara hyfsat påläst i ämnet, men chockades över hur mycket jag missat, framför allt under perioden efter Tage Danielssons död.
Genomgående tycker jag mig se en rastlöshet hos Alfredsson. Han vill aldrig fastna, ständigt röra sig framåt. Tänk på Svenska Ords revyer, ingen är en kopia på den tidigare, varje bygger på en egen grundidé. Samma gäller företagets filmer. Och så är det även när det gäller Hasses egna produktioner. Sex filmer i lika många genrer, böcker som var och en har en egen profil, ena stunden barnunderhållningen (han startade till exempel ett kortlivat barnboksförlag), i andra stunden operett eller thrillers.
Ett annat genomgående drag är att han behöver bollplank och även motstånd. Där finns i många år Tage Danielsson, i andra tider Povel Ramel med flera. Det måste finnas någon som kan sovra och tvinga fram en förädling av idéströmmen. Symptomatiskt är att när han lämnar sitt förlag och gör ett uppehåll i bokskrivandet är det inte för att de inte ger ut det han skickar dem. Tvärtom, han saknar ett aktivt redaktörskap, någon som sätter sig in i texten och kommer med synpunkter.
Kalle Lind har som jag skrev grävt djup, allt från Alfredsons tidiga skolår, till de sista åren. Han återger recensioner av böcker, revyer och filmer, han citerar intervjuer och har letat fram fakta på riktig trivianivå. Vad sägs om uppgiften om i vilket nummer av Allers historien som gav Hasse idén till Martin Ljungs ”Fingal Olsson”-sketch. (Ja, det var Alfredson som skrev den.)
Jag njöt av att läsa boken. Men minns, den tar tid. Den ska läsas långsamt för att smälta allt. Jag är imponerad, både av hur mycket en individ kan skapa under sitt liv, och av hur Kalle Lind skildrar detta. Jag hade inte protesterat om han haft med mer om revyerna på 1970-talet, men man kan ju inte få allt. Boken är för mig ett måste för alla som gillar Hasse A.
