ukulelemorfar

Förra veckan dog Neil Innes, en brittisk musiker som kanske är okänd för de flesta men en av mina stora idoler när det gäller blandningen av musik och engelsk humor.

Första gången jag kom i kontakt med hans musik var det utan att veta vem han var. Bonzo Dog Do Dah Band hade 1968 en mindre hit med ”Urban Spaceman”, en liten udda låt. Bonzos leddes av Viv Stanshall och Niel Innes och var ett studentikost band som växlade mellan music hall-musik och pop.

Några år senare köpte jag deras LP ”Keynsham” på rea och den blev snart sönderspelad av mig och kompisarna. Låtar som ”Mrs Slater’s Parrot” och ”Look at me I’m wonderful” blev stora favoriter. Men det var fortfarande ett band för mig. Så fick jag tag på en Best of-LP på en annan rea och slogs av bredden på deras humor. Lyssna på ”The intro and the outtro”, en låt som aldrig börjar på riktigt, ”Canyons of your mind”, med världens sämsta gitarrsolo någonsin, och den definitiva avrättningen av ”Sound of Music”. Allt lär finnas på Youtube.

Så 1978 kom Rutles. Filmen ”Rutles- All You Need Is Cash” är tillsammans med Monty Pytons ”Life of Brian” bland det roligaste som någonsin skapats. Det är en Mocumentary, det vill säga en fakedokumentär i samma anda som ”Spinal Tap”, fast mycket roligare. Vi får följa ”the pre-fab four” Rutles genom deras karriär, som påminner väldigt mycket om en viss fyrmannagrupp från Liverpool. Eric Idle från Python spelar både berättare och bassisten Dirk McQuickly. Neil Innes är sångaren och gitarristen Ron Nasty.

Genom filmen uttalar sig bland annat Mick Jagger och Paul Simon (in persons) om hur mycket Rutles betydde för deras egna karriärer. Men det som lyfter hela filmen är Neil Innes låtar. Det låter så mycket Beatles att man kan ta fel (vilket musikkunniga kompisar till mig har gjort när jag testat dem). Inga direkta kopior, men Innes har fångar stilen, ackordvändningarna och sångstämmorna till perfektion. Lyssna på låtar som ”Ouch”, ”Piggy in the Middle” och ”Hold my hand” så fattar du.

Det hela hade börjat några år tidigare i TV-serien Rutland Weekend Television med Eric Idle. Bandet hade spelat en låt i varje program. (Rutland är Englands minsta grevskap.) Givetvis fanns Neil Innes redan innan med i kretsen kring Python. Han skrev en del musik åt dem och fanns med som musiker på turnéerna.

För mig räcker Rutles-filmen för att sortera in Innes bland idolerna, men det kom en uppföljare. I mitten på 90-talet kom TV-serien ”Anthology” som berättade Beatles historia i deras egna år. Det kom också flera dubbel-LP med obskyrt material.

Rutles ville inte vara sämre, så 1996 kom CDn ”Archeology”, med 16 nya Beatles-pastischer signerade Neil Innes. Denna gång har han frigjort sig lite mer från originalen men å andra sidan blivit lite djupare. Huvudnumret är den långa ”Shangri-La” som innehåller en lång rad blinkningar åt Beatles (bara att lyssna och leta, jag har hittat åtta stycken som kan härledas till olika Beatles-låtar),

Men höjdpunkterna kommer först och sist. Vi som kommer ihåg inledningen på Sgt Pepper skrattar gott åt öppningen ”Major Happy’s Up and Coming Good Time Band” och den följande ”Rendezvous” där trummisen vänligt och bestämt avböjer all hjälp från vännerna. Och så ”Questionnaire” och dess avslutande fråga ”Tell me what you think about how easy it is to buy a gun?” med hänvisning till mordet på John Lennon. Och avslutningen är ”Back in 64”, där barnbarnen kryper upp i knäet upp ser farfar på TVn ”or is it someone just like someone you’ve been”. Så kommer nostalgin. Helt underbart.

Vila i frid Neil Innes och tack för all bra musik och alla goda skratt!