London i december del 3
Tisdag 17 december – Kvällen
Barbican Centre måste vara den minst tillgängliga av alla Londons kulturcentra, i alla fall om man kommer med t-banan till Barbican. Skyltar rekommenderade att man skulle gå via bron över gatan utanför och då hamna inne på Barbican. Det blev en lång promenad med ett antal trappor upp och ner. Det var då jag på fullt allvar upptäckte att jag nog inte var så rehabiliterad som jag trodde.
Själva centrat är fantastiskt. Utställningslokaler, biograf och flera teatrar/konsertlokaler. Huvudlokalen Barbican Hall rymmer nästan 2 000 åhörare, teatern runt 1 300 och ”The Pit” cirka 300. Jag var där för att lyssna på Steeleye Span i den stora hallen, men samtidigt pågick en längre gästspel från Royal Shakespeare Company i teatern, denna kväll ”Så tuktas en argbigga”.
På plats i den gemensamma foajén var jag imponerade över hur många yngre (läs 20-25-åingar) det fanns i det församlade menigheten. Kunde verkligen mina gamla folkrockhjältar Steeleye, som nu firade 50-årsjubleum, hittat en ny ung publik? Svaret kom när pjäsen skulle börja. I stort sett alla yngre försvann in i teatern. Men imponerande ändå. Hur många yngre skulle en pjäs av Strindberg locka i Sverige?
Insidan av Barbican Hall är magnifik. En stor parkett och en läktare. Var man än sitter ser och hör man bra. Inga ”restricted view-seats” här inte. Men så är ju lokalen hemvist för London Symphony Orchestra.
Jag förbigår förbandet Strawbs Acoustic med tystnad. Även de firar i år 50, men de har inte åldrats med värdighet.
Steeleye Span däremot gav en kanonkonsert. De byter ständigt medlemmar, det är bara Maddy Prior kvar från originalet, och åtminstone tre av dem kan inte ha varit födda när gruppen bildades. Men det är nog som Maddy sa i en intervju att ungdomarna för med sig ny energi.
Den senaste skivan ”Est´d 1969” är kanonbra, men här var det jubileum så fokus låg på musik från bandets historia. Glädjande nog hade de med flera låtar från ”Below the Salt” och ”Parcel of Rouges”, LP nr 4 och 5, som var de som gjorde att jag upptäckte dem.
Men det stora jublet kom när tre gamla medlemmar dök upp. Först Peter Knight, som var med från LP 2 och många år framåt, fiolspelare och sångare. Sedan Sir Martin Carthy (adlad för sina insatser för engelsk folkmusik) som var med i två omgångar och John Kirkpatrick, dragspelare som var med en kort period 1977-78. Med tio personer på scenen lyfte bandet och skapade ett enormt tryck i musiken.
En riktig höjdarkväll och på något sätt knöts cirkeln ihop. En av de nya medlemmarna är multiinstrumentalisten Benji Kirkpatrick, som anslöt 2017 fyrtio år efter att hans pappa spelade med bandet. Stoltheten lyste i Johns och Benjis ögon när de nu stod sida vid sida i ett av de legendariska folkrockbanden.
