London i december del 1
Måndag 16 december
Ankomst till Heathrow cirka 13.00
Första gången i London sedan knäoperationen. Kanske inte helt återställd, men nästan. Det negativa var att jag pep i säkerhetskontrollen både ut och hem, det positiva att jag märkte att folk är vänliga och hjälpsamma även om man inte har promenadkäpp. Fick ett par gånger hjälp att plocka upp saker från marken och när jag halvt tappade balansen på en buss var flera där och frågade om jag behövde stöd.
Insåg vid ankomsten att jag borde köpt Heathrow Express-biljetterna på nätet. Där kostar en retur £32, på Heathrow gick den på £37.
Min fru har en stor samling stickade jultröjor och överraska varje dag sina elever med en ny tröja. Jag hade order att leta efter fler. Kunde dock konstatera att tröjorna börjar utmana. Många av de nya motiven innehåller grovt språk, ”Merry Christmas you filthy animal” och liknande, och/eller anspelningar på alkohol eller sex. Knappast lämpligt att ha på sig när man undervisar 8-9-åringar. Men jag hittade en collegetröja med Nalle Puh-tryck och julanknytning.
Hissen på Lillywhites vid Piccadilly Circus lever sitt eget liv. Knappar man trycker på för att få dit den slocknar sedan oförklarligt. Lyckades med dess hjälp ta mig upp andra våningen, men när jag skulle ner igen passerade hissen mig flera gånger utan att stanna.
Bodde denna gång på Chrysos Hotel vid Paddington. Ett typiskt Bayswater/Paddington-hotell i form av ett ombyggt bostadshus. Pyttesmå rum, men en suite. Passar bäst för den som har som ambition att bara sova där över natten. Men välstädat och vänligt folk i receptionen. Hissen är dock den skakigaste jag upplevt och att bo på femte våningen innebar att jag varje morgon fick spela i duschen så där fem minuter innan varmvattnet kom.
Passade på att köpa musikalbiljetter till februariresan med frun. Jag gillar att köpa dem direkt från teatern. Kul att kunna diskutera platser och priser med personalen. Så om två månader ska vi på tisdagen se ”& Juliet” och på torsdagen ”Six”, showen där Henry VIIIs sex fruar bildar tjejband.
För mig är det nästan obligatoriskt att äta en Hunter’s Chicken (ibland kallad Chicken Melt) när jag besöker London. Det är kycklingfilé med en skiva bacon, smält ost och barbecuesås. Saftigt och mättande. Den här gången sköljdes den ner med en pint London Glory på Sawyers Arms vid Paddington, en Greene King-pub.
På kvällen besökte jag för första gången musikklubben Green Note på Parkway i Camden. Det är en liten klubb med två scener, en på gatunivå och en i källaren. Den övre är den större, men publikkapaciteten är cirka 40 personer. Kvällens gäster var en nybildad duo, Good England. Bra sånger med komp av gitarr och tvåradiga dragspel. Men kvällens höjdare var när en av gästerna vid ett barbesök hälsade igenkännande på mig. Han förtydligade: ”I have seen you sing at Cellar Upstairs.” Så var man känd även i London, även om han inte bad om autograf.
Dålig vits berättad av Saul Rose i duon:
- How do you know there is a folksinger at the door?
- He can’t find the key and does not know when to come in. (Också berättad om blonda sångerskor.)
