Målens begränsningar
Jag ska i några inlägg titta på detta med målstyrning. Först ett förtydligande: Jag är inte emot att vi sätter mål för oss själva, vårt arbete eller våra organisationer. Men målen får inte bli det allenarådande. De löser inte allt, och ibland kan de faktiskt begränsa oss. Svårigheten att ha mål som utmanar, men som inte är orealistiska. Är de för högtflygande är det drömmar, inte mål.
Här två exempel på hur mål kan begränsa oss.
Vad gör man när målet är nått? Detta är faktiskt ett problem. Lägger man av? Sätter man ett nytt mål och spänner bågen lite till?
Min favorithistoria på detta tema är ett knattelag i S:t Erikscupen på den tid jag var aktiv fotbollstränare (1980-talet). De hade det motigt och förlorade ständigt. Under sin första säsong tog de inte en enda poäng. Men tränarna peppade dem och fick dem att fortsätta. ”En dag ska också vi vinna en match.” Så det stora målet blev just detta, att vinna en match.
Så under andra säsongen hände det. Laget vann! Och vad hände sedan? Jo, hälften av killarna lade av. De hade ju nått sitt mål.
En annan fallgrop är att sätta ett ouppnåeligt mål. Varför ska man fortsätta att kämpa den dagen man upptäcker att an inte kan nå det?
Jag hade en elev i matematik med mycket stora svårigheter för ämnet. Idag skulle vi sätta stämpeln dyskalkyli på hen. Trots att det var på högstadiet kunde hen fortfarande inte klara av addition med tiotalsövergång utan hjälp av fingrar eller linjal, och multiplikationstabellen ska vi bara inte prata om. Hur mycket jag och specialläraren arbetade med eleven lyckades vi inte.
Så kom det första betygstillfället, då på hösten i årskurs 8. Jag hade individuella samtal med alla om vad de förväntade sig och från ovan nämnda elev var svaret snabbt: ”Minst en trea” Jag tappade andan. Jag och specialläraren var överens om att vi skulle ge tvåa som uppmuntran för att hen kämpade. Kunskapsmässigt var det den solklaraste etta jag stött på under mitt lärarliv.
Jag förklarade och peppade, och hen fortsatte att slita med matematiken under våren i åttan, och under hösten i nian. Men svårigheterna kom vi aldrig till rätta med helt, och när eleven såg att det även då bara blev en tvåa gav hen upp helt. Under våren i nian skolkade hen en del och på lektionerna som bevistades gjordes det inte många knop. Slutbetyg en etta.
Så för högt satta mål kan också vara hämmande, även om jag i det senare fallet ger betygssystemet en stor del av skulden.
I nästa inlägg kommer jag att titta på faran med att vid utvärderingar bara titta på måluppfyllelsen.
