ukulelemorfar

Det är snart avslutning i våra skolor och när vi har avfärdat påståendet om att man inte får sjunga nationalsången kan vi fundera på över detta med kyrka eller inte.

Låt mig berätta om tre avslutningar jag minns särskilt väl, av olika orsak.

 

1987 flyttade vi till Skara och dottern började i årskurs 3 där. Året efter var det dags för avslutning och eftersom jag jobbade på en skola intill kunde jag smita från en stund. Alla försäkrade hur mysigt det var med avslutning i domkyrkan. Så jag gick dit med lätta steg, men när det var slut var jag. Jag hade inte bevistat en avslutning, jag hade bevistat en gudstjänst.

Givetvis sjöng man "Den blomstertid", och det hör till tycker ateistiska jag. Men även allt annat som sjöng var också hämtat ur psalmboken. Ingen "Idas sommarvisa" eller "Barfotavisa", bara psalmer. Jag kände mig tillbaka till den tid när skola och kyrka styrdes av samma minister och kyrkoherden var självskriven ledamot av skolstyrelsen.

Och inte blev det något tal från rektorn. Istället höll domprosten en moralpredikan om vådan av att ljuga. Våra barn fick höra om hur Richard Nixon tvingades avgå som president efter att ha ljugit. På en sommaravslutning??!!! Härlig start på ett lov (eller inte).

 

1992 blev jag rektor på en skola i Götene med årskurs F-2 och 7-9, men inget däremellan. Delarna hade tidigare tillhört två olika skolområden. De yngre hade åkt till en kyrka i en annan del av kommunen för sin avslutning, de äldre hade firat den i den stora högstadieskolans idrottshall. Föräldrar hade försökt tränga in sig i kyrkan, men de hade aldrig varit välkomna tillde äldre.

Jag bestämde att vi skulle ha en samlad avslutning, cirka 220 elever och 30 personal, plus föräldrar. Vi undersökte alla tillgängliga lokaler inom vårt upptagningsomrråde. Niorna hävdade bestämt att de små absolut skulle vara i en kyrka, men den som fanns skulle inte rymma oss alla.

Så vi fastnade för Folkets Park på gångavstånd från skolan. De blev så glada att vi fick låna deras stora danslokal, med plats för nästan 600 sittande, och ljudanläggning helt gratis. Det blev en del protester från elevhåll, som bemöttes med "OK hitta någon annan lokalsom rymmer minst 400 sittande", vilket ingen gjorde.

Mitt föräldraråd var positivt, men från vår grannskola fick jag en del ironiska kommentarer.

Så kom avslutningen. Det var fullsmockat. 350 föräldrar och släktingar. Alla fick parkeringsplats, alla fick sittplats, alla såg och hörde bra hela tiden. ((Och rektorn höll talet.)

Efteråt var alla överens. Vi stannar här. När hösten kom hörde rektorn för grannskolan av sig. "Tror du ni kan lägga er avslutning så vi kan ha den strax före eller efter på samma plats?" Och så blev det.

 

1997 var jag tillbaka i Skara, som rektor för den stora högstadieskolan (480 elever). Första avslutningen höll vi, enligt deras tradition, i Domkyrkan. Inte så många religiösa inslag, men eftersom den bara rymde drygt 700, varav många platser med ytterst begränsad sikt kunde vi inte gå ut med en allmän inbjudan.

Året efter renoverades Domkyrkan och vi fick problem. Efter mycket funderade fastnade vi för Idrottshallen, med bra läktare och plats för 350 sittande på stolar på själva planen. Det gällde bara att göra det mysigtför kvällen (vi hade avslutningen då.)

Några lärare tog på sig att pynta hela hallen med blommor, blad och ballonger. Vi byggde en 60 kvm scen för kör och rockmusiker. Vi hyrde in bra ljud från Bert Karlssons sons firma.

Succé igen. 480 elever, cirka 40 personal och mer än 500 föräldrar och släktingar. På scen framfördes allt från sommarpsalmer till hårdrock. Skolprästen kom och körde en rocklåt. Jag fick hålla tal om sommaren som en tid att skaffa sig minnen, med inslag av musik från King Crimson. Nästan en och en halvtimme höll vi på.

På vägen tillbaka till skolan för betygsutdelningarna kom föräldrarådets ordförande och sa: "Jag hoppas att de renoverar Domkyrkan nästa år också." Till saken hör att han var präst.

Veckan efter var det insändarstorm i Skaratidningen. Skribenterna prisade vår avslutning och krävde att vi skulle stanna i Idrottshallen (stor bokstav för att idrottshallen i Skara just hette Idrottshallen, ett namn som tagits fram genom en pristävling) även när Domkyrkan renoverats färdigt.

 

Oavsett var man lägger avslutningen så vill jag summera:

1. En skolavslutning är en skolas högtid. Elever och lärare firar avslutningen på ett arbetsord.

2. En skolavslutning är i första hand elevernas högtid och fest. Den ska i första hand planeras för att de ska njuta av den. Vi vuxna, personal och föräldrar, är där för deras skull, inte tvärtom.

 

Och ett tips: Om du är rektor och ska dela ut en 25-årspresent, eller avtacka någon som går i pension, fråga om du kan få göra det på avslutningen inför alla elever och föräldrar. Det brukar bli kanonbra, och mer än en lärare som jag har avtackat på det sättet har frågat om det finns på film. Jag minns men värme den biologilärare som efter lång och trogen tjänst gick fram emot scenen för att hämta sin present, och alla 1 200 närvarande ställde sig upp och applåderade när hon var på väg upp. Vilken upplevelse.