Svindlande höjder i London
Det var de första dagarna 1989 och vi hade en kort familjesemester i London. Ett av våra utflyktsmål var St Paul's Cathedral, min favoritbyggnad i staden, fylld av historia.
För vår då tioåriga dotter var det mest lockande att jag hade lovat att ta med henne upp till ovansidan på katedralens stora kupol. För henne var det ett äventyr, för mig en chans att studera den genialiska konstruktion Christopher Wren hade skapat. Som alla insatta vet är det egentligen två kupoler, en inre som man ser infrån kyrkan, fylld av vackra målningar av Sir James Thornhill, och en yttre, den man ser utifrån. Mellan dessa båda finns en vitkalkad tegelkon vars uppgift är att hålla upp tyngden från det lilla tornet överst på kupolen.
När vi sett lite av allt det som fanns på golvnivå i katedralen lämnade vi den gravida hustrun/mamman på en stol i koret och påbörjade uppstigningen. Det är ju bara 100 meter över golvnivå.
Första biten, upp till Whispering Gallery, vid foten av den inre kupolen gick fint. 259 steg uppför en bred trätrappa med lagom höga trappsteg. Enda risken är att bli yr i huvudet när man snurrar runt uppåt.
Efter att ha testat att man verkligen kan viska till varandra på långt avstånd tog vi etapp två, 118 steg upp till foten av den yttre kupolen och Stone Gallery. Färre steg men något jobbigare. Det är en trång stentrappa med relativt höga steg. Men vi kom fram och kunde njuta av utsikten.
Jag visade henne hur Wren bluffat med väggarna. Delar av de ytterväggar man ser när man står utanför katedralen är bara kulisser. De ska ge intryck av att hela katedralen är lika hög som mittsektionen. Och vi tittade på de förgyllda ananaser Wren placerad på tornen. Man kan ju fundera över vad ananaser har att göra på en engelsk katedral.
Så var det bara sista biten, 153 steg upp till Golden Gallery ovanpå den yttre kupolen. Där tog äventyret slut. Etappen utgörs av en metalltrappa som slingrar sig upp i tomrummet mellan den yttre kupolen och tegelkonen. Hela vägen kan man se både uppåt och neråt. Jag fick svindel efter några få steg och meddelade att det var dags att vända. Gissa om dottern var sur och besviken. Själv tyckte jag att det var orättvist att surheten riktades mot mig som varit med 2/3-delar och inte mot hustrun som inte gått ett steg, men ...
I maj samma år var jag tillbaka som guide för en niondeklass på skolan jag arbetade. Givetvis ingick St Paul's i programmet, och givetvis vill de flesta upp i kupolen. Jag följde med upp till Stone Gallery, och där bestämda jag mig: Bära eller brista.
Inför sista etappen placerade jag klassens längsta och stadigaste kille bakom mig och den näst längsta framför. De fick en tydlig order: "Låt mig inte vända."
Det gjorde susen. Jag kom hela vägen upp.
Efter det har jag varit upp i Golden Gallery många gånger, och dottern har fått följa med. Jag vet ju att jag kan och vågar.
Detta är ett utdrag ur min bok "London i mitt hjärta", dår jag kombinerar minnen lagt detta med fakta om London (i detta kapitel till exempel ett avsnitt om Sir Christopher Wren plus lite om katedralen) med en del besökstips. Boken kan köpas direkt från mig. 130 kr inklusive porto.
