ukulelemorfar

Kommunen där jag jobbar har "förändring och nytänkande" som några av sina ledord för skolan och dess utveckling. Jag kan förstå skälen bakom ordvalet, och jag kan till viss del sympatisera, men, och ett stort men.

Att välja ordet förändring innebär att man stämplar det som redan är som felaktigt. Ordet signalerar att vi måste ändra oss, det vi nu gör är inte godkänt.

Ordet nytänkande är mindre laddat. Men det signalerar också att vi måste tänka annorlunda än vi gör idag.

 

Jag är inte motståndare till förändring eller nytänkande. Men jag har under mina fyra decennier i skolvärlden sett så många exempel på hur det viktiga blivit förändring och nytänkande, istället för förbättring och utveckling. Vad var egentligen hela det tidiga 1990-talets skolutveckling om inte förändring och nytänkande. Den gamla katederundervisningen skulle bort. De åldershomogena klasserna likaså. Lärare skulle inte få arbeta i ämnesteam, det skulle vara ämnesövergripande arbetslag runt en elevgrupp. Läraren skulle inte heller vara undervisare utan handledare.

Jag var själv en av dem som stod på barrikaderna och slogs för det nya. Men jag och alla vi andra hade glömt några enkla fakta:

* Det var inte katederundervisningen i sig som det var fel på. Det var att den fick vara alldeles för dominerande. Katederundervisning, speciellt om den är bra, har sin plats, liksom grupparbete, och individuellt arbete. Det är blandningen och att varje metod används på rätt ställe som är det viktiga.

* Det är bra om de nya metoder som införs har testats i mindre skala först, så att man vet att de fungerar. Nu hoppade vi okritiskt på ett tåg som inte riktigt visste vart det skulle. Målet var bort från det gamla.

* Det är viktigt att ge utrymme för kritiska röster, och att ta dessa på allvar. Det är först när man granskar kritikernas argument som man kan kontrollera om det nya håller. Nu blev de som försynt påpekade att eleverna i åldersblandade klasser presterade sämre i matematik nedtystade. "Eleverna lär sig andra saker" blev det stående sättet att bemöta alla kritiker. Vad det andra egentligen bestod av var det inte som rktigt kunde säga.

Och vi har sett resultatet: Förändringarna ledde till försämrade kunskaper hos eleverna.

 

Jag tycker att skolutveckling istället ska baseras på ett specialpedagogiskt förhållningssätt. Vi ska leta efter det som fungerar, konstatera vad vi är bra på. Sedan ska vi utveckla dessa styrkor maximalt.

Det utesluter inte att vi parallellt arbetar med att förbättra oss på områden där vi upplever brister. Men precis som vi i arbetet med eleverna fokuserar på det de kan, och det behärskar, ska vi i vår skolutveckling utgå från det vi kan och arbeta med att utveckla det. Annars finns det risk att vi i vår förändringsiver glömmer bort vad vi gör bra, precis som vi gjorde för cirka 20 år sedan.

Och så anser jag att fokus måste vara utveckling. Ibland kräver utvecklingen förändring, men inte alltid. Om jag ska tälja något och min kniv är slö så vässar jag den, jag byter inte till en hammare. På samma sätt måste vi i första hand arbeta för att vässa våra verktyg, inte nödvändigtvis alltid byta ut dem mot andra. Och vi måste också arbeta med att bli bättre på att välja rätt verktyg till rätt uppgift, och då och då lägga ett nytt verktyg i vår låda.