ukulelemorfar

Det måste varit 1969 eller 1970. Min kompis Ante berättade att var en präst som skulle spela på vår fritidsgård på eftermiddagen. Skulle vi inte kunna gå ner och fråga om vi fick kompa honom? Sagt och gjort, och till vår stora förvåning sa han ja. Inga noter, men det gick säkert bra ändå. Sedan frågade han om vi ville kompa honom och en ungdomskör på ett framträdande den kommande veckan. Javisst. Och så blev det en spelning till med bara honom innan vi fick tillfäller att öva första gången.

Det var så jag lärde känna Lars-Åke Lundberg, präst, visdiktare, filosof .... I cirka sju år hade jag det stora privilegiet att då och då spela med honom. Vi spelade i församlingshem, kyrkor, Alternativ stad med mera. Vi turnerade i småländska frikyrkor. Vi spelade i radio och TV. Alltid han i fokus och mig som ackompanjemang, ofta med Ante, men också ibland med Lars-Åkes son Fredrik.

Och även om det är häftigt att kunna skryta med att man spelat på ett fullsatt Göteborgs konserthus och på Scandinavium, och att man spelat med storheter som Bernt Egerblad och tommy Koverhult, att man lett kören på en skiva där musikerna inkluderade Mike Watson och Douglas Westlund, så är det det som låg vid sidan av musiken som nog satte störst prägel på mig.

Trots att Lars-Åke var djupt troende försökte han aldrig pracka på mig religionen. Jag kan inte minnas att han ens frågade om jag trodde på Gud. För honom var det egalt. Det viktiga var att jag ville vara med. Och för Lars-Åkes skull var det lätt att bryta upp från julbordet för att vi skulle in och spela på Alternativ stads julfirande för Stockholms uteliggare eller gå upp tidigt en söndagsmorgon för att spela för stadsmissionens frukost för samma personer.

Under åren med Lars-Åke träffade jag många som använde religionen som ett sätt att "stäng in sig" med likasinnade. Lars-Åke var tvärtom. Han använde den grundtrygghet och styrkan hans gudstro gave honm för att tjäna, att göra gott för andra. Jag minns hur vi ofta på väg till spelningar stannade vid ett härbärge på Södermalm för att plocka upp Ernst, en man svårt märkt av alkoholism. Men han var alltid nykter när Lars-Åke kallade, och han hjälpte till med programutdelning och skivförsäljning.

Och hade det inte varit för Lars-Åke hade jag aldrig träffat min fru. Han kom till vårt bröllop och sjöng en nyskriven sång för oss från bänkarna i kyrkan. Han döpte också vår son. Vi bodde i Skara, men han upplät Kungsholms kyrka där han då var kyrkoherde för ändamålet. Vi hade med oss två faddrar från Skara och jag minns hur Vojje (gudfadern) efteråt var helt överväldigad, "Mitt i gick det upp för mig att den runde lille mannen i prästkläder och med gitarr på magen också hade skrivit de underbara sångerna vi sjöng.) En av dem, "Som fågeln i sitt bo", sjöng jag många år senare på min brors begravning.

Så tack Lars-Åke för allt du gav mig och andra. Vi är många vars liv hade varit mycket annorlunda om du inte hade funnits.

Så till sist en liten annekdot.

Det var på G72, det första stora allkristna mötet i Göteborg i augusti 1972. Jag och Ante var där för att kompa och under tre dagar gjorde vi åtta framträdanden. Första kvällen var det stor konsert i Göteborgs konserthus. Hela den kristna musikeliten på plats (Tore Littmark, Göte Strandsjö, Kjell Lönnå ...) Dessutom radioinspelning.

Lars-Åke skulle sjunga tre sånger och vi hade fått noterna till dem och placerats strax bakom honom. Under applåderna efter den andra låten vänder han sig mot oss och säger: Grabbar, jag har ändrat mig. Jag tar en ny låt. Ni har inte hört den, men det är a-moll och tretakt.

Det fungerade. Det gjorde det alltid med Lars-Åke.