ukulelemorfar

Jag hoppar K för Konkretion tills vidare. Så låt oss hoppa direkt till I för Individualisering, eller Individanpassning.

 

I början på 1990-talet blev individualiseringen den stora modeflugan, eller ska vi säga en ganska snäv av individualisering. Helt plötsligt skulle varje elev arbeta med sitt, utifrån sin egen lilla planeringsbok. Undervisning blev ett fult ord. Läraren skulle vara handledare, som skulle lotsa eleven när denne arbetade med sina självvalda uppgifter. Planeringsböckerna fylldes med hur många sidor eleven tänkte gör den närmaste veckan. Att sätta mål för vad man skulle lära sig var det ingen som tänkte. Institutet Individanpassad Skola blev ledstjärnan.

Enligt mitt sätt att se det var det här den stora nedgången i svensk skola började. Vi hoppade i galen tunna, och vi happade djupt ner i tunnan.

 

Men missförstå mig rätt. Givetvis ska skolan vara individanpassad. Varje elev ska mötas på sin nivå och stimuleras till att arbeta i sin proximala utvecklingszon. (Se avsnittet om aktivitet.) Men detta innebär ju inte med automatik att alla ska arbeta med olika arbetsuppgifter, eller att läraren inte får samla klassen för diskussioner eller genomgångar.

 

Jag fick en helt ny syn på vad individanpassning och individualisering är när jag jag i mitten på 1990-talet träffade den engelska pedagogen John Stringer. Han hade varit med om att producera en TV-serie tänkt att utbilda låg- och mellanstadielärare i hur man undervisar i naturvetenskap, "Making Sense of Science". Vi importerade serien till Sverige, översatte lärarmaterialet och gav ut det som en videobox med en pärm med kommentarer. För mig var arbetet med översättningen något av det mest utvecklande jag gjort. Jag lärde mig massor. (Men serien sålde nästan inte alls.)

 

John skrev för några år sedan en bok riktad direkt till svensk skola om att undervisa om NO i yngre år. Där finns ett kapitel om "Individualisering och progression". Där skiljer John på tre olika typer av individualisering:

* Genom planering. Det kan vara att olika elever får olika uppgifter, eller i princip samma uppgift men på olika svårighetsnivå (som det finns i vissa matematikböcker). Det kan också vara att alla gör samma uppgift men får olika noggrana instruktioner, eller ombeds att dokumentera arbetet på olika sätt.

* Genom resultat. Man förväntar sig olika resultat av olika elever, och ställer olika krav på deras prestation.

* Genom stöd. Eleverna får olika mycket stöd av läraren, eller andra elever, för at genomföra arbetet.

 

På så sätt kan det på ytan i ett klassrum se ut som alla arbetar med samma sak på samma villkor, men att arbetet faktiskt är mycket individualiserat.

Ett typexempel på suverän individualisering var den så kallade Tungelstaorkestern i Haninge för så där 35-40 år sedan. Det var en stor orkester med allt från nybörjare till ganska avancerade instrumentalister. Ledaren skrev ala arrangemang och anpassade stämmorna till var och ens förmåga. Alla spelade samma låt, resultatet lät oftast mycket bra, men det var mycket individualiserat.

På samma sätt kan en uppsatsskrivning där alla skriver om samma sak vara mycket individualiserad. Kraven på vad läraren accepterar från var och varierar, likaså vilket stöd som ges, och den individuella uppföljningen.

 

Tyvärr ser jag att vi är på väg tillbaka från den individanpassade skolan. Betyg ska sättas tidigare, utifrån kriterier som gäller alla, oavsett mognadsnivå och förkunskaper. Vissa tidigt mogna kan sova sig igenom skolan och ändå få toppbetyg, andra sliter som djur men för nöja sig med E och D. Och egentligen blir det några av dem som har de lägre betygen som jobbar bäst efter sin förmåga, medan många med högre betyg faktiskt sällan ligger i sin proximala utvecklingszon. Varför ska man anstränga sig extra när man redan har det högsta betyget?

Men det är min personliga syn på saken.

 

(Johns senaste bok heter "Att lyckas med NO" och är utgiven på Gleerups. Det finns också tre häften med kopieringsunderlag, med spännande undersökningar inom NO.)