ukulelemorfar

På 1990-talet anlitade jag Henry Pluckrose två gånger för att hålla studiedagar på de skolor jag var rektor för. En av alla de saningar han sa var att det ofta är fel personer som arbetar hårt i skolan. Han såg lärare som slet sig svettiga på lektionerna, medan eleverna lugnt kunde luta sig tillbaka och betrakta showen framme vid tavlan.Pluckrose ville vända på det. Det är eleverna som ska arbeta och läraren som ska betrakta. Det är vad den andra bokstaven  MAKIS står för, A = Aktivitet, och då elevens aktivitet.

 

Det är en vedertagen sanning att lärande är en aktiv process. Det går inte att passivt ta emot kunskap. Var och en skapar sin egen kunskap utifrån information och tankar. Men utifrån det får man inte dra slutsatsen att läraren kan abdikera. Det är ju läraren som ska skapa förutsättningarna för lärandet, och vara med och skapa de aktiviteter som leder till att eleven utvecklar kunskp.

 

Men aktiviteten kan ha många former, och olika djup. Man måste alltid fråga sig om den leder till lärande. Eleverna i en klass kan se väldigt aktiva ut, och utföra en massa arbete, men det är inte säkert att arbetet leder till lärande. Eleven kanske har räknat 100 uppgifter i matematikboken, men eftersom allihop låg på en nivå som eleven nått för länge sedan så blev det inte någon kunskapsutveckling. Eller lärt sig tio nya glosor, men inte förstått vad de ska användas till.

 

Jag är en stor anhängare av Vygotskijs teorier om lärande, om hur kunskapen skapas i sociala sammanhang (mer om det i ett senare inlägg) och framför allt teorin om den proximala utvecklingszonen. Den går ut på att man utvecklar kunskap bäst om man utmanas att arbeta snäppet över sin egentliga förmåga. Det får inte vara för långt över förmågan, utan precis ovanför, som om en fotbollsspelare av division 3-klass utmanas genom att spela på division 2-nivå.

Men för att utveckla kunskap när man arbetar i den proximala utvecklingszonen behövs det stöd. Stödet kan vara ledande frågor från läraren, "tips från coachen", eller att två elever på samma utvecklingsnivå tillsammans löser problem som egentligen ligger ovanför deras egen nivå.

Som lärare måste jag ständigt fråga mig om den utmaning jag ger eleverna, individuellt eller i grupp, ligger i den proximala utvecklingszonen, eller om jag låter dem vistas för mycket i bekvämlighetszonen, där de klarar allt utan ansträngning, eller ännu värre på en nivå som de inte har möjlighet att arbeta på. Det senare kan leda till knäckta självförtroenden och vikande intresse för ämnet. Hur många har inte genom åren lämnat skolan med "kunskapen" om att matematik är för svårt för dem.

 

Sedan kan aktiviteten som sagt vara av många slag. Aktivt lyssnade är också en aktivitet.