Press, Izzy och press
Efter att ha läst morgonens tidningar konnstaterar jag två saker:
1. Jag borde hålla ögonen öppna så jag inte missar fler fynd. Nu sålde de Harrods utan att jag e4ns fick lägga ett bud. Bara £1,5 miljarder. Som hittat. Undrar om de accepterat en handpennning på ett par tusen.
2. Dalsland ÄR bortglömt. DNs officiella Sverige-resebilaga innehåller inte en enda sevärdhet från vårt landskap. Man har t ex med ett tomtemuseum, men inte Sveriges största som ligger i Mellerud, flera musikfestivalen, men inte KAOS, osv. Skäms! (Eller är vi dåliga på att marknadsföra oss?)
SvD har en lång intervju med Izzy Young, Folklore centrums grundare. Fascinerande man, still going strong vid 82 års ålder.
Jag har flera personliga minnen av honom. Det var via honom jag på halvtidigt 1970-tal köpte mina första skivor med riktig engelsk folkmusik. Det var skivor utgivna på Topic, folkmusikskivbolaget nr 1. I den första laddningen vill jag minnas att jag beställda "The banks of the Sweet Primroses" med Shirley Collins, på den tiden gift med Fairport Conventions grundare Ashley Hutchings, och "The Great Australian legend" med A L Lloyd och bland annat tre Fairport-medlemmar. Det var på den senare jag hittade "Holdup at Eugowra Rocks" som finns på Still No Bagpipes skivan. Och det var hos Izzy jag hittade boken med Karl Asplunds översättningar av engelska ballader. "De två korparna" finns fortfarande i min repertoar, och Kai Sy Teknon, kortlivad grupp jag hade på 1970-talet, sjöng texter från den.
Men största upplevelse med Izzy var nog i mitten på 1980-talet när Rod Paterson, underbar skotsk sångare, var i Stockholm. Jag och en av sångerskorna från min dåvarande grupp Both Sides the Tweed var och såg honom på ett fik i stan en kväll. Bra, men inget mot konserten ett par dagar senare, i rummet bakom Izzys butik. Vi var ungefär ett dussin åhörare. Vi satt i en stor ring, med Rod som en i ringen. Och så helt utan förstärkning sjöng han för oss i vad som verkade vara en evighet av välljud. Wow.
Ni kan lyssna på Rod när han sjunger Robert Burns om ni klickar på länken.
Nu har jag lyssnat på hälften av de anmälda till Kanalyreidolen. Många roliga nya bekantskaper, och många kära återseenden. En sak som slår mig är hur tydligt man ser vilka som driver själva och vilka som är drivna av sina föräldrar.
Jag gillar inte det sistnämnda. Givetvis ska föräldrarna backa upp sina barn, och givetvis kan man ibland knuffa på lite extra, men det ska vara barnets mål att komma med i Kanalyreidolen, inte föräldrarnas.
1. Jag borde hålla ögonen öppna så jag inte missar fler fynd. Nu sålde de Harrods utan att jag e4ns fick lägga ett bud. Bara £1,5 miljarder. Som hittat. Undrar om de accepterat en handpennning på ett par tusen.
2. Dalsland ÄR bortglömt. DNs officiella Sverige-resebilaga innehåller inte en enda sevärdhet från vårt landskap. Man har t ex med ett tomtemuseum, men inte Sveriges största som ligger i Mellerud, flera musikfestivalen, men inte KAOS, osv. Skäms! (Eller är vi dåliga på att marknadsföra oss?)
SvD har en lång intervju med Izzy Young, Folklore centrums grundare. Fascinerande man, still going strong vid 82 års ålder.
Jag har flera personliga minnen av honom. Det var via honom jag på halvtidigt 1970-tal köpte mina första skivor med riktig engelsk folkmusik. Det var skivor utgivna på Topic, folkmusikskivbolaget nr 1. I den första laddningen vill jag minnas att jag beställda "The banks of the Sweet Primroses" med Shirley Collins, på den tiden gift med Fairport Conventions grundare Ashley Hutchings, och "The Great Australian legend" med A L Lloyd och bland annat tre Fairport-medlemmar. Det var på den senare jag hittade "Holdup at Eugowra Rocks" som finns på Still No Bagpipes skivan. Och det var hos Izzy jag hittade boken med Karl Asplunds översättningar av engelska ballader. "De två korparna" finns fortfarande i min repertoar, och Kai Sy Teknon, kortlivad grupp jag hade på 1970-talet, sjöng texter från den.
Men största upplevelse med Izzy var nog i mitten på 1980-talet när Rod Paterson, underbar skotsk sångare, var i Stockholm. Jag och en av sångerskorna från min dåvarande grupp Both Sides the Tweed var och såg honom på ett fik i stan en kväll. Bra, men inget mot konserten ett par dagar senare, i rummet bakom Izzys butik. Vi var ungefär ett dussin åhörare. Vi satt i en stor ring, med Rod som en i ringen. Och så helt utan förstärkning sjöng han för oss i vad som verkade vara en evighet av välljud. Wow.
Ni kan lyssna på Rod när han sjunger Robert Burns om ni klickar på länken.
Nu har jag lyssnat på hälften av de anmälda till Kanalyreidolen. Många roliga nya bekantskaper, och många kära återseenden. En sak som slår mig är hur tydligt man ser vilka som driver själva och vilka som är drivna av sina föräldrar.
Jag gillar inte det sistnämnda. Givetvis ska föräldrarna backa upp sina barn, och givetvis kan man ibland knuffa på lite extra, men det ska vara barnets mål att komma med i Kanalyreidolen, inte föräldrarnas.
Kommentarer
Trackback
