ukulelemorfar

Idag är en stor dag i min sjukdomshistoria. Jag har tagit min sista (för den här gången) Plavix. Det är en blodförtunnande medicin som ordinerats under drygt 6 månader efter balongspräningen, medan det lilla nät som är inopererat i mitt kranskärl växer in i kärlväggen. Imorgon slank den sista tabletten ned. Inte för att det var Plavix. Apoteket bytte ut den sitsa gången jag hämtade ut, mot en billigare medicin som ska ge samma effekt.

Jag tror jag börjar bli stegmissbrukare. Vi har stegtävling på jobbet sedan i måndags och jag blir så lätt fixerad och passionerad. Jag har försökt att komma på hur man diagnostiserar en stegmissbrukar och kommit fram till följande.
Du vet att du är stegmissbrukare när du ...
* ... flera gånger om dagen gör kalkyler på hur många steg du kommer att uppnå denna dag.
* ... går bort till skrivarna och hämtar dina utskrifter varje gång du skickat något dit, och inte som förr samlar ihop dem och hämtar alla på en gång.
* ... blir glad när den du gått en promenad för att besöka inte är där, så du får chansen att gå sträckan en gång till.
* ... ägnar tid åt att upprätta avancerade Exceldokument för att följa upp genomsnittsresultat, steg kvar till veckomålet och så vidare.
* ... ägnar tid åt att hitta på fantasifulla ursäkter varför du inte har gått mest.
* ... står och går på ställer när du köar i butiken.
Det sista stämmer faktiskt inte på mig, så jag är nog inte riktigt fast i missbruket än.

Funderar på en ny affärsidé. Vad tror ni om att vara rådgivare åt blivande Londonresenärer? Skulle folk betala en hundralapp eller två för att få någon som sitter ned med dem och ger tips utifrån deras intressen? Fick en knippe tulpaner som tack för tjänsten igår.