ukulelemorfar

Satt i telefonmöte i drygt 2,5 timmar igårkväll. Dessutom var jag sekreterare, så jag hade telefonluren i vänster hand hela tiden och skrev på datorn med höger. När jag var klar hade vänsterarmen nästan stelnat i sitt läge. Jag fick sakta bända upp den. Men nu funkar den som vanlig igen.
Men man ska inte klaga. Jag är ju inte den som ställt till det och förlorat både prinsessan och halva kungariket.

På tal om prinsessor. Familjens signaturmelodi just nu är: "Jag är ute när gumman min är inne, jag är inne när gumman min går ut". Eller vad sägs om vårt veckoschema:
Måndag: Jag på övervåningen i telefonmöte hela kvällen, hon på nedervåningen väntande på den gemensamma fikastunden, som aldrig blev av.
Tisdag: Hon är på föräldraråd på sin skola, jag är hemma och skriver.
Onsdag: Jag är på möte med orienteringsklubben, hon hemma och gör något.
Torsdag: Hon på högskolan, jag på spelträff med spelmännen.
Fredag: Jag ska iväg på Wärds och titta på ungdomar, hon får sitta hemma.
Vi nöter inte på vårt förhållande direkt.
Men varför ska man klaga. Det har gått 37 år och ännu har varken Expressen eller Aftonbladet behövt slösa dussintals sidor på att vi har gått isär.

Kan inte få in i mitt huvud hur Storbritannien kan ha dålig ekonomi, efter alla pengar vi spenderat där de senaste 15-20 åren. Försökte faktiskt bli inbjuden till festen på Buckingham Palace i samband med EIIR:s 50-årsjubileum som drottning. Min motivering till att jag var värd att bjudas in var: "Trägna bidrag till engelsk musikindustri och bryggerinäring." Den accepterades inte. Nåja. Jag hade ändå ingen frack.
Och man ska väl inte klaga. Det finns ju fler som inte får umgås med kungafamiljer (längre).