ukulelemorfar

I Monty Pythons "Meningen med livet" kommer döden på slutet och hämtar middagsgästerna. En av gästerna säger något i stil med "That is a rotten way to spoil an evening". Lite så kändes det i söndags kväll. Jag fick ont i bröstet och gick och la mig för att smärtan skulle släppa. Jag somnade till kort, men vaknade av att det blev värre och värre. Till slut ringde jag, på min kloka hustrus uppmaning, sjukvårdsupplysningen.
En stund senare hämtade ambulansen mig för snabb transport (dock utan sirener) till NÄL och akuten.

36 timmar senare börjar jag hämta mig, och på läkarens order är jag uppe och rör mig. I en av korridorerna hittade jag denna dator som patienterna får använda. Och med lite tur, och om proverna är bra, får jag åka hem imorgon, men har ett par veckors sjukskrivning att vänta.

Men man får se det positiva:
* Jag har fått åka ambulans för första gången i mitt liv. (Och hade jag varit 20-25 år yngre hade jag nog blivit förälskad i sköterskan som tog EKG och gav mig nytroglycerin.)
* Jag har genomgått kärlkransröntgen (med vidhängande ballongsprängning) och det var inte alls så hemskt som jag hade väntat mig utifrån beskrivningarna. Jag har t o m fått med mig tre kort från röntgen. Ska ramas in och sättas upp på väggen hemma.
* Ultraljudet visar att hjärtat är tämligen oskadat.
* Jag hann se "Tillbaka till Aidensfield" igår (och ska se den idag också.)

Sedan får jag väl stå ut med att mina armar liknar dem på en bättre begagnad heroinist (sällan har så många stuckit så mycket på ställen så nära varandra) och att jag troligen kommer att vara medicinberoende i resten av livet. Det blir i alla fall en resten av livet.