Blandande karameller
Ägnade flera timmar igår åt en enkät om fritidsvanor vi just nu genomför i årskurs 4-9. Hann med att behandla cirka 50 enkäter (av drygt 700 ...) Ganska tråkigt arbete faktiskt. "But a man's gotta do what a man's gotta do" och när vi kan börja analysera kommer det att bli roligt igen.
Fick nej från en av mina favoritspelemän till medverkan på spelmansstämman 29 augusti. Men listan på de som har sagt ja och de vi väntar svar från är lång. Det blir nog en toppenstämma ändå. Funderar just nu på hur många parallella aktiviteter vi kan ha, och hur mycket folk det kan tänkas komma.
Kom hem och hittade, förutom ett antal väntade räkningar, en hel packe CD i posten. Skickade av Cat, redaktör för Greenmanreview. Han hade lovat en bunt "Celtic CDs" men i högen hittade jag också till min stora förtjusning Eric Bogle's senaste alster och "The Navy's Wives", ett folkmusikdrama av Mick Ryan om hustrur till rallare. Mick Ryan är en av Englands bästa folksångare. Kraftfull men ändå nyanserad röst. Han är också en icke oäven sångdiktare.
Och Eric Bogle känner väl alla till, eller? Han har skrivit två av folkmusikhistoriens finaste låtar, "The Band Played Waltzing Matilda" och "No Man's land", den senare också känd som "The Green Fields of France". Båda skildrar på ett ömsint sätt krigets fasor, den första med utgångspunkt i slakten på bland australiensiska trupper 1915 när de allierade försökte öppna en andra front i det pågående världskriget.
Den andra skrev Bogle efter att ha besökt de vidsträckta begravningsplatserna där offren för skyttegravskriget under samma konflikt ligger begravda. Han sjunger sången till William McBride, ett namn han hittade på ett av korsen. I sista versen från han William om han verkligen trodde på talet om kriget som skulle göra slut på alla krig. För det har hänt "again and again and again".
Försök förresten hitta någon samlingsskiva med June Tabor. Hon har gjort mäktiga versioner av båda sångerna.
Bogle har samma problem som Ralhp McTell (Streets of London) och Don McLean(American Pie och Vincent). Hur ska man fortsätta när man inleder karriären med att skriva riktiga klassiker? Hur toppar man det?
Fick nej från en av mina favoritspelemän till medverkan på spelmansstämman 29 augusti. Men listan på de som har sagt ja och de vi väntar svar från är lång. Det blir nog en toppenstämma ändå. Funderar just nu på hur många parallella aktiviteter vi kan ha, och hur mycket folk det kan tänkas komma.
Kom hem och hittade, förutom ett antal väntade räkningar, en hel packe CD i posten. Skickade av Cat, redaktör för Greenmanreview. Han hade lovat en bunt "Celtic CDs" men i högen hittade jag också till min stora förtjusning Eric Bogle's senaste alster och "The Navy's Wives", ett folkmusikdrama av Mick Ryan om hustrur till rallare. Mick Ryan är en av Englands bästa folksångare. Kraftfull men ändå nyanserad röst. Han är också en icke oäven sångdiktare.
Och Eric Bogle känner väl alla till, eller? Han har skrivit två av folkmusikhistoriens finaste låtar, "The Band Played Waltzing Matilda" och "No Man's land", den senare också känd som "The Green Fields of France". Båda skildrar på ett ömsint sätt krigets fasor, den första med utgångspunkt i slakten på bland australiensiska trupper 1915 när de allierade försökte öppna en andra front i det pågående världskriget.
Den andra skrev Bogle efter att ha besökt de vidsträckta begravningsplatserna där offren för skyttegravskriget under samma konflikt ligger begravda. Han sjunger sången till William McBride, ett namn han hittade på ett av korsen. I sista versen från han William om han verkligen trodde på talet om kriget som skulle göra slut på alla krig. För det har hänt "again and again and again".
Försök förresten hitta någon samlingsskiva med June Tabor. Hon har gjort mäktiga versioner av båda sångerna.
Bogle har samma problem som Ralhp McTell (Streets of London) och Don McLean(American Pie och Vincent). Hur ska man fortsätta när man inleder karriären med att skriva riktiga klassiker? Hur toppar man det?
Kommentarer
Trackback
