Bra musik
En första rapport från Englandsresan, kan komma fler ...
Det blir nog också en hel del nytt på hemsidan med tips på diverse.
Warwick Folk Festival startar klockan 2000 på fredagen och avslutas vid midnatt på söndagen. Däremellan är det fullt drag på ett antal scener, som Main Stage, ett stort tält med plats för mer än 1 000 sittande, Bridge House Theatre, en härlig teater/konsertlokal för runt 300, som Melleruds Kulturbruk men mer kompakt, Living Tradition Centre, Lecture Theatre osv på festivalområdet, samt en rad pubar inne i stan. Ibland pågår det sex aktiviteter parallellt. Svårt att välja. Och allt detta för £60 (knappt 800 kr).
Jag hann lyssna på cirka 20 olika artister och grupper, varav ingen någonsin uppträtt i Sverige. Och oj vad mycket bra musik det finns. Inte en artist eller grupp som inte höll måttet. Tyvärr har svenskarna missat chansen att ta hit Eric Bogle (en av världens absolut bästa sångskrivare) eftersom han just nu är ute på sin sista Europaturné, men annars ... Han och John Munro är precis vad musik ska vara. Bra låtar med superba texter, enkelt framförda med två röster och två instrument. Och underbart mellansnack. Gillade John Munros betraktelse över att bli 60, "The Golden Years". Han berättade om när sonen gifte sig. Det var inte att förlora en son eller att vina en svärdotter, det var att fritt kunna disponera ett rum till i huset.
Likaså ska Kipling och O'Kane sluta spela ihop av någon märklig anledning, och Kate Rusby ska ha barn i september, så det dröjer innan hon kommer att turnera igen. Men som service till svenska arrangörer kommer här en lista på artister som omedelbart bör bokas för svenska turnéer:
Kerr, Fagan & Harbron, en akustisk trio med fiol, concertina och bouzouki/gitarr, och dessutom tre fina röster. Blandning av engelskt och australienskt, och t o m en Joe Hill-sång. Som svensk kände man sig stolt. Och när Nancy Kerr sjunger och samtidigt spelar en kontrapunktisk stämma på fiolen då smälter jag som smör.
Wheeler Street, sju tonåringar som spelar folkrock så det är omöjligt att sitta still. Bland det bästa nya jag hört i den genren sedan jag såg Five Hand Reel i London 1977. Jag blev störtförälskad i dem.
The QP, sju något äldre ungdomar med en märklig blandning av engelsk folkmusik, rock, jazz och Klezmer. Munspel och sopransax spelar framträdande roller. Och sedan skivan har de lagt till en bassist. Susie Bones sång på "The Banks of the Nile" var en av helgens höjdpunkter. (So what om jag känner Dan Bones, gruppen är fortfarande skitbra.)
Och Jiggawatts blott 16-åriga violinissa vore något för svenska ungdomar att få möta.
Sedan tror jag tyvärr inte att svensk publik riktigt fattar den engelska folkliga a capella traditionen. Annars vore Wilsons och GU4 något. Det blir ju billigt eftersom de inte behöver frakta några instrument.
Och Harvesters låt "Dancing with Nancy again" bara tigger om få spelas av Still No Bagpipes.
Ett bestående intryck är alla duktiga ungdomar ( i många fall tonåringar) som framträdde under helgen. På något sätt har britterna lyckas få ungdomar att vilja ta sig an den traditionella musiken.
Och varför har vi inga Singarounds i Sverige? På söndagskvällen satt vi drygt 30 personer i en drama studio och sjöng för varandra. När alla hade fått sjunga var sin sång var de tre timmarna nästan över. Förutom de två inbjudna gästartisterna, GU4 och en äldre herre som fick sjunga fyra låtar var, var jag tilsammans med en anna man de enda som fick sjunga två. Man tackar och bugar.
Och hur gick med eget framträdande? Jo, tackar som frågar. På en halvtimme hann jag med:
* Early one evening (tänk "morning" med en text om hur engelska pubar degenererades på 1970-talet)
* The Unknown Soldier (Ruben Nilssons visa om den okände soldaten med text av Martin S Allwood)
* Saturday Night in the Log Cabin (Helgdagskväl i timmerkojan översatt av samme man)
* Ett instrumentalt med medley med Linus Augustssons schottis nr 1 och bröllopsmarsch från Laxarby (tror jag det är)
* One of the Joneses (Stellan Herr Medelsvensson med engelsk text av mig, dess tredje framförande i England)
* Erchie Caithcart (en sedelärande historia om risker av att leva alltför nyttigt)
Blev erbjuden en spelning på en folkmusikklubb i södra England, och två av varandra oberoende damer kom senare ute på festivalområdet fram och tackade. Så det gick nog åtminstone hyfsat.
Det blir nog också en hel del nytt på hemsidan med tips på diverse.
Warwick Folk Festival startar klockan 2000 på fredagen och avslutas vid midnatt på söndagen. Däremellan är det fullt drag på ett antal scener, som Main Stage, ett stort tält med plats för mer än 1 000 sittande, Bridge House Theatre, en härlig teater/konsertlokal för runt 300, som Melleruds Kulturbruk men mer kompakt, Living Tradition Centre, Lecture Theatre osv på festivalområdet, samt en rad pubar inne i stan. Ibland pågår det sex aktiviteter parallellt. Svårt att välja. Och allt detta för £60 (knappt 800 kr).
Jag hann lyssna på cirka 20 olika artister och grupper, varav ingen någonsin uppträtt i Sverige. Och oj vad mycket bra musik det finns. Inte en artist eller grupp som inte höll måttet. Tyvärr har svenskarna missat chansen att ta hit Eric Bogle (en av världens absolut bästa sångskrivare) eftersom han just nu är ute på sin sista Europaturné, men annars ... Han och John Munro är precis vad musik ska vara. Bra låtar med superba texter, enkelt framförda med två röster och två instrument. Och underbart mellansnack. Gillade John Munros betraktelse över att bli 60, "The Golden Years". Han berättade om när sonen gifte sig. Det var inte att förlora en son eller att vina en svärdotter, det var att fritt kunna disponera ett rum till i huset.
Likaså ska Kipling och O'Kane sluta spela ihop av någon märklig anledning, och Kate Rusby ska ha barn i september, så det dröjer innan hon kommer att turnera igen. Men som service till svenska arrangörer kommer här en lista på artister som omedelbart bör bokas för svenska turnéer:
Kerr, Fagan & Harbron, en akustisk trio med fiol, concertina och bouzouki/gitarr, och dessutom tre fina röster. Blandning av engelskt och australienskt, och t o m en Joe Hill-sång. Som svensk kände man sig stolt. Och när Nancy Kerr sjunger och samtidigt spelar en kontrapunktisk stämma på fiolen då smälter jag som smör.
Wheeler Street, sju tonåringar som spelar folkrock så det är omöjligt att sitta still. Bland det bästa nya jag hört i den genren sedan jag såg Five Hand Reel i London 1977. Jag blev störtförälskad i dem.
The QP, sju något äldre ungdomar med en märklig blandning av engelsk folkmusik, rock, jazz och Klezmer. Munspel och sopransax spelar framträdande roller. Och sedan skivan har de lagt till en bassist. Susie Bones sång på "The Banks of the Nile" var en av helgens höjdpunkter. (So what om jag känner Dan Bones, gruppen är fortfarande skitbra.)
Och Jiggawatts blott 16-åriga violinissa vore något för svenska ungdomar att få möta.
Sedan tror jag tyvärr inte att svensk publik riktigt fattar den engelska folkliga a capella traditionen. Annars vore Wilsons och GU4 något. Det blir ju billigt eftersom de inte behöver frakta några instrument.
Och Harvesters låt "Dancing with Nancy again" bara tigger om få spelas av Still No Bagpipes.
Ett bestående intryck är alla duktiga ungdomar ( i många fall tonåringar) som framträdde under helgen. På något sätt har britterna lyckas få ungdomar att vilja ta sig an den traditionella musiken.
Och varför har vi inga Singarounds i Sverige? På söndagskvällen satt vi drygt 30 personer i en drama studio och sjöng för varandra. När alla hade fått sjunga var sin sång var de tre timmarna nästan över. Förutom de två inbjudna gästartisterna, GU4 och en äldre herre som fick sjunga fyra låtar var, var jag tilsammans med en anna man de enda som fick sjunga två. Man tackar och bugar.
Och hur gick med eget framträdande? Jo, tackar som frågar. På en halvtimme hann jag med:
* Early one evening (tänk "morning" med en text om hur engelska pubar degenererades på 1970-talet)
* The Unknown Soldier (Ruben Nilssons visa om den okände soldaten med text av Martin S Allwood)
* Saturday Night in the Log Cabin (Helgdagskväl i timmerkojan översatt av samme man)
* Ett instrumentalt med medley med Linus Augustssons schottis nr 1 och bröllopsmarsch från Laxarby (tror jag det är)
* One of the Joneses (Stellan Herr Medelsvensson med engelsk text av mig, dess tredje framförande i England)
* Erchie Caithcart (en sedelärande historia om risker av att leva alltför nyttigt)
Blev erbjuden en spelning på en folkmusikklubb i södra England, och två av varandra oberoende damer kom senare ute på festivalområdet fram och tackade. Så det gick nog åtminstone hyfsat.
Kommentarer
Postat av: Ullabritt
Du verkar ha hunnit med en hel del!
Det låter som om du haft det riktigt bra.
Och ja, heter den "Bröllopsmarsch" i förnamn så är det Laxarby. Den andra heter Brudmarsch...vad nu skillnaden är på det ena och det andra. Det har jag inte snappat riktigt.
Ha en bra dag!
Ullabritt
Trackback
