Hemskheter på TV
Inte konstigt att så många ungdomar känner sig trakasserade och mobbade på Internet. De flesta brukar ju skicka hot-mail till varandra.
DN listar på morgonen Richard Thompsons "1000 years of popular music" som en av tidernas bästa coveralbum. Håller med. Dessutom är den ett av popmusikens mest ambitiösa projekt. Köp genast!
BBC Entertainment hade temakväll igår; Svordomar och skämt med sexuella anspelningar. I alla fall kom det upp varningsskyltar kring detta inför samtliga de tre humorprogram vi såg på kanalen. I Coupling hade man tagit bort ljudet varje gång någon sa (tror jag) "arse" och "penis". Men på textremsan fanns de svenska översättningarna på dessa ord med, även om arse blev rumpa, som låter lite gulligare.
Det stod också att "parental guidance" rekommenderades, men trots vi inte hade tillgång till någon förälder såg vi programmen. Vi tröstade oss med att vi båda är föräldrar och att vi guidade varandra.
SERIÖS VARNING
Om du är stor vän av boxning, eller om du inte vill att någon ska lägga smolk i hyllningsbärgarna till Ingemar Johansson, ska du SLUTA LÄSA NU. Det som kommer kan uppfattas som provokativt.
Jag vill bara försäkra att detta INTE är menat som ett påhopp på personen Ingemar Johansson eller som ett förnekande av hans bedrifter. Vad jag förstår var Ingo en juste arbetargrabb från Göteborg som inte lät framgångarna stiga sig åt huvudet, och som inte skiljde på människor utifrån hudfärg.
Men ...
Igår visade TV flera gånger två brutala misshandelsfall från slutet av 1950-talet.
I det första är en engelsman på väg att falla till golvet medan den som attackerat honom fortsätter att överösa honom med slag mot det huvud han fruktlöst försöker att skydda. Först när engelsmannen ligger raklång på golvet slutar kontrahenten att slå.
I det andra slås en amerikan i huvudet så att han stupar i golvet. Efter ett par sekunder kommer han vacklande på fötter, men verkar klart omedveten om var han är, och han är mycket ostadig. Hans motståndare hoppar på honom snett bakifrån och ger honom två slag mot huvudet så han åter stupar i golvet.
Hade detta skett på öppen gata och filmats hade TV, med ansiktena på de inblandade maskerade, visat det som exempel på rått och meningslöst gatuvåld. Nu hyllades händelserna som en av de största svenska idrottsprestationerna någonsin.
Jag ifrågasätter inte Ingo, som även jag hade som idol i min ungdom, och som faktiskt följde de regler som gällde och lydde domarens instruktioner, men boxningssporten som sådan. Under båda händelserna står en domare och tittar på utan att bryta (vilket man troligen skulle ha gjort i dagens proffsboxning). Men faktum kvarstår, det enda säkra sättet att vinna en boxningsmatch på är att slå sin motståndare så hårt att han faller och inte klarar av att resa sig igen. Annars är man utlämnad till domarnas godtycke. I nästan alla andra sporter är skador en följd av olyckshändelser eller regelbrott, i boxning är det en följd av att någon gjort det sporten går ut på.
Ingos prestation var stor. I USA hyllades den än mer eftersom man äntligen fick en vit boxningsvärldsmästare igen. Detta var i en tid när svarta fortfarande saknade rösträtt i många stater, när de inte på alla håll fick gå i samma skolor som vita och när låtar och musik gjorda av svarta sålde bäst om bildsköna vita spelade in menlösa versioner av dem. Det är klart att många vita i USA firade en vit man från Europa som satte svartingarna på plats. Men det är ju inte Ingemar Johanssons fel. Han visade vad jag vet aldrig någonsin prov på rasfördomar.
Som sagt ingen skugga över den döde Ingemar Johansson, men lite kritiskt tänkande i hyllningarna och lite historisk samhällsanalys hade varit på sin plats.
DN listar på morgonen Richard Thompsons "1000 years of popular music" som en av tidernas bästa coveralbum. Håller med. Dessutom är den ett av popmusikens mest ambitiösa projekt. Köp genast!
BBC Entertainment hade temakväll igår; Svordomar och skämt med sexuella anspelningar. I alla fall kom det upp varningsskyltar kring detta inför samtliga de tre humorprogram vi såg på kanalen. I Coupling hade man tagit bort ljudet varje gång någon sa (tror jag) "arse" och "penis". Men på textremsan fanns de svenska översättningarna på dessa ord med, även om arse blev rumpa, som låter lite gulligare.
Det stod också att "parental guidance" rekommenderades, men trots vi inte hade tillgång till någon förälder såg vi programmen. Vi tröstade oss med att vi båda är föräldrar och att vi guidade varandra.
SERIÖS VARNING
Om du är stor vän av boxning, eller om du inte vill att någon ska lägga smolk i hyllningsbärgarna till Ingemar Johansson, ska du SLUTA LÄSA NU. Det som kommer kan uppfattas som provokativt.
Jag vill bara försäkra att detta INTE är menat som ett påhopp på personen Ingemar Johansson eller som ett förnekande av hans bedrifter. Vad jag förstår var Ingo en juste arbetargrabb från Göteborg som inte lät framgångarna stiga sig åt huvudet, och som inte skiljde på människor utifrån hudfärg.
Men ...
Igår visade TV flera gånger två brutala misshandelsfall från slutet av 1950-talet.
I det första är en engelsman på väg att falla till golvet medan den som attackerat honom fortsätter att överösa honom med slag mot det huvud han fruktlöst försöker att skydda. Först när engelsmannen ligger raklång på golvet slutar kontrahenten att slå.
I det andra slås en amerikan i huvudet så att han stupar i golvet. Efter ett par sekunder kommer han vacklande på fötter, men verkar klart omedveten om var han är, och han är mycket ostadig. Hans motståndare hoppar på honom snett bakifrån och ger honom två slag mot huvudet så han åter stupar i golvet.
Hade detta skett på öppen gata och filmats hade TV, med ansiktena på de inblandade maskerade, visat det som exempel på rått och meningslöst gatuvåld. Nu hyllades händelserna som en av de största svenska idrottsprestationerna någonsin.
Jag ifrågasätter inte Ingo, som även jag hade som idol i min ungdom, och som faktiskt följde de regler som gällde och lydde domarens instruktioner, men boxningssporten som sådan. Under båda händelserna står en domare och tittar på utan att bryta (vilket man troligen skulle ha gjort i dagens proffsboxning). Men faktum kvarstår, det enda säkra sättet att vinna en boxningsmatch på är att slå sin motståndare så hårt att han faller och inte klarar av att resa sig igen. Annars är man utlämnad till domarnas godtycke. I nästan alla andra sporter är skador en följd av olyckshändelser eller regelbrott, i boxning är det en följd av att någon gjort det sporten går ut på.
Ingos prestation var stor. I USA hyllades den än mer eftersom man äntligen fick en vit boxningsvärldsmästare igen. Detta var i en tid när svarta fortfarande saknade rösträtt i många stater, när de inte på alla håll fick gå i samma skolor som vita och när låtar och musik gjorda av svarta sålde bäst om bildsköna vita spelade in menlösa versioner av dem. Det är klart att många vita i USA firade en vit man från Europa som satte svartingarna på plats. Men det är ju inte Ingemar Johanssons fel. Han visade vad jag vet aldrig någonsin prov på rasfördomar.
Som sagt ingen skugga över den döde Ingemar Johansson, men lite kritiskt tänkande i hyllningarna och lite historisk samhällsanalys hade varit på sin plats.
Kommentarer
Trackback
