ukulelemorfar

Är man TV-kändis eller är man TV-kändis? Igår ringde de igen och ville ha mig med. De kom till och med till jobbet för att film. De och de. En ensam stackare som skulle hantera både en kamera, som med stativet var lika stort som henne själv, och mikrofon, och samtidigt agera intervjuare. Men vad gör väl det. Det var ju ändå TV, och vem är bättre lämpad för att redogöra för idén att ha veckans bloggare på kommunens hemsida? Nej, nej. Detta var en retorisk fråga, ni ska inte börja räkna upp en massa namn.
Kanske inte lika glamoröst som att sitta i en kupé i På Spåret eller att släppa loss i Så ska det låta, men snäppet bättre än att stå som bakgrundsmusiker i en TV-sänd högmässa, som min mycket oregelbundna TV-karriär inleddes för så där 35 år sedan.
När man tänker på det. Inte bara TV-kändis utan också TV-veteran, i alla fall om man räknar tiden som förflutit sedan debuten, kanske inte om man räknar antalet framträdanden.

Tyvärr satte förkylningen stopp för gårdagskvällens tänkta repetition. Om man med nöd och näppe klarar att hålla sig kvar på jobbet hela dagen med hjälp av diverse vita piller må en helkväll med spelande vara aldrig så lockande, men det kan vara bäst att avstå. men nästa gång ska jag vara frisk ...