Engelsk konfekt
Håll i er, detta blir långt.
Nu är livet komplett. Jag har nått mina drömmars mål. Precis efter pausen introducerade Simon Nicol låten jag väntat på alla dessa år, "Lord Malborough", och berättade att återuppväckandet av den nått ut i cärlden, och att det i publiken fanns folk som åkt ända från Sverige för att höra den. Och så tillägnade han den till mig och frun. Nu kan jag dö lycklig!
Efteråt var både Simon, Dave och Chris framme och frågade om jag gillade versionen, och Daves hälsning i programmet han signerade var till den svenske Lord Malborough.
Och inte nog med det. Extranumret hette "Ukulele central". Tre ukuleles, bas och washboard och en ny sång om hur i stort sett alla som någonsin varit något att räkna med spelat ukulele. Läckert.
Martin Simpson sa en gång att om man vill utvecklas som gitarrist ska man varje gång man tar upp gitarren göra något man aldrig gjort förut. Jag kör samma princip med besök i Storbritannien. Varje gång jag är där (detta var nr 91) ska jag göra något jag aldrig gjort förut. Denna gång blev det att gå på familjegudstjänst med nattvard i Harbury tillsammans med frun, John och Sally. Vilken glädje det var i hela gudstjänsten, och relativt fullt med folk, trots att John klagade över dålig uppslutning.
Jag tog faktiskt nattvarden, för första gången på jag vet inte hur många år. Eftersom prästen i sin inledning hälsade mig och frun speciellt välkomna kände jag att vi hade ögonen på oss, och eftersom alla andra gick fram så ... Det hade varit krångligt att förklara annars.
Rsa med tåg i England är ibland ett äventyr, särskilt på söndagar när de har pippi på banarbeten. Så en enkel 1,5-timmesresa mellan Leamington Spa och London Marylebone blev en kort tågresa till Banbury, en längre bussresa delvis på skakiga småvägar till en station mitt ute i det engelska jordbrukslandskapet, och sedan tåg resten av biten. Drygt 2 timmar 40 minuter. Mycket resa för pengarna om man säger så.
Förresten är engelska tåg mycket positivare än svenska busshållplatser. Som jag tidigare skriker de senare ut sitt negativa budskap, som "mot Åmål", medan de förra talar om att "this train is for London".
Frun kom undan med blotta förskräckelsen. (Läs rapporten på engelska så förstår ni detta.) Planerna att åka till Walthamstow på söndagskvällen saboterades av underhållsarbeten på Central Line. Dagen efter upplystes jag om att det gick lika bra med lokaltåg, men då var det kört.
Vi tröstade oss med mat på puben The Cambdrige, i korsningen Shaftesbury Avenue och Charing Cross Road, musikunderhållning i Covent Garden och en kvällsöl på The Fox and Hound. Det senare är en äkta kvarterspub när hotellet vi alltid bor på. (Jag rekommenderar verkligen hotellet, kolla på www.morganhouse.co.uk om ni ska till London.)
The Fox and Hound är en av få pubar som inte har mat på kvällar och helger. De nöjer sig med att servera lunch fem dagar i veckan. Men så har de Youngs öl. Namnam.
Disney Store är märkliga. Samma Nalle Puh-kuddar som reas för £7 per styck i butiken i Covent Garden säljs för fullt pris, £12, i butiken på Oxford Street, nära Bond Streets t-banestation. Men buss 15 går hela vägen från Oxford Street till the Strand, och stannar alldeles intill Covent Garden, så det fixade sig.
Zavvi ( f d Virgin Records Megastore) har gått i konkurs och alla butikerna är stängda. HMV är nu ensam herre på täppan. (Tower Records sålde ut för flera år sedan och Our Price Records försvann i samma veva.) Men en box med 14 Hitchcook-filmer för £20 var tröst nog.
Och tänka sig. Igår (måndags) var det vårvärme i London. Runt +12 och en sol som tidvis trängde igenom molnen. Till råga på allt hade Wetherspoons på Charing Cross Road någon Hamburger Club på måndagar, så en stor hamburgare (mycket godare än vissa amerikanska kedjors), engelska chips plus en pint öl eller cider gick bara på £4.49, marginellt dyrare än ett Big Mac-mål et stenkast därifrån. Och så får man maten på tallrik på Wetherspoons.
När vi sedan landade i Göteborg strax före 22 hade temperaturen fallit sådär 20 grader. "Det är friskt här, mycket friskt", sa flygvärdinnan i högtalaren när vi landat.
Undra förresten om de hade dåligt väder på lanzarote förra veckan. Resenärerna därifrån, som väntade på sitt bagaga samtidigt som vi, såg inte överdrivet solbrända ut.
Any questions?
Nu är livet komplett. Jag har nått mina drömmars mål. Precis efter pausen introducerade Simon Nicol låten jag väntat på alla dessa år, "Lord Malborough", och berättade att återuppväckandet av den nått ut i cärlden, och att det i publiken fanns folk som åkt ända från Sverige för att höra den. Och så tillägnade han den till mig och frun. Nu kan jag dö lycklig!
Efteråt var både Simon, Dave och Chris framme och frågade om jag gillade versionen, och Daves hälsning i programmet han signerade var till den svenske Lord Malborough.
Och inte nog med det. Extranumret hette "Ukulele central". Tre ukuleles, bas och washboard och en ny sång om hur i stort sett alla som någonsin varit något att räkna med spelat ukulele. Läckert.
Martin Simpson sa en gång att om man vill utvecklas som gitarrist ska man varje gång man tar upp gitarren göra något man aldrig gjort förut. Jag kör samma princip med besök i Storbritannien. Varje gång jag är där (detta var nr 91) ska jag göra något jag aldrig gjort förut. Denna gång blev det att gå på familjegudstjänst med nattvard i Harbury tillsammans med frun, John och Sally. Vilken glädje det var i hela gudstjänsten, och relativt fullt med folk, trots att John klagade över dålig uppslutning.
Jag tog faktiskt nattvarden, för första gången på jag vet inte hur många år. Eftersom prästen i sin inledning hälsade mig och frun speciellt välkomna kände jag att vi hade ögonen på oss, och eftersom alla andra gick fram så ... Det hade varit krångligt att förklara annars.
Rsa med tåg i England är ibland ett äventyr, särskilt på söndagar när de har pippi på banarbeten. Så en enkel 1,5-timmesresa mellan Leamington Spa och London Marylebone blev en kort tågresa till Banbury, en längre bussresa delvis på skakiga småvägar till en station mitt ute i det engelska jordbrukslandskapet, och sedan tåg resten av biten. Drygt 2 timmar 40 minuter. Mycket resa för pengarna om man säger så.
Förresten är engelska tåg mycket positivare än svenska busshållplatser. Som jag tidigare skriker de senare ut sitt negativa budskap, som "mot Åmål", medan de förra talar om att "this train is for London".
Frun kom undan med blotta förskräckelsen. (Läs rapporten på engelska så förstår ni detta.) Planerna att åka till Walthamstow på söndagskvällen saboterades av underhållsarbeten på Central Line. Dagen efter upplystes jag om att det gick lika bra med lokaltåg, men då var det kört.
Vi tröstade oss med mat på puben The Cambdrige, i korsningen Shaftesbury Avenue och Charing Cross Road, musikunderhållning i Covent Garden och en kvällsöl på The Fox and Hound. Det senare är en äkta kvarterspub när hotellet vi alltid bor på. (Jag rekommenderar verkligen hotellet, kolla på www.morganhouse.co.uk om ni ska till London.)
The Fox and Hound är en av få pubar som inte har mat på kvällar och helger. De nöjer sig med att servera lunch fem dagar i veckan. Men så har de Youngs öl. Namnam.
Disney Store är märkliga. Samma Nalle Puh-kuddar som reas för £7 per styck i butiken i Covent Garden säljs för fullt pris, £12, i butiken på Oxford Street, nära Bond Streets t-banestation. Men buss 15 går hela vägen från Oxford Street till the Strand, och stannar alldeles intill Covent Garden, så det fixade sig.
Zavvi ( f d Virgin Records Megastore) har gått i konkurs och alla butikerna är stängda. HMV är nu ensam herre på täppan. (Tower Records sålde ut för flera år sedan och Our Price Records försvann i samma veva.) Men en box med 14 Hitchcook-filmer för £20 var tröst nog.
Och tänka sig. Igår (måndags) var det vårvärme i London. Runt +12 och en sol som tidvis trängde igenom molnen. Till råga på allt hade Wetherspoons på Charing Cross Road någon Hamburger Club på måndagar, så en stor hamburgare (mycket godare än vissa amerikanska kedjors), engelska chips plus en pint öl eller cider gick bara på £4.49, marginellt dyrare än ett Big Mac-mål et stenkast därifrån. Och så får man maten på tallrik på Wetherspoons.
När vi sedan landade i Göteborg strax före 22 hade temperaturen fallit sådär 20 grader. "Det är friskt här, mycket friskt", sa flygvärdinnan i högtalaren när vi landat.
Undra förresten om de hade dåligt väder på lanzarote förra veckan. Resenärerna därifrån, som väntade på sitt bagaga samtidigt som vi, såg inte överdrivet solbrända ut.
Any questions?
Kommentarer
Postat av: ullabritt
"Frun kom undan med..."
Är det Haydn String Quartets eller Jack The Ripper Walk som avses?
Gud förbjude att hon skulle ha mött Jack i någon mörk gränd...
Ha en trevlig kväll med kompet på torsdag!
Ullabritt
Trackback
