Nostalgi
Hade en ren nostalgikväll igår, som på ett par timmar tog mig från min tidiga barndom fram till 2009.
Började med att före maten (tack kära hustru för den goda Janssons frestelsen) halka in på ett avsnitt av Bröderna Cartwright. Jag måste erkänna att mina första minnen v den var att jag inte fick se den. Jag hade alla gubbarna på mina filmstjärnekort, men enligt mina föräldrar gick programmet för sent för att jag skulle få sitta uppe och titta. Jag tror dock inte att jag var ensam på skolgården om att låtsas som jag hade sett programmen, och när jag väl fick se dem så kändes det som jag blivit stor.
Sedan kom andra avsnittet i dokumentären om Woodstock, festivalen som formade en stor del av mina sena tonår och åren efter det. Drömmer väl fortfarande om att ordna en festival som ger sådan genklang.
Härligt att se all spontanitet som fanns, både på scen och utanför. Hur skulle en grupp som Santana mottas idag? Långa jam och mest rytmer. Eller vad skulle hända med Janis Joplin i en värld där alla unga sångerskor ska vara blonda, vackra och stylade? Jag är glad att jag hade merparten av mina tonår i slutet på 1960-talet när budskapet var "anything goes".
Vet ni förresten hur man hör att det är en blond sångerska som knackar på dörren? Går bara att beskriva på engelska: "She can't find the key and doesn't know when to come in." (Den hörde egentligen hemma på Bad jokes-bloggen.)
Och så DVD:n från Ukulele Orchestra of Great Britain konsert i Royal Albert Hall i augusti i år (där jag och Mikke var två av drygt 6 000 åskådare, och två av drygt 1 000 ukulelespelare). Underbart att återuppleva glädjen och stämningen. Det var en magisk kväll, en av mina häftigaste konsertupplevelser någonsin.
Om Woodstock formade en stor del av mina sena tonår så har har UoGB format en hel del av mitt senaste decennium. Jag och Mikke har sett dem på 5-6 år gå från små folkmusikklubbar med cirka 100 lyssnare till ett fullsatt Royal Albert Hall, och samtidigt själva blivit hängivna ukulelespelare. Ni som läser min blogg vet ju att jag numera också är världsrekordhållare på instrumentet.
Förresten: Köp DVDn. Heter passande nog "Prom Night" och kan beställas till en inte alltför hög kostnad från www.ukuleleorchestra.com Ni kommer att få höra saker ni inte trodde var möjliga att spela på ukulele samt givetvis deras vanliga galenskaper.
Men någon cineast är jag inte, och lär aldrig bli. DN listar idag de 15 bästa utländska och 10 bästa svenska filmerna från den senaste tioårsperioden. Jag har sett sammanlagt en av de 25. Undrar om det är min eller DNs smak det är fel på. Låt mig förresten avliva en myt. Film är inte bäst på bio. Den är bäst i soffan hemma, när man kan stoppa för toabesök eller snacks- och dryckespåfyllning när man så önskar.
Började med att före maten (tack kära hustru för den goda Janssons frestelsen) halka in på ett avsnitt av Bröderna Cartwright. Jag måste erkänna att mina första minnen v den var att jag inte fick se den. Jag hade alla gubbarna på mina filmstjärnekort, men enligt mina föräldrar gick programmet för sent för att jag skulle få sitta uppe och titta. Jag tror dock inte att jag var ensam på skolgården om att låtsas som jag hade sett programmen, och när jag väl fick se dem så kändes det som jag blivit stor.
Sedan kom andra avsnittet i dokumentären om Woodstock, festivalen som formade en stor del av mina sena tonår och åren efter det. Drömmer väl fortfarande om att ordna en festival som ger sådan genklang.
Härligt att se all spontanitet som fanns, både på scen och utanför. Hur skulle en grupp som Santana mottas idag? Långa jam och mest rytmer. Eller vad skulle hända med Janis Joplin i en värld där alla unga sångerskor ska vara blonda, vackra och stylade? Jag är glad att jag hade merparten av mina tonår i slutet på 1960-talet när budskapet var "anything goes".
Vet ni förresten hur man hör att det är en blond sångerska som knackar på dörren? Går bara att beskriva på engelska: "She can't find the key and doesn't know when to come in." (Den hörde egentligen hemma på Bad jokes-bloggen.)
Och så DVD:n från Ukulele Orchestra of Great Britain konsert i Royal Albert Hall i augusti i år (där jag och Mikke var två av drygt 6 000 åskådare, och två av drygt 1 000 ukulelespelare). Underbart att återuppleva glädjen och stämningen. Det var en magisk kväll, en av mina häftigaste konsertupplevelser någonsin.
Om Woodstock formade en stor del av mina sena tonår så har har UoGB format en hel del av mitt senaste decennium. Jag och Mikke har sett dem på 5-6 år gå från små folkmusikklubbar med cirka 100 lyssnare till ett fullsatt Royal Albert Hall, och samtidigt själva blivit hängivna ukulelespelare. Ni som läser min blogg vet ju att jag numera också är världsrekordhållare på instrumentet.
Förresten: Köp DVDn. Heter passande nog "Prom Night" och kan beställas till en inte alltför hög kostnad från www.ukuleleorchestra.com Ni kommer att få höra saker ni inte trodde var möjliga att spela på ukulele samt givetvis deras vanliga galenskaper.
Men någon cineast är jag inte, och lär aldrig bli. DN listar idag de 15 bästa utländska och 10 bästa svenska filmerna från den senaste tioårsperioden. Jag har sett sammanlagt en av de 25. Undrar om det är min eller DNs smak det är fel på. Låt mig förresten avliva en myt. Film är inte bäst på bio. Den är bäst i soffan hemma, när man kan stoppa för toabesök eller snacks- och dryckespåfyllning när man så önskar.
Kommentarer
Trackback
