Bad day och nostalgi
Det finns dagar som man i efterhand borde stryka ur almanackan. Delar av gårdagen var sådan. Och då talar jag inte om spelningen vi hade för pensionärerna. Den var rolig. Och så kom ju både Eddi Readers senaste och den nya svenska versionen av Jesus Christ Superstar (med Ola Salos text). Och sonen dök oväntat upp hemma.
Men ...
- Vårdcentralen ringde. Blodtrycket, blodsockret och kolesterolet sammanvägt gör att vidare läkarkontroll är nödvändig. Medicinering väntar bakom hörnet.
- Grillningen gick bra, men givetvis välte jag ut ett glas med Oxford Gold innan vi kom igång.
Och värst av allt:
- Planerna för en kort Sverigeturné för Bob Fox i november sprack när Kulturbruket tackade nej till att boka honom för den konsert som hela turnén skulle byggas upp runt. Beklagar alla hans fans här i Dalsland som får fortsätta vänta på hans återkomst. Men det kanske går nästa år. Och vi får trösta oss med att svensk-danska Habbadam (som förresten är goda vänner till Bob) dyker upp på spelmansstämman 29 augusti och att vi har ett suveränt startfält till gitarfestivalen i oktober.
Men mina bekymmer är nog inte lika stora som Richard Curtis. Efter ett antal komedisucceer (varav tre tillhör mina absoluta favoriter) har hans senaste film blivit en riktig kritikerflopp. 2 tärningsögon i SvD i morse, och DNs 3:a i betyg motsvaras på intet sätt av texten i recensionen. Tryckfel? Har DN rätt har filmen dessutom föregåtts av usel musikresearch. Men inga träd ska väl få växa upp i himlen.
Filmens tema, piratradio, fick mig osökt att börja humma på reklamjingeln för Broddmans, en butikskedja som gått i graven för länge sen. "Vi vill gå til Broddmans, Broddmans, Broddmans" sjöng de mellan låtarna på Radio Syd, som man kunde lyssna på uppe i morbror Rolles rum (han var bara fem år äldre än jag) när man på somrarna var på besök hos mormor och morfar i Lunnarp. Måste vara ungefär 45 år sedan, men jingeln bet sig fast.
Jag köpte förresten mina band till bandspelaren (några av er kanske minns de där stora rullbandspelarna man hade på 1960-talet och ett tag framåt) på just Broddmans vid Hötorget. Bandspelaren tjatade jag mig till med motivet att den skulle vara bra att ha när man pluggade franska. Tänk vad föräldrar var lättlurade på den tiden. Men den var med och skapade ett musikintresse som står sig än, 39 år efter att franskstudierna avslutades.
Men ...
- Vårdcentralen ringde. Blodtrycket, blodsockret och kolesterolet sammanvägt gör att vidare läkarkontroll är nödvändig. Medicinering väntar bakom hörnet.
- Grillningen gick bra, men givetvis välte jag ut ett glas med Oxford Gold innan vi kom igång.
Och värst av allt:
- Planerna för en kort Sverigeturné för Bob Fox i november sprack när Kulturbruket tackade nej till att boka honom för den konsert som hela turnén skulle byggas upp runt. Beklagar alla hans fans här i Dalsland som får fortsätta vänta på hans återkomst. Men det kanske går nästa år. Och vi får trösta oss med att svensk-danska Habbadam (som förresten är goda vänner till Bob) dyker upp på spelmansstämman 29 augusti och att vi har ett suveränt startfält till gitarfestivalen i oktober.
Men mina bekymmer är nog inte lika stora som Richard Curtis. Efter ett antal komedisucceer (varav tre tillhör mina absoluta favoriter) har hans senaste film blivit en riktig kritikerflopp. 2 tärningsögon i SvD i morse, och DNs 3:a i betyg motsvaras på intet sätt av texten i recensionen. Tryckfel? Har DN rätt har filmen dessutom föregåtts av usel musikresearch. Men inga träd ska väl få växa upp i himlen.
Filmens tema, piratradio, fick mig osökt att börja humma på reklamjingeln för Broddmans, en butikskedja som gått i graven för länge sen. "Vi vill gå til Broddmans, Broddmans, Broddmans" sjöng de mellan låtarna på Radio Syd, som man kunde lyssna på uppe i morbror Rolles rum (han var bara fem år äldre än jag) när man på somrarna var på besök hos mormor och morfar i Lunnarp. Måste vara ungefär 45 år sedan, men jingeln bet sig fast.
Jag köpte förresten mina band till bandspelaren (några av er kanske minns de där stora rullbandspelarna man hade på 1960-talet och ett tag framåt) på just Broddmans vid Hötorget. Bandspelaren tjatade jag mig till med motivet att den skulle vara bra att ha när man pluggade franska. Tänk vad föräldrar var lättlurade på den tiden. Men den var med och skapade ett musikintresse som står sig än, 39 år efter att franskstudierna avslutades.
Kommentarer
Trackback
