ukulelemorfar

Guvernören av Folkrock

Alla vet vi vem som döljer sig bakom smeknamnet The Boss, men i min musikaliska värld är faktiskt The Gov’ner viktigare. Bakom det namnet döljer sig Ashley Hutchings, en av de stora visionärerna inom både rocken och folkmusiken. Att räkna upp allt han varit inblandad i är omöjligt, men låt oss ta huvuddragen.

Ashley föddes i januari 1945 och växte upp i Muswell Hill i norra London. I mitten på 1960-talet var han där med om att bilda Fairport Convention, som debuterade 1967. Till en början var gruppen sedd som ett engelskt svar på Jefferson Airplane, men på andra och tredje LP:n började de flirta med folkmusik och på den fjärde löpte de linan ut. Med LP:n 1969 ”Liege&Lief” var folkrocken född.

Efter skivan lämnade Ashley gruppen och tillsammans med två renodlade folkmusikduos bildade han Steeleye Span. Den första inkarnationen spelade aldrig live, men efter två medlemsbyten kom Mk II som gjorde två fina skivor, ”Please to See the King” och ”Ten Man Mop”. Det var folkrock utan trummis, eller egentligen folkmusik med elgitarr och elbas.

Efter tredje skivan lämnade han Steeleye. Samma år samlade han en stor grupp folk- och folkrocksmusiker för att kompa sin fru, Shirley Collins, på LP:n ”No Roses”, en klassisk folkrocksskiva. Ashley döper gänget till Albion Country Band. Men detta leder inte vidare.

I stället börjar han att intressera sig för folkdans, både Morris dancing och annan engelsk dans. 1972 kommer skivan ”Morris On”, med traditionella morrislåtar. Bandet består av två folkmusiker och två före detta Fairportmedlemmar förutom Ahsley, och Shirley som gästsångerska. Dessutom förekommer på ett par låtar Morrisdansare, vars fotsteg och bjällror tydlig hörs på skivan. Ashley bidrar med skivan till återpopulariseringen av Morris och hjälper dansformen att tappa en del av sin töntstämpel.

Det har kommit flera uppföljare till ”Morris On”. ”Son of Morris On” (1974), “Grandson of Morris On” (2002) och ”Great Grandson of Morris On” (2004) samt live-skivan ”Morris on the Road” (2005). Ständigt nya musiker, men alltid med hörbara dansare.

Danstemat fortsätter med ”The Compleat Dancing Master” som görs tillsammans med dragspelaren John Kirkpatrick. Där blandar man även in några uppläsningar av gamla texter om dans. En annan skiva på samma tema är ”Kickin’ Up the Sawdust”, som innehåller country dances, komplett med ett häfte med dansinstruktioner.

Efter en kort period med det helakustiska Etchingham Steam Band bildas så Albion Band i alla dess varianter. Första uppsättningen heter Albion Country Band. De gör en skiva som inte ges ut förrän flera år efteråt.

1977 heter de Albion Dance Band, ett kollektiv på cirka tio personer, med rockkomp, dragspel och medeltida blåsinstrument samt dansinstruktör. De turnerar och spelningarna är en blandning av sånger och dansmusik. Meningen är att publiken ska dansa, och inför varje dans går dansinstruktören genom steg och formationer. Jag såg dem på Konstfack i Stockholm. En härlig kväll. Det hela dokumenteras med skivan ”The Prospect Before Us”.

1978 har Dance strukits ur namnet och bandet är reducerat till åtta personer. Men konceptet är det samma. Dans och sånger. Den här gången heter skivan ”Rise Up Like the Sun”, och är tillsammans med föregångaren bland de omistliga skivorna för en som jag som älskar både engelsk folkmusik och folkrock.

Därefter följer en rad band, med ständigt ny medlemmar, alla under namnet Albion Band. Mer än 50 musiker passerar genom rullorna och skivorna är fler än vad som ryms i en normal samling. Ashley sticker mellan med kortlivade ”Rainbow Chasers” 2004-6 med yngre musiker. Tre album hann de med.

Sedan 2003 turnerar Ashley före jul varje år med en akustisk kvartett. Den kallar sig Albion Christmas Band. De blandar carols och andra julsånger med textläsning. Sju fullängdare har de släppt ifrån sig. I bandet har han med sig sin gamla Fairport-kompis Simon Nicol.

Så den som vill samla på allt The Gov’ner har varit inblandad i har ett tufft jobb framför sig. Jag gav upp i slutet 1980-talet.

Här är en lista på de skivor jag tycker att man ska börja med:

Fairport Convention: ”What We Did on our Holidays”, “Unhalfbricking” och “Liege&Lief”
Steeleye Span: “Please to See the King”
Shirley Colling & ACB: “No Roses”
“Morris On” och “Son of Morris On”
Albion Dance Band: “The Prospect Before US”
Albion Band: “Rise Up Like the Sun”
Plus valfri Albion Christmas-skiva

Lästips:
Patrick Humphries: Meet of the Ledge – The History of Fairport Convention (1982)
Brian Hinton And Geoff Wall: Ashley Hutchings - The Guv’nor & The Rise of Folkrock (2002)

Lycka till.

Nördfakta:

Till Steeleye Spans tredje LP, ”Ten Man Mop”, ville bandet ha ett lyxigt dubbelomslag med ett häfte i. Bolaget sa att det skulle bli för dyrt, men gruppen lovade att betala merkostnaden. Det ledde till att bandet fick betala för varje exemplar som såldes.

Ashley är under alias med och spelar på Al Stewart andra LP, ”Love Chronicles”, den skiva där ordet ”fuck” första gången sjungs på skiva.

I slutet på 1970-talet fanns det parallellt två Albion Band. Det ena, under ledning John Tams, stod för musiken på en rad pjäser på National Theatre i London, det andra turnerade, med Ashley, och spelade folkrockklassiker. Jag såg dem i London och det var en av de bästa konserter jag varit på. Hutchings förklarade i mellansnacket att detta med att bandet spelade på två ställen inte var konstigt. ”Det är så vi fungerar.”

Love är nog det vanligaste ordet i engelska sångtexter. Som Paul McCartney konstaterar i en av Wings hits: ”Some people wants to fill the world with silly love songs”, men fyller på med “What’s wrong with that I don’t know”. McCartney själv har ju skrivit en rad fina kärleksballader, som ”Here, There and Everywhere” från Revolver och ”I Will” på Beatles vita dubbel-album.

10 CC hade på sin andra LP ”Sheet Music” en låt med ungefär samma titel, ”Silly Love”, där bandet för fram att den som sjunger om kärlek bör styra sig fri från alla utnötta klichéer. På den följande ”Original Soundtrack” klämmer de till med en vacker kärlekssång med den motsägelsefulla titeln ”I’m Not in Love”. I tre verser försäkrar Eric Stewart att han minsann inte är kär, han går bara igenom en fas. ”I keep your picture upon my wall. It hides a nasty stain that’s lying there”.

Kärleken kan vara lycklig, eller olycklig. Clapton har illustrerat båda. I ”Have You Ever Loved a Woman” från Derek and the Dominoes “Layla and other Assorted Love Songs” skriker han ut sin sorg över att vara kär i bästa vännens hustru. Låten skrevs av Billy Myles, men passar Clapton perfekt. Han var hopplöst förälskad i George Harrisons fru Patti. Titellåten på dubbel-LPn handlar om samma sak. Däremot är ”Wonderful Tonight” en hyllning till kvinnan vid gitarrgudens sida.

Även Mr Harrison skrev en och en annan hyfsad kärlekssång under sin tid i Beatles. Mest känd är nog ”Something” från Abbey Road, den första Harrison-låt som fick äran att vara framsida på en singel med kvartetten. Frågan är hur inspirerad han var av ”Something in the Way She Moves” som James Taylor hade på den demotape som ledde till att han fick skivkontrakt med Apple, där hans debut-LP kom ut 1968, året innan Abbey Road spelades in. Givetvis finns låten ävern med på albumet.

På ”Rubber Soul” finns Harrisons ”If I Needed Someone”, en hyllning till samma kvinna som Clapton sjöng om senare. Hollies gav ut den på singel innan Beatles version kom ut vilket skapade en schism mellan grupperna.

En av mina absoluta engelskspråkiga kärlekslåtar är John Lennons hyllning till Yoko Ono, ”Woman” från Double Fantasy-albumet. Skivan gavs ut 1980, samma år som Lennon mördades. På omslaget ses han kyssa Yoko, en passande bild till låten.

En präst jag spelade med på 1970-talet lärde mig att skilja på förälskelse, det de flesta ”love”-sångerna skildrar, och kärlek. Förälskade kan vi bli många gånger, men det är inte alltid förälskelsen leder till riktig kärlek.

”Woman” handlar om mogen kärlek, inte förälskelse. Den är ett tack för Yokos betydelsefulla roll i hans liv, hur hon lärt honom meningen med framgång, hur han för alltid står i skuld till henne, och hur hon accepterar honom med fel och brister. Jag blir rörd varje gång jag sjunger inledningen på andra versen, ”Woman I know you understand the little child inside the man”. Det är symptomatiskt att orden ”I love you” inte dyker upp förrän i den avslutande refrängen.

Musiken låter enkel men det är bara på ytan. I och för sig har melodin inte något större omfång, knappt en oktav, men ackorden innehåller många färgningar. Jag brukar spela den i C-dur och får tampas med C med e-bas, Gsus4 och Cmaj9.

I originalet kommer en tonartshöjning som kan få den mest härdade akustiska gitarrist att gråta. Sista versen ska gå ett halvt tonsteg högre, vilket innebär en mängd barréackord oavsett i vilken tonart man börjar, eller var man eventuellt ha placerat ett capo. Helt tydligt en låt för pianister, även om gitarren är framträdande på Lennons egen inspelning. Lyssna också på det härliga basspelet.

Jag kapitulerar inför mästerverket.

Värdelöst vetande:

Visste ni att Björn Skifs tidigt spelade in ”Wonderful Tonight”? Den finns med på LP:n ”If… Then…” från 1984.

”Something” fick en svensk text av Åke Arenhill. ”Jag är mycket ensam nu” spelades in av Tommy Körberg 1970 på LP:n ”Tommy”.

Plats: (Numera nedlagda) Folkmusikklubben Court Sessions i Tooting södra London
Tidpunkt: En fredagskväll i november 2005

”Aren’t you Lars Nilsson?” Frågan kom helt oväntat från en storväxt, långhårig skotte under kvällens paus. Jag blev först förvånad, sedan mycket stolt. Den som frågade var nämligen kvällens gästartist Dick Gaughan, en av Skottlands största inom folkmusik, fantastisk gitarrist och kraftfull sångare och inspiratör bakom en icke föraktfull del av min egen repertoar.

Första gången jag hörde honom var på The Marquee i London sommaren 1977 som en del av den skotsk-engelsk-irländska folkrockgruppen Five Hand Reel. Jag köpte givetvis den skiva de turnerade med, ”For A’That”. Den första hade jag redan. Vid ett Londonbesök kommande sommar köpte jag två av hans soloskivor, ”Kist of Gold” och den instrumentala ”Coppers and Brass”. Sedan dess har jag i princip köpt allt han har varit inblandad i.

Dick Gaughan är i första hand en uttolkare av sånger. Han skriver i förordet till albumet ”Redwood Cathedral”: … if we all only sing songs we have written ourselves, all songs will die with the writer”. Han lägger till att en bra sångare och en bra sångskrivare inte nödvändigtvis behöver vara samma sak, och att ingen förväntar sig att en skådespelare ska skriva sina egna pjäser.

Så via honom har jag snappat upp och lärt mig många sånger. Han fick upp mina öron för ”My Love Is Like a Red Red rose” av Robert Burns (javisst, texten finns tolkad till svenska av Taube). Det var hans inspelning av Si Kahns otroliga ”What You Do With What You’ve Got” som fick mig att börja sjunga den. Han stod också för den första inspelning av ”Song of Choice”, skriven av Peggy Seeger, som nådde mig. Tolkad av Mikael Wiehe till ”Valet” är den med varje gång jag sjunger på politiska tillställningar. Och så, mer oväntat, var det hans tolkning av den gamla ”Let iT Be Me” som fick mig att återupptäcka den.

Men Dick Gaughan har också skrivet många sånger som numera förs vidare av andra. Den mest välbekanta är nog ”Both Sides Tweed” från LP:n ”Handful of Earth”. Gaughan är skotsk nationalist av första klass, och tillika mer vänster än de flesta. Hans dröm har alltid varit en fri ”Democratic Republic of Scotland”. I sången sjunger han över sorgen om att hans land inte är sitt eget, men utan något hat mot engelsmännen. Refrängen slutar ”Let friendship and honour unite and flourish on both sides the Tweed”. (Tweed är gränsfloden mellan Skottland och England.)

Jag älskar sången så mycket att jag döpte en grupp jag ledde i mitten på 1980-talet efter den, så att våra sångerskor var tvungna att sjunga den varje gång vi spelade offentligt.

Lyssna även på hans ”Why Old Men Cry” som beskriver ett besök på en av kyrkogårdarna i Flandern.

I september 2016 slutade Gaughan att spela offentligt efter att ha drabbats av en stroke. Just nu arbetas det med att ställa samman en box med det mesta han har gjort. Eftersom inget skivbolag är intresserat körs det som ett privat projekt i samarbete med Gaughan själv, och där all vinst ska direkt till honom. Gissa vem som tänker köpa.

Och varför kände han igen mig den kvällen? Det gjorde han egentligen inte. Han hade hört namnet eftersom jag hade recenserat honom ett par gånger i den amerikanska webb-tidskriften Greenmanreview, en konsert i London och en eller två skivor om jag minns rätt. Sedan misstänker jag att Dave som drev klubben hade pekat ut mig. Oavsett hur det gick till känns det alltid lite extra när en av ens idoler kommer fram och nämner en vid namn. (Som tur var hade mina recensioner av honom varit väldigt positiva. De finns tyvärr inte längre tillgängliga på Internet.)

Lyssningstips:

Five Hand Reels bästa skiva är den ovan nämnda ”For A’That”, deras andra. Vill my lyssna på ”Red Red Rose” får du gå till den tredje ”Earl of Moray”

Av hans soloskivor skulle jag i rösta hand rekommendera de två jag har nämnt, ”Handful of Earth” och ”Redwood Cathedral”. ”The Song of Choice” finns på ”A Different Kind of Love Song”. ”Handful ..” och ”Different …” finns på Spotify, däremot inte ”Redwood”. Där finns också en ”Introduction to …”.

Dick Gaughan var också under en kort period med i Boys of the Lough. Han har även gjort duoskivor med Andy Irvine och Martin Simpson.

Tavelmusik

1969 upptäckte jag den engelska gruppen King Crimson och blev speciellt förtjust i deras sångare Greg Lake, som även spelade bas. Så när han i arbetet med gruppens andra skiva hoppade av och slog sig samman med keyboardisten Keith Emerson från The Nice och trummisen Carl Palmer från Atomic Rooster så började jag lyssna på dem också.

Både Nice och King Crimson var tydligt influerade av klassisk musik. Inför andra skivan försökte KC få tillstånd att spela in ”Mars” ur Gustav Holsts svit ”Planeterna”. När de fick nej skrev själva ett liknande stycke. Men det kom ändå som en chock när de på konserter började spela Modest Musorgskijs ”Tavlor på en utställning”, låt vara i en kraftigt bearbetad version. Jag köpte skivan när den kom 1971, och intresset att höra hur originalet lät väcktes.

Musorgskij (1839-1881) skrev 1874 det som en pianosvit, tio små stycken sammanbundna av en ”promenad”. Det var en hommage till hans vän konstnären Viktor Hartmann som dött ett år tidigare. Vännerna hade hyllat Hartmann med en stor retrospektiv utställning med flera hundra verk. Musorgskij tonsatte några av tavlorna.

Pianostycket måste vara något av det svåraste som finns. Stundtals väldiga, blixtsnabba tonkaskader, stundtals långsamt och tyst. Mussorgskij tvingar utövaren att använda hela tangentbordet och alla nyanser man kan fram ur instrumentet. Jag hörde ett framförande av det i Trollhättan i januari och efter slutfört värv (cirka 35 minuter) var pianisten rejält trött. Han avböjde vänligt men bestämt att ge oss något extranummer.

Den mest kända, och mest spelade, versionen av sviten är den orkestrering Maurice Ravel gjorde 1922. Precis som kompositören utnyttjade hela tangentbordet använder Ravel symfoniorkesterns alla möjligheter. Slagverk och blås har framträdande roller i många av ”tavlorna”.

Jag är speciellt förtjust i Ravels hantering av ”Oxkärran” (Bydlo). Man hör hur den rullar fram över den polska slätten. När jag har spelat den för mellanstadieelever får de ofta en association till tanks. Likaså är Ravels behandling av ”De okläckta kycklingarnas balett” helt underbar. Drygt en minut av lekfullhet. Avslutningsdelen ”Den stora porten i Kiev” skulle passa bra på ”Last Night of the Proms”

Om ni inte hört stycket så reparera skadan snarast. Det är en rik musikskatt att gräva i.

När jag återvänder till Emerson, Lake & Palmers version finner jag den lite fattig. De har bara kvar promenaden plus fyra av Musorgskijs delar, ”Gnomen”, ”Det gamla slottet”, ”Baba Yagas stuga” och ”Den stora porten i Kiev”. Dessa har de kompletterat med en bluesvariation, ett stycke de kallar ”The Curse of the Baba Yaga” (mest oväsen för att vara ärlig) och en akustisk sång av Greg Lake, ”The Sage”. Den senare påminner starkt om vissa passager på King Crimsons debut-LP. Dessutom har Greg Lake satt text till en av promenaderna och till avslutningsstycket.

Det är inte dåligt, och ett måste för alla som gillar engelsk progg, och kanske också en inkörtsport för den som är ovan att lyssna på klassisk musik. För mig är det dock Ravel-versionen som gäller alla dagar i veckan, särskilt om jag kan få höra den live.

Roligt att veta

Det är krångligt att tolka namn på ryska, skrivna med det ryska alfabetet, en variant av det kyrilliska, med fler bokstäver än det vi använder. Engelsmännen kallar honom Mussorgsky, med dubbel-S och Y som slutvokal. Den vedertagna svenska stavningen är Musorgskij.

”Tavlor på en utställning” publicerades inte förrän fem år efter Musorgskijs död.

Sex av de tio tavlorna är identifierade. På Wikipedia finns de sex att beskåda. Sök på ”Pictures at an Exhibition”.

Modest Musorgskij led av allvarliga alkoholproblem. Det kanske var därför han bara fullbordade två av de fem operor han påbörjade. Mest känt av hans verk är väl, förutom Tavlorna, tondikten ”En natt på Blåkulla”.

Fel nationalitet

Såg reklam för en irländsk afton. Det utlovades bland annat svängig irländsk musik. Arrangörerna exemplifierade med en rad populära ”irländska” låtar, varav en var ”Dirty Old Town”. Nja …

Ok, jag erkänner. Låten har spelats in av många irländska grupper, som Dubliners, och den dyker då och då upp i sångböcker med irländsk musik, men, och ett stort men, den är inte skriven av en irländare, och den handlar inte om någon irländsk stad, vilket torde diskvalificera den från beteckningen irländsk sång.

Så här ligger det till.

Dirty Old Town skrevs på 1949 av Ewan MacColl till pjäsen ”Landscape with Chimneys”. MacColl var trots namnet inte skotte, även om han var född av skotska föräldrar. Hans riktiga namn var James Miller och låten handlar om hans uppväxtort Salford, numera en förort till Manchester, inte långt från Manchester Uniteds hemmaarena Old Trafford. Förutom MacColl har Salford gått till musikhistorien som platsen där Graham Nash och Allan Clarke växte. Även Richard Thompson har besjungit den i ”Salford Sunday”.

Ewan MacColl är en av de verkliga legenderna i brittisk folkmusik. Han och sambon Peggy Seeger (Petes halvsyster) drev i många år en folkmusikklubb i London som blivit stilbildande. MacColl var lite av en folkmusipuritan och retade sig på att många som sjöng där valde amerikanska sånger, oavsett varifrån de kom. Han införde en regel om att man bara fick sjunga sånger från sitt hemland på hans klubb.

Han var också en av skaparna av ”The Radio Ballads”, en serie som gick i BBC på 1950-talet. Varje program hade en yrkesgrupp eller folkgrupp som tema, som lokförare, travellers (resandefolk), långtradarchaufförer och så vidare. Programmet byggde på autentiska intervjuer som kompletterades med sånger, både traditionella och nyskrivna. MacColl skrev en rad sånger som sedermera har blivit klassiker till serien, som ”Shoals of Herring”, ”Champion at Keeping Them Rolling” och ”Go Shift Move”.

Han skrev även andra sånger som gått till historien, till exempel ”The First Time Ever I Saw You Face”, som tillägnades Peggy Seeger. Den blev en stor hit för Roberta Flack. Men vi nördar drog lite på munnen när den sjöngs på bröllopet mellan prinsessan Madeleine och Chris O’Neill. MacColl var socialist och republikan, och det osäkert om han hade gillat tilltaget.

Vår käre Ewan var också mycket duktig på att framföra traditionella sånger, och gjorde flera skivor med bland annat skotska ballader. Han var dessutom upptecknare av folkmusik. Helt klart en av de stora inom den brittiska musiken.

Nördfakta:

Peggy Seeger är också ett stort namn, men henne återkommer jag till i en senare krönika. Hon är värd en egen text.

Med sin första fru Jean Newlove fick han dottern Kirsty MacColl, känd sångerska och kompositör. För de flesta är hon känd som Shane McGowans duettpartner på ”Fairytale from New York”, men hon har skrivit många ofta inspelade låtar, som ”There’s a Guy Down the Chipshop Swears He’s Elvis” och ”They Don’t Know”. Anledningen till att hon är med på jullåten är att Pouges behövde en kvinnoröst till duetten och Kirsty fanns tillhands i studion eftersom hon var gift med skivans producent, Steve Lillywhite. Kirsty dog i december 2000 i en båtolycka.

Att läsa vidare:

Peggy Seeger: ”The First Time Ever: A Memoir” (2017)

JP Bean: Singing from the Floor: A History of British Folk Clubs (2014)

Det riktiga Fleetwood Mac

Många av de gamla 60-talsgrupperna lever än. Ibland har de hållit på kontinuerligt, ofta med ett och annat medlemsbyte. Ett sådant exempel är mina favoriter Fairport Convention, som är inne på sitt 57:e år, inkluderat några kortare uppehåll.

Bakom andra gruppnamn döljer sig det faktum att en av originalmedlemmarna plockat ihop ett nytt band och spelar de gamla hitlåtarna. Ett sådant exempel är Animals som leds av trummisen. Men ärligt talat, vem lyssnade på dem för trummisens skull? Det var ju främst sångaren Eric Burdon och kanske organisten Alan Price som drog.

Ett roligt exempel är Streaplers. I den nuvarande gruppen finns ingen som var med när de började 1959. De gamla veteranerna samlas i stället i Mule Skinner Band som åker runt och spelar den gamla repertoaren, från den tid när gruppen petade ner Beatles från förstaplatsen på 10-i-topp. Såg MSB för några år sedan och hade en mycket underhållande kväll.

Ett annat exempel, som inte existerar längre, är Fleetwood Mac, en grupp som i princip hade två karriärer. En i England och en i USA.

Fleetwood Mac bildades i London 1967 av gitarristen Peter Green, trummisen Mick Fleetwood och bassisten John McVie, som samtliga tidigare spelat i John Mayall’s Bluesbreaker. De kompletterades med gitarristen Jeremy Spencer.

Gruppen var en renodlad bluesgrupp, inspirerad av Chicagoblues. Första skivan kom året efter. Från den släpptes två singlar, som båda blev mindre hits i hemlandet. ”Need Your Love so Bad” var en cover på en låt av Little Willie John. (Ja, just det, artisten som besjungs av Peter LeMarc.) ”Black Magic Woman” skrevs av Peter Green. Den blev senare en jättehit för Santana.

Hösten 1968 slog det till ordentligt med ”Albatross”, skriven av Green med fina inspel av den tredje, nyare, gitarristen Danny Kirwin. Den följdes upp med ”Man of the World”, tvåa på Englandslistan som bäst, ”Oh Well” och ”The Green Manalishi”, samtliga skrivna av Green.

“Man of the world” är för mig gruppens verkliga höjdpunkt. Det är en av de vemodigaste låtar jag känner till, fullt i klass med de mest svarta av Richard Thompsons alster. Det är berättelsen om mannen som har allt man kan önska sig och reser världen runt, ”I couldn’t ask for more”, men ”Sometimes I wish I had never been born”.

Kärleken saknas i hans liv. Han önskar att träffa en god kvinna som får honom att må bra, och konstaterar sorgset ”I don’t say I’m a good man, but I would be if I could”. Låten avslutas ”Oh how I wish I was in love”.

För mig är det så mycket blues det kan bli, utan att följa det klassiska tolvtaktsschemat. Varje gång jag tar fram gitarren för att spela den hittar jag något nytt, både text- och musikmässigt. Ta bara en sådan sak som att Green, trots att låten spelas bäst i D-dur, stoppar in ett g-mollackord i varje vers, ett trick som också Beatles använde några gånger. Det förstärker verkligen känslan i låten. Han låter också verssluten ha med ett G6 (en kombination av G-dur och e-moll), ett annat gammalt Beatlestrick, men de lade 6-klangen i stämsången.

Och texten för mig är perfekt. Totalt 17 korta rader, bara verser och ett stick, ingen refräng. Men den säger allt på dessa rader. Minimalism när den är som bäst.

Green lämnade grupper 1970 och gav bort alla sina pengar. Han drabbades senare av psykiska problem och låg inlagd för detta. Ett tag arbetade han som trädgårdsmästare innan han övertalades att göra comeback, men han blev aldrig den storhet han hade varit under tre år.

Green dog 2020. För mig är han en av det sena 1960-talets musikaliska hjältar. Förutom att ha skrivit tre klassiker var han en fantastisk gitarrist, som var noga med varje ton han släppte från sig. Han lät sig aldrig lockas att hänga med i tävlingen om vem som kan spela snabbast. Gitarrakrobatik var inget för honom, jag misstänker att musiken var för viktig.

Så jag har mycket svårt för västkustvarianten av Fleetwood Mac. Det känns lite som Beatles utan Lennon och McCartney. Jag kan förstå att de är stora, men de kunde ha hetat något annat.

USA och skjutvapen

Skolskjutningen i Uvalde, USA, har skakat en hel värld. Det är dessutom inte första gången vi nås av liknande nyheter från det stora landet i väst. Regelbundet sker skjutningar där helt oskyldiga dör. Det är skolor, kyrkor, diskotek, musikfestivaler, där den som skjuter endast verkar ha som mål att döda så många som möjligt.

En journalist ställde i en efterkommande presskonferens en mycket berättigad fråga: ”Varför händer detta just i USA och inte i något annat land?” Han fick som väntat inget svar. Den officiella förklaringen är att skjutningarna beror på de som skjuter, inte på tillgången till vapen. Och ex-president Donald Trumps syn på saken är att beväpna fler.

Själv såg jag den troliga förklaringen i Florida för snart 27 år sedan.

Jag hade förmånen att i juli 2005 tillsammans med en grupp svenskar få delta i en veckolång rektorskonferens i Fort Lauderdale i Florida. Om jag minns rätt var det cirka 400 skolledare från ett stort antal delstater i USA samt en mindre grupp från Vancouver (Kanada).

Vi anlände två nätter i förväg för att bli av med jetlagen. En av våra utflykter gick till ett jättelikt köpcenter. Jag besökte en av sportaffärerna där för att få tag på en baseboll till min son. Till min förvåning märkte jag att närmare halva butiken (och den var stor) var avsatt för vapenförsäljning. Vi talar inte pistoler för sportskytte eller gevär för att pricka lerduvor. Vi talar vapen avsedda för strid, inklusive halvautomatiska sådana. Jag köpte min boll och gick till CD-butiken i stället.

Veckan var sedan fylld av föreläsningar, seminarier och gruppdiskussioner. En av de senare gav mig nyckeln till skolskjutningarna. Vi var närmare 30 rektorer för högstadieskolor och diskussionen var fri, det vill säga vi fick ta upp de ämnen vi önskade.

Första frågan kom från en rektor i Richmond, Virginia: ”Vad gör ni om elev kommer beväpnad till skolan?” Det blev en livlig diskussion. Själv hade han under det senaste läsåret permanent stängt av tre elever som kommit beväpnade med gevär eller liknande. Nästan alla närvarande kände igen problemet, ofta från det senaste året, och många hade gjort samma sak, permanent stängt av elever.

Vi var bara två som såg ut som levande frågetecken, jag och den närvarande rektor från Vancouver. Strax norr om gränsen var problemet helt okänt.

Jag fick frågan vad vi i Sverige gjorde. Jag berättade att jag en gång haft en elev som haft med sig en kökskniv, men det viftades bort. ”Vad gör ni i Sverige om en elev kommer beväpnad med ett maskingevär?” Jag sa att problemet (som det var då) var helt okänt i Sverige. Vancouver-rektorn berättade något liknande. Ingen bad oss om någon teori hur det kunde vara så stor skillnad mellan de två stora länderna i Nordamerika.

Senare i veckan fick jag veta att skolorna i centrala Los Angeles inte har fönster på nedervåningen av rädsla för så kallade ”drive-by-shootings”. De flesta skolor i större städer har bara en ingång, i dörrkarmen sitter det en metalldetektor, och innanför dörren står en beväpnad vakt.

Men i många delstater i USA verkar republikanska politiker inte se sambandet mellan att sportaffärer gör reklam för vapen och att folk som köper vapnen använder dem. Redan idag är att bli skjuten den vanligaste dödsorsaken för barn och ungdomar under 20 år i USA. På skolorna övar man regelbundet hur man ska skydda sig om en skytt kommer in i lokalerna. Det finns också bland väljarna en klar majoritet för strängare vapenlagar, men NRA-sponsrade politiker gör allt för att stoppa alla sådana förslag. Som de brukar säga ”God bless America”.

(NRA = National Rifle Association)

Lennart Teveborg

Förre generaldirektören Lennart Teveborg, Handen, har avlidit vid en ålder av 86 år. Han efterlämnar hustru, tre barn, fyra barnbarn och fyra barnbarnsbarn.

Första gången jag träffade Lennart var på Valborgsmässoafton 1973. Jag umgicks med hans äldsta dotter och blev hembjuden på te och smörgås. Jag kände mig omedelbart accepterad, en känsla jag har burit med mig sedan dess.

Jag läste till lärare och Lennart blev snabbt en värdefull samtalspartner och mentor. Samma vår besökte han mig och mina kurskamrater. Vi fick en genomgång av hur skolan är organiserad, från stat ner till det enskilda klassrummet. Att Lennart begärt att besöket skulle vara inofficiellt visade sig efterhand vara typiskt för honom. Han träffade gärna oss ”vanliga”, samtal med elever var lika viktiga som de med skolledare.

Lennart skröt aldrig om sin karriär, men jag lärde mig att han gått den långa vägen. Född i Eksjö utbildade han sig till folkskollärare, tog anställning i en byskola i Värmland och blev som 25-åring rektor. Han fick uppdrag för Länsskolnämnden, och hamnade så småningom på Skolöverstyrelsen.

Han var inblandad i grundskolans läroplan 1962 och skrev stora delar av uppföljaren 1969.

På 1970-talet var han sekreterare i två stora utredningar som ändrade svensk skola, ”Skolans inre arbete” och ”Skolan, staten och kommunerna”.

När Skolöverstyrelsen och länsskolnämnderna lades ner 1990 blev Lennart utsedd till generaldirektör för det nybildade Statens Institut för Handikappfrågor i skolan (SIH). Där var han kvar i sex år till sin pension.

Lennart var en av de dem som byggde upp svensk skola som vi känner den idag. För sina insatser fick han 1996 Illis Quorum på förslag av statsminister Göran Persson.

För mig var han ända fram till slutet en samtalspartner. Han kombinerade förmågan att lyssna och analysera med en naturlig nyfikenhet, oavsett om det gällde barnbarnen, politik eller skola. Jag saknar honom redan.

Lars Nilsson, svärson, före detta rektor och skolchef

Mellerud

Skam till sägandes har jag under mina år i Mellerud mycket sällan ätit skolmat. Men vad jag förstår är vår kostchef sen många år en pärla. Det har hänt att vi i bostadsbolagets styrelse i stället för att gå till en restaurang har valt att gå till en närbelägen skolmatsal när vi haft möte. Och flera gånger har kommunfullmäktiges traditionella julbord avätits i högstadiets matsal, tillagat av kostenhetens personal, till fromma för både skattebetalare och ledamöter. Och de gånger jag har ätit där har jag alltid varit nöjd.

Men som sagt. Den allmänna uppfattningen är ju att skolmat är dålig och att man ska gnälla på dem.

Jag ställer gärna upp och utmanar den uppfattningen.

I England

Under senare delen av 1990-talet gjorde jag flera besök i engelska skolor och konstaterade att där existerar, som i de flesta länder, ingen fri skolmat. Många skolor har inte ens någon skolmatsal, och har de en fungerar den ofta även som samlingssal och ibland till och med som idrottssal.

Om skolan serverar mat, som eleverna då får betala för, har de elever vars föräldrar går på socialbidrag eller arbetslöshetsunderstöd fria skolmåltider, men bara då.

Så det flesta har med sig en ”packed lunch”. På den tid jag besökte skolor där bestod denna paketerade lunch oftast av en liten rektangulär hårdplastlåda. Innehåll: En sandwich av den klassiska engelska typen (trekantig dubbelmacka), en liten påse chips, en chokladbit, en frukt samt en dryck, ofta en burk läsk eller juice.

I juni 1996 var jag på besök i en primary school i Barrow-in-Furness tillsammans med fyra lärare och fyra 11-åringar från en av de skolor i Götene jag var rektor för. Det var i början av sommarlovet. Lärarna var där på studiebesök och eleverna fick en minispråkresa genom att under fem dagar gå i skolans äldsta klass.

Som gäster bjöds vi på mat i skolmatsalen. Första dagen serverades chicken nuggets, formade som små flygplan, pommes frites och rårivna morötter. Rektorn, en sann Sverigevän, bad om ursäkt för det tvivelaktiga näringsvärdet. Han påpekade att han visste hur bra skolmat vi har i Sverige.

Då passerade en kille ur vår grupp, på väg ut för att leka med sina nya vänner. Vi frågade vad han tyckte om maten.

-          Kanonbra, svarade han.

Varför tror ni det? Tja, pommes frites fick han ju aldrig i svensk skola, men framför allt fick alla en liten vaniljglass som efterrätt. I England är ingen måltid komplett utan en ”sweet” till efterrätt.

Jag kom tillbaka till Skara. Denna gång som rektor för stadens största högstadieskola, Tegla. Under mellantiden hade det skett utveckling. Matsalen hade byggts om. Inga stora förändringar. Scenen var kvar, och salen fungerade fortfarande som aula då och då. När jag tänker efter påminde den mycket om Vendelsö skolas matsal.

Den stora förändringen var att man med hjälp av spaljéer hade delat in den i sektioner. Vaktande lärare kunde fortfarande ha överblick, med eleverna såg bara dem som satt i samma avdelning. En så enkel åtgärd lyfte atmosfären. Inte längre ungdomar som försökte höras till dem som satt långt borta.

Man hade också fått nya, enkla men vackra möbler.

Salen var så bra att när personalen ett år diskuterade att äta julbord tillsammans skrotade man tanken på restaurangernas överdådiga och svindyra erbjudanden. Istället anlitade vi en halvlokal cateringfirma, möblerade om lite i matsalen och fick en härlig kväll tillsammans.

Något år senare hyrde vi den en lördag för mottagning och middag i samband vår dotters första bröllop. Samma cateringfirma förresten, som även stod för porslin och serveringspersonal. Ett par ungdomar från elevrådet anställdes som medhjälpare.

Gymnasist och lärarstuderande

Jag gick gymnasiet på Fredrika Bremerskolan i Handen. Den var också helt nybyggd när jag började där, och dessutom inte helt färdig. Under de tre åren jag gick där hade vi vår idrott i tennistält när vi inte kunde vara utomhus. Men jag klagar inte. Jag hatar redskapsgymnastik.

Om det var maten som försämrats under åren eller mina förväntningar som höjts är öppet för debatt, men jag tyckte inte att det var lika gott, även om jag ofta åt med god aptit.

En nackdel på Fredrika B var att vi åt på engångsmaterial. Jag minns hur tävlade om att kunna få skeden att stå rakt upp i den tjocka ärtsoppa som serverades då och då. (Påminner om konsistensen i den ärtröra, skulle nog vara soppa, jag en gång serverades på en skola i Newfoundland, Kanada).

Smöret till smörgåsarna serverades i små plastpaket, lite för stort för en hård macka och för litet för två. Men för skämtarna var de idealiska det serverades kokt torsk. Det gällde bara att lyfta av locket försiktigt, bre sin smörgås och sedan återfylla asken med fisk och sås. Så låtsades man köa för att få mer, men med målet att osett lägga tillbaka paketet bland de oöppnade. Jätteroligt tyckte vi.

Vårt oskyldiga skämt bleknar dock jämfört med vad som ledde till att en tre år yngre musikkompis och några av hans klasskamrater blev utkastade ur matsalen en dag. De tyckte skolmaten den dagen inte var mycket att hurra för, så de bestämde sig för att fira surströmmingspremiären i matsalen. Varken personalen eller de andra eleverna uppskattade tilltaget.

Under min lärarutbildning kom jag tillbaka till Vendelsömalmsskolan för praktik i en årskurs 5 där. Gav mig en vink om hur olika vi kan bedöma mat. Jag och mina två bröder åt under två veckor samma mat, tillagad på samma vis. Jag åt i den del av Vendelsömalmsskolans matsal där lärarna åt, dvs i en ände av lokalen. Mellanbrorsan åt på gymnasiet och lillbrorsan i samma lokal som jag, men i elevavdelningen.

När mamma frågade hur maten hade varit brukade jag svara ”bra”, mellanbrorsan ”OK”, medan lillbrorsan för det mesta klagade på den.