ukulelemorfar

Det riktiga Fleetwood Mac

Många av de gamla 60-talsgrupperna lever än. Ibland har de hållit på kontinuerligt, ofta med ett och annat medlemsbyte. Ett sådant exempel är mina favoriter Fairport Convention, som är inne på sitt 57:e år, inkluderat några kortare uppehåll.

Bakom andra gruppnamn döljer sig det faktum att en av originalmedlemmarna plockat ihop ett nytt band och spelar de gamla hitlåtarna. Ett sådant exempel är Animals som leds av trummisen. Men ärligt talat, vem lyssnade på dem för trummisens skull? Det var ju främst sångaren Eric Burdon och kanske organisten Alan Price som drog.

Ett roligt exempel är Streaplers. I den nuvarande gruppen finns ingen som var med när de började 1959. De gamla veteranerna samlas i stället i Mule Skinner Band som åker runt och spelar den gamla repertoaren, från den tid när gruppen petade ner Beatles från förstaplatsen på 10-i-topp. Såg MSB för några år sedan och hade en mycket underhållande kväll.

Ett annat exempel, som inte existerar längre, är Fleetwood Mac, en grupp som i princip hade två karriärer. En i England och en i USA.

Fleetwood Mac bildades i London 1967 av gitarristen Peter Green, trummisen Mick Fleetwood och bassisten John McVie, som samtliga tidigare spelat i John Mayall’s Bluesbreaker. De kompletterades med gitarristen Jeremy Spencer.

Gruppen var en renodlad bluesgrupp, inspirerad av Chicagoblues. Första skivan kom året efter. Från den släpptes två singlar, som båda blev mindre hits i hemlandet. ”Need Your Love so Bad” var en cover på en låt av Little Willie John. (Ja, just det, artisten som besjungs av Peter LeMarc.) ”Black Magic Woman” skrevs av Peter Green. Den blev senare en jättehit för Santana.

Hösten 1968 slog det till ordentligt med ”Albatross”, skriven av Green med fina inspel av den tredje, nyare, gitarristen Danny Kirwin. Den följdes upp med ”Man of the World”, tvåa på Englandslistan som bäst, ”Oh Well” och ”The Green Manalishi”, samtliga skrivna av Green.

“Man of the world” är för mig gruppens verkliga höjdpunkt. Det är en av de vemodigaste låtar jag känner till, fullt i klass med de mest svarta av Richard Thompsons alster. Det är berättelsen om mannen som har allt man kan önska sig och reser världen runt, ”I couldn’t ask for more”, men ”Sometimes I wish I had never been born”.

Kärleken saknas i hans liv. Han önskar att träffa en god kvinna som får honom att må bra, och konstaterar sorgset ”I don’t say I’m a good man, but I would be if I could”. Låten avslutas ”Oh how I wish I was in love”.

För mig är det så mycket blues det kan bli, utan att följa det klassiska tolvtaktsschemat. Varje gång jag tar fram gitarren för att spela den hittar jag något nytt, både text- och musikmässigt. Ta bara en sådan sak som att Green, trots att låten spelas bäst i D-dur, stoppar in ett g-mollackord i varje vers, ett trick som också Beatles använde några gånger. Det förstärker verkligen känslan i låten. Han låter också verssluten ha med ett G6 (en kombination av G-dur och e-moll), ett annat gammalt Beatlestrick, men de lade 6-klangen i stämsången.

Och texten för mig är perfekt. Totalt 17 korta rader, bara verser och ett stick, ingen refräng. Men den säger allt på dessa rader. Minimalism när den är som bäst.

Green lämnade grupper 1970 och gav bort alla sina pengar. Han drabbades senare av psykiska problem och låg inlagd för detta. Ett tag arbetade han som trädgårdsmästare innan han övertalades att göra comeback, men han blev aldrig den storhet han hade varit under tre år.

Green dog 2020. För mig är han en av det sena 1960-talets musikaliska hjältar. Förutom att ha skrivit tre klassiker var han en fantastisk gitarrist, som var noga med varje ton han släppte från sig. Han lät sig aldrig lockas att hänga med i tävlingen om vem som kan spela snabbast. Gitarrakrobatik var inget för honom, jag misstänker att musiken var för viktig.

Så jag har mycket svårt för västkustvarianten av Fleetwood Mac. Det känns lite som Beatles utan Lennon och McCartney. Jag kan förstå att de är stora, men de kunde ha hetat något annat.

I år är det 50 år sedan festivalen i Woodstock hölls. Det var inte den första stora musikfestivalen, Monterey var en av föregångarna, det var inte heller den första gratisfestivalen, både Blind Faith och Rolling Stones hade tidigare samma år hållit stora endagsevenemang i Hyde Park i London. På Stoneskonserten var vi cirka en kvarts miljon åhörare (ja, jag var där, skryt, skryt). Men ändå har Woodstock blivit legenden, festivalernas festival. En halv miljon besökare, mer än dubbelt mot vad man räknat med, och trots det inga större incidenter under de tre dagarna.

Men hur gick det egentligen? Som gammal skol- och förvaltningsmänniska har jag lärt mig att man ska sätta mål och sedan utvärdera utifrån om man nått målen eller inte. Hur var det då med Woodstock?

För det första var det inte en gratisfestival. Det såldes biljetter och målet var att arrangörerna skulle göra en ekonomisk vinst. Det blev en fri festival när man inte längre kunde kontrollera folkmassorna som vällde in. Dessutom var staketen helt otillräckliga, cirka 1,5 meter hönsnät. Ni som sett filmen vet hur lätt man kunde ta sig över dem.

Organisationen var närmast kaotisk. Man hade till exempel inget ordentligt tak över scenen. När regnet och åskan kom fick scenarbetarna i panik springa runt och täcka förstärkare, trummor och pianon. John Sebastian skulle inte framträtt. Men efter regnet var scenen för blöt för att man skulle våga släppa in ett elektriskt gäng, så John fick låna en akustisk gitarr och gå in och göra ett spontant framträdande. Han berättar i senaste numret av Mojo om upplevelsen.

Det mesta var otillräckligt, mat till besökare, toaletter, campingytor och så vidare. Både det som skrivits i böcker och tidningar och filmen ger intryck av amatörer i arbete.

Och så har vi motsägelserna. För det första, festivalen ägde inte rum i Woodstock utan i Bethel, en bra bit därifrån. Joni Mitchell, som skrev sången Woodstock var aldrig där. Hon lyssnade på vad pojkvännen Graham Nash berättade och sedan komponerade hon.

Många artister fick sina stora genombrott i Woodstock. Sha Na Na slog knock på både festivalpubliken och filmtittarna. Santana likaså, en spelning innan de fått sitt skivkontrakt. Många av uppträdandena som fångades av filmarna är helt fantastiska. Ta Ten Years Afters tolkning av ”Coming Home” eller Whos urladdning i ”Summertime Blues”. Tänka att få stå där i publiken och ta den gitarr Pete Townsend slänger från scenen som avslutning. Joan Baez tolkning av ”Joe Hill” är närmast magisk.

Andras framträdanden har nästan glömts bort eftersom de inte kom med i filmen. Grateful Deads enda filmbidrag är att Jerry Garcia syns ett par gånger. John Fogerty ansåg att Creedence framträdande var mycket ”en dag på jobbet” så han tackade nej till att gruppen skulle vara med i film eller på skiva. Deras framträdande har förresten nyligen getts ut på CD och ligger på Spotify. Fler Woodstockartister som aldrig dök upp i filmen och på skivan var till exempel Blood. Sweat & Tears, Melanie och The Band. Men hav tröst. Det har kommit en box med allt, och verkligen allt, som spelades eller sas på scenen under dagarna.

Men trots allt detta har Woodstock etsats sig fast hos de flesta. Utan Woodstock hade det nog aldrig blivit några Gärdesfester, och många andra festivaler har inspirerats av den. Woodstock hade också turen att hållas et år när pop- och rockmusiken hade tagit ett jättekliv, när det ansågs helt naturligt att ha ragor från Ravi Shankar, folksångare, soulartister som Sly&Family Stone, bluesgrupper och det som närmast kan betraktas som hårdrock på samma scen. Tala om mångkultur.

Så även om Woodstock i förhållande till målen var ett gigantiskt misslyckande så blev det ganska bra till slut. Och har ni inte filmen (gärna Director’s Cut som innehåller 40 minuter extra) så skaffa den. Sätt av drygt 3,5 timmar och njut!

Under den resa jag berättade om igår hann jag äntligen läsa Bruce Springsteens memoarer ”Born to Run”, som sått och väntat i bokhyllan i ett år. Drygt 500 sidor på engelska tar ett tag att ta sig igenom, men tro mig, det är värt besväret.

Jag har aldrig varit någon fanatisk Springsteen-fan. Jag tror jag har nästan all skivorna, har några nothäften med hans låtar i och har spelat ett halvt dussin live vid olika tillfällen, till och med översatt ett par till svenska. Men jag har aldrig sett honom på scen och aldrig låtit skivorna snurra non stop i spelaren. Däremot sträckläste jag boken och hade svårt att släppa den. ”Bara ett par sidor till...”-syndromet.

Det är intressant att följa den unge Bruce's väg. Han kämpade i många år, först i coverband, sedan i band som spelade egen musik, först i huvudsak som gitarrist, så småningom mer och mer som sångare. Ibland på svältgränsen, ibland lokal hjälte ibland som drog flera tusen åhörare.

När sista bandet skingras tar han några beslut. Ska han spela med band igen ska det vara HANS band, det vill säga, det är han som styr. De andra gärna får göra inspel men Bruce är bossen och de andra är anställda av honom.

Han konstaterar att han inte är någon vidare sångare, och även om han under några år varit gitarrhjälte i sina band inser han att när det gäller akustisk gitarr finns det många bättre. Så vad blir hans val? Jo, han inser att han måste ha bättre låtar än de andra. Genom hela boken får man följa hur han arbetar med låtskrivandet och vilken omsorg han lägger vid sina texter.

Bruce hittar en manager, som i och för sig ger honom det en advokat så småningom beskriver som det sämsta kontrakt han någonsin sett och som det tar mycket kraft att ta sig ur, och får sitt skivkontrakt. Eftersom han gör sin audition ensam med en akustisk gitarr tror CBS först att de har kontrakterat en folksångare och blir förvånade när han vill ha en massa musiker med på första plattan.

Det hela tar fart när recensenten Jon Landau dyker upp på en spelning, där Bruce och hans kompband är uppvärmare, och skriver de klassiska orden om att han sett rockens framtid och att den heter Bruce Springsteen. Sedan kommer skivan ”Born to Run” och resten är historia.

Det är också roligt när Springsteen skriver om vikten av att äga den sång man sjunger, att tro på det man sjunger. Det handlar inte om att ha snyggast röst eller klara de krångligaste passagerna, det gäller att vara trovärdig i sitt framträdande.

Detsamma går igen när han instruerar Clarence Clemmons ersättare på sax. Glöm tjusiga jazzsolon med massor av toner, det handlar om känslan och timingen. Bruce avslöjar att att saxsolon är komponerade och ska spelas exakt som de är.

Det här är ingen recension av boken, men hade det varit en sådan hade jag rekommenderat den varmt. Jag konstaterar bara att de senaste dagarna har Springsteen-skivorna snurrat friskt på hög volym i CD-spelaren. Och när gitarren togs ur fodralet tidigare idag blev det bland annat tre Springsteen-låtar.