Promenadkonserter
När de flesta av oss hör ordet PROMS tänker vi nog på ”The Last Night of the Proms” som går på SVT varje höst. Vi ser framför oss den flaggviftande ståplatspubliken, hör allsången i ”Land of Hope and Glory” och ”Jerusalem”, och njuter av hastighetsduellen mellan publik och orkester i hornpipen.
Men ”Last Night” är precis som titeln avslöjar avslutningen på en cirka 8 veckor lång konsertserie, som sträcker sig från juli till september. Varje år ingår drygt 90 konserter i serien. Det är ett fokus på klassisk musik, med en hel del nykomponerad konstmusik insprängd, men där förekommer också inslag av annan musik. I år figurerar både jazz och sitarer.
Serien inleddes på initiativ av dirigenten Henry Wood redan 1895. Han dirigerade själv inledningskonserten. 1941 flyttade Proms till Royal Albert Hall sedan den lokal den hölls i hade bombats. I RAH har den hållits sedan dess. Efter Woods död döptes serien om till "The Henry Wood Promenade Concerts presented by the BBC".
Det typiska för Proms är att alla stolar på parkett är borttagna. Där och högst upp i gallerierna är det ståplats som gäller. Ståplatsbiljetterna kan inte förhandsbokats, utan dem får man köa för på konsertdagen. Övriga biljetter brukar släppas i maj, några veckor efter att programmet presenterats.
Jag har varit på PROMS tre gånger. Två av dem bjöds det på klassisk musik. Den ena inleddes med en av Haydns Parissymfonier och avslutades med Eldfågeln av Stravinskij. Eftersom både Haydn och Stravinskij tillhör mina favoriter var det en till två tredjedelar mycket njutbar konsert. Däremot led vi svårt under mittpartiet. Då uruppfördes ett nyskrivet stycke för slagverk och symfoniorkester. Kompositörens namn har jag förträngt. Enligt programbladet skulle pinan var i 25 minuter och vi var inte de enda som med jämna mellanrum kollade klockan och räknade ner.
Så var vi där och såg opera, ”Barberaren i Sevilla” av Rossini. Den sjöngs på originalspråk men i programbladet stod hela librettot plus en engelsk översättning. Det var en konsertversion, med sångarna iklädda rollkläder, men med en begränsad scen blev det inte mycket till teater, och det fanns ingen scendekor. Men det var njutbart ändå.
Första gången var något helt annat. En sen kvällskonsert 2009 med The Ukulele Orchestra of Great Britain. Förutom sin vanliga repertoar hade deras ledare George Hinchcliffe transkriberat flera klassiska stycken för orkestern. Så vi fick bland annat höra ”Dance Macabre” av Saint-Saëns och en ukuleleversion av ”Jerusalem”.
Höjdpunkten var dock körpartiet ur Beethovens nia, ”Song of Joy”. Gruppen hade uppmanat besökarna att ta med sig sin ukulele för att spela med. I förväg hade de på sin webbplats lagt ut instruktionsfilmer med hur man spelar melodin, stämmor och ackord. Så när stunden var kommen var vi cirka 1000 ukulelespelare i publiken som spelade tillsammans med de åtta på scenen. Allt finns på DVD under titeln ”Prom Night”. Och det var häftigt när guiden på en rundtur ett antal år senare frågade om någon av oss hade spelat eller sjungit i RAH och jag sanningsenligt kunde svara att jag spelat ukulele där.
Årets program publicerades 24 april. Biljetter kan köpas från och med 17 maj. Konsertserien sträcker sig från 18 juli – 13 september.
https://www.bbc.co.uk/programmes/articles/3g3nC0qqmvKRccCjFtDxd06/bbc-proms-2025-festival-guide
Mer information
Sir Henry Wood (1869-1944) var en engelsk dirigent, född i London. Han började sin karriär som organist, men gick över till orkesterledning. Under sina tidiga år var han specialiserad på att dirigera opera. Han fick ett internationellt rykte och erbjöds bland annat posten som chefsdirigent för New York Symphony Orchestra. Han beslöt sig dock för att stanna kvar i Storbritannien och stödja musiken där.
Royal Albert Hall invigdes 1870. Redan under invigningen konstaterades att det ekade väldigt mycket. Det gav upphov till skämtet om att RAH var den enda plats där en engelsk kompositör kunde få höra sitt verk två gånger. En annan dirigent, Sir Thomas Beecham. konstaterade att RAH var lämplig för minst 100 saker, dock inte musik. För cirka 60 år sedan kom någon på att man kunde åtgärda akustiken genom att borra en mängd mikroskopiska hål i väggarna. Om det hjälpte vet jag inte med det gav upphov till följande textrad i Beatles ”A Day in the Life”: ”Now they know how many holes it takes to fill the Albert Hall”. Dessutom har man kompletterat med akustikplattor i taket, så nu går det att njuta av musik där.
“Jerusalem” är en dikt av William Blake, tonsatt av Hubert Parry. Dikten bygger på en legend om att Jesus som ung besökte södra England. Den som gillar bombastisk musik uppmanas att lyssna till Emerson, Lake & Palmers version på ”Brain Salad Surgery”
“Pomp and Circumstance” är en serie på fem marscher komponerade av den brittiske kompositören Edward Elgar. Den som alltid spelas på PROMS är nummer 1, som uruppfördes 1901. Texten till den sångbara delen lades till 1902 och är skriven av Arthur Christopher Benson.
