ukulelemorfar

Guvernören av Folkrock

Alla vet vi vem som döljer sig bakom smeknamnet The Boss, men i min musikaliska värld är faktiskt The Gov’ner viktigare. Bakom det namnet döljer sig Ashley Hutchings, en av de stora visionärerna inom både rocken och folkmusiken. Att räkna upp allt han varit inblandad i är omöjligt, men låt oss ta huvuddragen.

Ashley föddes i januari 1945 och växte upp i Muswell Hill i norra London. I mitten på 1960-talet var han där med om att bilda Fairport Convention, som debuterade 1967. Till en början var gruppen sedd som ett engelskt svar på Jefferson Airplane, men på andra och tredje LP:n började de flirta med folkmusik och på den fjärde löpte de linan ut. Med LP:n 1969 ”Liege&Lief” var folkrocken född.

Efter skivan lämnade Ashley gruppen och tillsammans med två renodlade folkmusikduos bildade han Steeleye Span. Den första inkarnationen spelade aldrig live, men efter två medlemsbyten kom Mk II som gjorde två fina skivor, ”Please to See the King” och ”Ten Man Mop”. Det var folkrock utan trummis, eller egentligen folkmusik med elgitarr och elbas.

Efter tredje skivan lämnade han Steeleye. Samma år samlade han en stor grupp folk- och folkrocksmusiker för att kompa sin fru, Shirley Collins, på LP:n ”No Roses”, en klassisk folkrocksskiva. Ashley döper gänget till Albion Country Band. Men detta leder inte vidare.

I stället börjar han att intressera sig för folkdans, både Morris dancing och annan engelsk dans. 1972 kommer skivan ”Morris On”, med traditionella morrislåtar. Bandet består av två folkmusiker och två före detta Fairportmedlemmar förutom Ahsley, och Shirley som gästsångerska. Dessutom förekommer på ett par låtar Morrisdansare, vars fotsteg och bjällror tydlig hörs på skivan. Ashley bidrar med skivan till återpopulariseringen av Morris och hjälper dansformen att tappa en del av sin töntstämpel.

Det har kommit flera uppföljare till ”Morris On”. ”Son of Morris On” (1974), “Grandson of Morris On” (2002) och ”Great Grandson of Morris On” (2004) samt live-skivan ”Morris on the Road” (2005). Ständigt nya musiker, men alltid med hörbara dansare.

Danstemat fortsätter med ”The Compleat Dancing Master” som görs tillsammans med dragspelaren John Kirkpatrick. Där blandar man även in några uppläsningar av gamla texter om dans. En annan skiva på samma tema är ”Kickin’ Up the Sawdust”, som innehåller country dances, komplett med ett häfte med dansinstruktioner.

Efter en kort period med det helakustiska Etchingham Steam Band bildas så Albion Band i alla dess varianter. Första uppsättningen heter Albion Country Band. De gör en skiva som inte ges ut förrän flera år efteråt.

1977 heter de Albion Dance Band, ett kollektiv på cirka tio personer, med rockkomp, dragspel och medeltida blåsinstrument samt dansinstruktör. De turnerar och spelningarna är en blandning av sånger och dansmusik. Meningen är att publiken ska dansa, och inför varje dans går dansinstruktören genom steg och formationer. Jag såg dem på Konstfack i Stockholm. En härlig kväll. Det hela dokumenteras med skivan ”The Prospect Before Us”.

1978 har Dance strukits ur namnet och bandet är reducerat till åtta personer. Men konceptet är det samma. Dans och sånger. Den här gången heter skivan ”Rise Up Like the Sun”, och är tillsammans med föregångaren bland de omistliga skivorna för en som jag som älskar både engelsk folkmusik och folkrock.

Därefter följer en rad band, med ständigt ny medlemmar, alla under namnet Albion Band. Mer än 50 musiker passerar genom rullorna och skivorna är fler än vad som ryms i en normal samling. Ashley sticker mellan med kortlivade ”Rainbow Chasers” 2004-6 med yngre musiker. Tre album hann de med.

Sedan 2003 turnerar Ashley före jul varje år med en akustisk kvartett. Den kallar sig Albion Christmas Band. De blandar carols och andra julsånger med textläsning. Sju fullängdare har de släppt ifrån sig. I bandet har han med sig sin gamla Fairport-kompis Simon Nicol.

Så den som vill samla på allt The Gov’ner har varit inblandad i har ett tufft jobb framför sig. Jag gav upp i slutet 1980-talet.

Här är en lista på de skivor jag tycker att man ska börja med:

Fairport Convention: ”What We Did on our Holidays”, “Unhalfbricking” och “Liege&Lief”
Steeleye Span: “Please to See the King”
Shirley Colling & ACB: “No Roses”
“Morris On” och “Son of Morris On”
Albion Dance Band: “The Prospect Before US”
Albion Band: “Rise Up Like the Sun”
Plus valfri Albion Christmas-skiva

Lästips:
Patrick Humphries: Meet of the Ledge – The History of Fairport Convention (1982)
Brian Hinton And Geoff Wall: Ashley Hutchings - The Guv’nor & The Rise of Folkrock (2002)

Lycka till.

Nördfakta:

Till Steeleye Spans tredje LP, ”Ten Man Mop”, ville bandet ha ett lyxigt dubbelomslag med ett häfte i. Bolaget sa att det skulle bli för dyrt, men gruppen lovade att betala merkostnaden. Det ledde till att bandet fick betala för varje exemplar som såldes.

Ashley är under alias med och spelar på Al Stewart andra LP, ”Love Chronicles”, den skiva där ordet ”fuck” första gången sjungs på skiva.

I slutet på 1970-talet fanns det parallellt två Albion Band. Det ena, under ledning John Tams, stod för musiken på en rad pjäser på National Theatre i London, det andra turnerade, med Ashley, och spelade folkrockklassiker. Jag såg dem i London och det var en av de bästa konserter jag varit på. Hutchings förklarade i mellansnacket att detta med att bandet spelade på två ställen inte var konstigt. ”Det är så vi fungerar.”