Det riktiga Fleetwood Mac
Det riktiga Fleetwood Mac
Många av de gamla 60-talsgrupperna lever än. Ibland har de hållit på kontinuerligt, ofta med ett och annat medlemsbyte. Ett sådant exempel är mina favoriter Fairport Convention, som är inne på sitt 57:e år, inkluderat några kortare uppehåll.
Bakom andra gruppnamn döljer sig det faktum att en av originalmedlemmarna plockat ihop ett nytt band och spelar de gamla hitlåtarna. Ett sådant exempel är Animals som leds av trummisen. Men ärligt talat, vem lyssnade på dem för trummisens skull? Det var ju främst sångaren Eric Burdon och kanske organisten Alan Price som drog.
Ett roligt exempel är Streaplers. I den nuvarande gruppen finns ingen som var med när de började 1959. De gamla veteranerna samlas i stället i Mule Skinner Band som åker runt och spelar den gamla repertoaren, från den tid när gruppen petade ner Beatles från förstaplatsen på 10-i-topp. Såg MSB för några år sedan och hade en mycket underhållande kväll.
Ett annat exempel, som inte existerar längre, är Fleetwood Mac, en grupp som i princip hade två karriärer. En i England och en i USA.
Fleetwood Mac bildades i London 1967 av gitarristen Peter Green, trummisen Mick Fleetwood och bassisten John McVie, som samtliga tidigare spelat i John Mayall’s Bluesbreaker. De kompletterades med gitarristen Jeremy Spencer.
Gruppen var en renodlad bluesgrupp, inspirerad av Chicagoblues. Första skivan kom året efter. Från den släpptes två singlar, som båda blev mindre hits i hemlandet. ”Need Your Love so Bad” var en cover på en låt av Little Willie John. (Ja, just det, artisten som besjungs av Peter LeMarc.) ”Black Magic Woman” skrevs av Peter Green. Den blev senare en jättehit för Santana.
Hösten 1968 slog det till ordentligt med ”Albatross”, skriven av Green med fina inspel av den tredje, nyare, gitarristen Danny Kirwin. Den följdes upp med ”Man of the World”, tvåa på Englandslistan som bäst, ”Oh Well” och ”The Green Manalishi”, samtliga skrivna av Green.
“Man of the world” är för mig gruppens verkliga höjdpunkt. Det är en av de vemodigaste låtar jag känner till, fullt i klass med de mest svarta av Richard Thompsons alster. Det är berättelsen om mannen som har allt man kan önska sig och reser världen runt, ”I couldn’t ask for more”, men ”Sometimes I wish I had never been born”.
Kärleken saknas i hans liv. Han önskar att träffa en god kvinna som får honom att må bra, och konstaterar sorgset ”I don’t say I’m a good man, but I would be if I could”. Låten avslutas ”Oh how I wish I was in love”.
För mig är det så mycket blues det kan bli, utan att följa det klassiska tolvtaktsschemat. Varje gång jag tar fram gitarren för att spela den hittar jag något nytt, både text- och musikmässigt. Ta bara en sådan sak som att Green, trots att låten spelas bäst i D-dur, stoppar in ett g-mollackord i varje vers, ett trick som också Beatles använde några gånger. Det förstärker verkligen känslan i låten. Han låter också verssluten ha med ett G6 (en kombination av G-dur och e-moll), ett annat gammalt Beatlestrick, men de lade 6-klangen i stämsången.
Och texten för mig är perfekt. Totalt 17 korta rader, bara verser och ett stick, ingen refräng. Men den säger allt på dessa rader. Minimalism när den är som bäst.
Green lämnade grupper 1970 och gav bort alla sina pengar. Han drabbades senare av psykiska problem och låg inlagd för detta. Ett tag arbetade han som trädgårdsmästare innan han övertalades att göra comeback, men han blev aldrig den storhet han hade varit under tre år.
Green dog 2020. För mig är han en av det sena 1960-talets musikaliska hjältar. Förutom att ha skrivit tre klassiker var han en fantastisk gitarrist, som var noga med varje ton han släppte från sig. Han lät sig aldrig lockas att hänga med i tävlingen om vem som kan spela snabbast. Gitarrakrobatik var inget för honom, jag misstänker att musiken var för viktig.
Så jag har mycket svårt för västkustvarianten av Fleetwood Mac. Det känns lite som Beatles utan Lennon och McCartney. Jag kan förstå att de är stora, men de kunde ha hetat något annat.
