ukulelemorfar

Deppets mästare

För mig är Richard Thompson en av världens bästa låtskrivare, och en av de mest produktiva. I en av mina musikbokhyllor står ”The Richard Thompson Songbook”, tre volymer med cirka 50 låtar i varje. Utgiven 2010 innehåller de ett urval ur hans produktion. Sedan dess har han hunnit med ytterligare fyra album med egna sånger, det senaste ”Ship to Shore” från 2024.

RT har lämnat ifrån sig mängder av klassiker. Den mest klassiska är nog ”Meet on the Ledge” från Fairport Conventions andra LP, ”What We Did in Our Holidays” (1968). Fairport avslutar fortfarande varje konsert med den. Richard var med och startade gruppen, men slutade 1970 efter femte skivan ”Full House”.

En annan klassiker är ”Beeswing”, en historia om flickan som aldrig vill binda sig. ”Even a gypsy caravan was too much of settling down”. Ytterligare en ”1952 Vincent Black Lightning”, där en klassisk brittisk motorcykel spelar en viktig roll. Eller varför inte ”Dad’s Gonna Kill Me” om Irakkriget.

Richard är framför allt deppighetens mästare. Ingen kan tävla med honom när det gäller att skriva fullkomligt nattsvarta sånger, totalt befriade från allt hopp och all framtidstro. Här möter vi dem som hamnat snett i livet, de som förlorat kärleken, eller blivit bedragna. Det är musikern vars fru bedrar honom när han är på turné, och som själv bedrar frun. Det är frun som lämnar Galway för att söka sig till Graceland i förvissningen om att hon Elvis ska gifta sig och så vidare.

På första skivan med dåvarande frun Linda (“I Want To See the Bright Lights Tonight”) finns "End of the Rainbow" som börjar "I feel for you you little horror safe at your mother's breast". RT sjunger om att han ska vara juste och berätta för den nyfödda vad som väntar i världen. "There is nothing at the end of the rainbow, nothing to grow up for anymore". Tala om mörker.
Eller den smeksamma valsen från “Amnesia” som förkunnar att "Waltzing is for dreamers and losers in love" med den underbara raden "Miss I don't know you, but can't we pretend, that we care for each other until the band reach the end".
I ”Read about Love” på ”Rumour and Sigh” hittar vi pojken som tror på det hand läst i killtidningarna om hur man bemöter kvinnor. ”If I touch you there it is supposed to feel nice” men upptäcker att det inte stämmer riktigt.
Men svartast av dem alla är slutspåret på CD:n ”Mirror Blue”, "Taking My Business Elsewhere" där berättaren sitter på en bar som snart ska stänga och bittert konstaterar att hon inte kom som hon hade lovat.
När man är riktigt nere kan man alltid sätta på Richard Thompson och konstatera att det finns nog de som har det värre.

Hur sedan samma man kan ha skrivit "Dear Janet Jackson", med den odödliga raden "Kids are such a joy, just go and ask your brother", och "My Daddy Is A Mummy" (nej det handlar inte om en transvestit, tänk en gång till) är en gåta. Han har också tolkat Britney Spears i sin show ”1000 Years of Popular Music”. Det blir en annan känsla i raden “I’m not that innocent” när den sjungs av en äldre man i keps.

För Richard Thompson har humor, inte minst i mellansnacken. På turnén våren 2024 hade med ett av sina barnbarn som kompgitarrist. Han konstaterade torrt: Ett bevis på att nepotism fungerar.

Nördfakta

Den här artikeln fokuserar på RT som låtskrivare, men han är också ansedd som en av världens bästa gitarrister, både på elgitarr och akustisk. Under Fairports tidiga år spelade de mycket på klubbarna i London och där lär de minst en gång jammat med Jimi Hendrix.

När Fairport spelade i Los Angeles blev Richard enligt uppgift erbjuden av några av medlemmarna i Linda Ronstadts kompband att gå med i en grupp de höll på att bilda. Han tackade nej, i annat fall hade han varit en av medlemmarna i Eagles.

1978 spelade Julie Covington (det var hon som sjöng originalet till ”Don’t Cry for Me Argentina”) in en LP. Den producerades av John Wood, som spelat in de flesta av Fairports tidiga skivor. De inhyrda amerikanska musikerna, Willie Weeks på bas och Andy Newmark på trummor, blev så imponerade av den engelske gitarristen så de stannade kvar ett tag till och var med på Richard och Lindas LP ”Sunnyvista”.

En period var RT så irriterad på alla live-bootlegs som gavs ut och den usla ljudkvaliteten på dem att han då och då gav ut egna ”piratskivor” med bra konsertupptagningar som såldes via hans egen hemsida.

Litteratur:

Patrick Humphries: Meet on the Ledge. 1982. Om Fairport Conventions tidiga historia.

Patrick Humphries: Richard Thompson. Strange Affair. The Biography. 1996.

Richard Thompson with Scott Timberg. Beeswing. Losing My Way and Finding My Voice. 1967-1975. Utgiven 2021.

Utöver detta finns en rad böcker om Fairport Convention och dess medlemmar, där Richard omnämns.

Discografi i urval:

Var börjar man?

Tja, förutom de ovan nämnda skivorna kanske man ska lyssna på dessa:

Fairport Convention: Full House. Här finns flera klassiker skrivna av RT och Dave Swarbrick, som ”Crazy Man Michael” och ”Walk Awhile”, som båda fortfarande spelas flitigt av Faiport.

Med Richard & Linda Thompson gillar jag mest ”Hokey Pokey” och ”Shoot Out the Lights”. Den förstnämnda innehåller “The Sun Never Shines on the Poor”, den sistnämnda blev utsedd till årets album 1982 av amerikanska Rollin Stone.

Av Richards soloskivor bör man inte missa andra soloskivan ”Hand of Kindness”, med flera låtar som doftar skilsmässa, ”Daring Adventures” och ”Mock Tudor”. ”Beeswing” återfinns på ”Miroor Blue”, ”Dad’s Gonna Kill Me” på ”Sweet Warrior” och ”1952 Vincent Black Lightning ” på ”Rumour and Sigh”.

”Dear Janet Jacksom”, ”My Daddy Is a Mummy” och “From Galway to Graceland”, finns bara på bootlegs eller samlingsskivor. De är riktigt bra.

Det finns också flera konserter utgivna på DVD. Roligast i mitt tycke är ”1000 Years of Popular Music” där han tillsammans med två medmusikanter arbetar sig igenom populärarmusiken från 1000-talet och 1000 är framåt. Finns även på CD.