Kärlekssånger
Love är nog det vanligaste ordet i engelska sångtexter. Som Paul McCartney konstaterar i en av Wings hits: ”Some people wants to fill the world with silly love songs”, men fyller på med “What’s wrong with that I don’t know”. McCartney själv har ju skrivit en rad fina kärleksballader, som ”Here, There and Everywhere” från Revolver och ”I Will” på Beatles vita dubbel-album.
10 CC hade på sin andra LP ”Sheet Music” en låt med ungefär samma titel, ”Silly Love”, där bandet för fram att den som sjunger om kärlek bör styra sig fri från alla utnötta klichéer. På den följande ”Original Soundtrack” klämmer de till med en vacker kärlekssång med den motsägelsefulla titeln ”I’m Not in Love”. I tre verser försäkrar Eric Stewart att han minsann inte är kär, han går bara igenom en fas. ”I keep your picture upon my wall. It hides a nasty stain that’s lying there”.
Kärleken kan vara lycklig, eller olycklig. Clapton har illustrerat båda. I ”Have You Ever Loved a Woman” från Derek and the Dominoes “Layla and other Assorted Love Songs” skriker han ut sin sorg över att vara kär i bästa vännens hustru. Låten skrevs av Billy Myles, men passar Clapton perfekt. Han var hopplöst förälskad i George Harrisons fru Patti. Titellåten på dubbel-LPn handlar om samma sak. Däremot är ”Wonderful Tonight” en hyllning till kvinnan vid gitarrgudens sida.
Även Mr Harrison skrev en och en annan hyfsad kärlekssång under sin tid i Beatles. Mest känd är nog ”Something” från Abbey Road, den första Harrison-låt som fick äran att vara framsida på en singel med kvartetten. Frågan är hur inspirerad han var av ”Something in the Way She Moves” som James Taylor hade på den demotape som ledde till att han fick skivkontrakt med Apple, där hans debut-LP kom ut 1968, året innan Abbey Road spelades in. Givetvis finns låten ävern med på albumet.
På ”Rubber Soul” finns Harrisons ”If I Needed Someone”, en hyllning till samma kvinna som Clapton sjöng om senare. Hollies gav ut den på singel innan Beatles version kom ut vilket skapade en schism mellan grupperna.
En av mina absoluta engelskspråkiga kärlekslåtar är John Lennons hyllning till Yoko Ono, ”Woman” från Double Fantasy-albumet. Skivan gavs ut 1980, samma år som Lennon mördades. På omslaget ses han kyssa Yoko, en passande bild till låten.
En präst jag spelade med på 1970-talet lärde mig att skilja på förälskelse, det de flesta ”love”-sångerna skildrar, och kärlek. Förälskade kan vi bli många gånger, men det är inte alltid förälskelsen leder till riktig kärlek.
”Woman” handlar om mogen kärlek, inte förälskelse. Den är ett tack för Yokos betydelsefulla roll i hans liv, hur hon lärt honom meningen med framgång, hur han för alltid står i skuld till henne, och hur hon accepterar honom med fel och brister. Jag blir rörd varje gång jag sjunger inledningen på andra versen, ”Woman I know you understand the little child inside the man”. Det är symptomatiskt att orden ”I love you” inte dyker upp förrän i den avslutande refrängen.
Musiken låter enkel men det är bara på ytan. I och för sig har melodin inte något större omfång, knappt en oktav, men ackorden innehåller många färgningar. Jag brukar spela den i C-dur och får tampas med C med e-bas, Gsus4 och Cmaj9.
I originalet kommer en tonartshöjning som kan få den mest härdade akustiska gitarrist att gråta. Sista versen ska gå ett halvt tonsteg högre, vilket innebär en mängd barréackord oavsett i vilken tonart man börjar, eller var man eventuellt ha placerat ett capo. Helt tydligt en låt för pianister, även om gitarren är framträdande på Lennons egen inspelning. Lyssna också på det härliga basspelet.
Jag kapitulerar inför mästerverket.
Värdelöst vetande:
Visste ni att Björn Skifs tidigt spelade in ”Wonderful Tonight”? Den finns med på LP:n ”If… Then…” från 1984.
”Something” fick en svensk text av Åke Arenhill. ”Jag är mycket ensam nu” spelades in av Tommy Körberg 1970 på LP:n ”Tommy”.
