ukulelemorfar

Guvernören av Folkrock

Alla vet vi vem som döljer sig bakom smeknamnet The Boss, men i min musikaliska värld är faktiskt The Gov’ner viktigare. Bakom det namnet döljer sig Ashley Hutchings, en av de stora visionärerna inom både rocken och folkmusiken. Att räkna upp allt han varit inblandad i är omöjligt, men låt oss ta huvuddragen.

Ashley föddes i januari 1945 och växte upp i Muswell Hill i norra London. I mitten på 1960-talet var han där med om att bilda Fairport Convention, som debuterade 1967. Till en början var gruppen sedd som ett engelskt svar på Jefferson Airplane, men på andra och tredje LP:n började de flirta med folkmusik och på den fjärde löpte de linan ut. Med LP:n 1969 ”Liege&Lief” var folkrocken född.

Efter skivan lämnade Ashley gruppen och tillsammans med två renodlade folkmusikduos bildade han Steeleye Span. Den första inkarnationen spelade aldrig live, men efter två medlemsbyten kom Mk II som gjorde två fina skivor, ”Please to See the King” och ”Ten Man Mop”. Det var folkrock utan trummis, eller egentligen folkmusik med elgitarr och elbas.

Efter tredje skivan lämnade han Steeleye. Samma år samlade han en stor grupp folk- och folkrocksmusiker för att kompa sin fru, Shirley Collins, på LP:n ”No Roses”, en klassisk folkrocksskiva. Ashley döper gänget till Albion Country Band. Men detta leder inte vidare.

I stället börjar han att intressera sig för folkdans, både Morris dancing och annan engelsk dans. 1972 kommer skivan ”Morris On”, med traditionella morrislåtar. Bandet består av två folkmusiker och två före detta Fairportmedlemmar förutom Ahsley, och Shirley som gästsångerska. Dessutom förekommer på ett par låtar Morrisdansare, vars fotsteg och bjällror tydlig hörs på skivan. Ashley bidrar med skivan till återpopulariseringen av Morris och hjälper dansformen att tappa en del av sin töntstämpel.

Det har kommit flera uppföljare till ”Morris On”. ”Son of Morris On” (1974), “Grandson of Morris On” (2002) och ”Great Grandson of Morris On” (2004) samt live-skivan ”Morris on the Road” (2005). Ständigt nya musiker, men alltid med hörbara dansare.

Danstemat fortsätter med ”The Compleat Dancing Master” som görs tillsammans med dragspelaren John Kirkpatrick. Där blandar man även in några uppläsningar av gamla texter om dans. En annan skiva på samma tema är ”Kickin’ Up the Sawdust”, som innehåller country dances, komplett med ett häfte med dansinstruktioner.

Efter en kort period med det helakustiska Etchingham Steam Band bildas så Albion Band i alla dess varianter. Första uppsättningen heter Albion Country Band. De gör en skiva som inte ges ut förrän flera år efteråt.

1977 heter de Albion Dance Band, ett kollektiv på cirka tio personer, med rockkomp, dragspel och medeltida blåsinstrument samt dansinstruktör. De turnerar och spelningarna är en blandning av sånger och dansmusik. Meningen är att publiken ska dansa, och inför varje dans går dansinstruktören genom steg och formationer. Jag såg dem på Konstfack i Stockholm. En härlig kväll. Det hela dokumenteras med skivan ”The Prospect Before Us”.

1978 har Dance strukits ur namnet och bandet är reducerat till åtta personer. Men konceptet är det samma. Dans och sånger. Den här gången heter skivan ”Rise Up Like the Sun”, och är tillsammans med föregångaren bland de omistliga skivorna för en som jag som älskar både engelsk folkmusik och folkrock.

Därefter följer en rad band, med ständigt ny medlemmar, alla under namnet Albion Band. Mer än 50 musiker passerar genom rullorna och skivorna är fler än vad som ryms i en normal samling. Ashley sticker mellan med kortlivade ”Rainbow Chasers” 2004-6 med yngre musiker. Tre album hann de med.

Sedan 2003 turnerar Ashley före jul varje år med en akustisk kvartett. Den kallar sig Albion Christmas Band. De blandar carols och andra julsånger med textläsning. Sju fullängdare har de släppt ifrån sig. I bandet har han med sig sin gamla Fairport-kompis Simon Nicol.

Så den som vill samla på allt The Gov’ner har varit inblandad i har ett tufft jobb framför sig. Jag gav upp i slutet 1980-talet.

Här är en lista på de skivor jag tycker att man ska börja med:

Fairport Convention: ”What We Did on our Holidays”, “Unhalfbricking” och “Liege&Lief”
Steeleye Span: “Please to See the King”
Shirley Colling & ACB: “No Roses”
“Morris On” och “Son of Morris On”
Albion Dance Band: “The Prospect Before US”
Albion Band: “Rise Up Like the Sun”
Plus valfri Albion Christmas-skiva

Lästips:
Patrick Humphries: Meet of the Ledge – The History of Fairport Convention (1982)
Brian Hinton And Geoff Wall: Ashley Hutchings - The Guv’nor & The Rise of Folkrock (2002)

Lycka till.

Nördfakta:

Till Steeleye Spans tredje LP, ”Ten Man Mop”, ville bandet ha ett lyxigt dubbelomslag med ett häfte i. Bolaget sa att det skulle bli för dyrt, men gruppen lovade att betala merkostnaden. Det ledde till att bandet fick betala för varje exemplar som såldes.

Ashley är under alias med och spelar på Al Stewart andra LP, ”Love Chronicles”, den skiva där ordet ”fuck” första gången sjungs på skiva.

I slutet på 1970-talet fanns det parallellt två Albion Band. Det ena, under ledning John Tams, stod för musiken på en rad pjäser på National Theatre i London, det andra turnerade, med Ashley, och spelade folkrockklassiker. Jag såg dem i London och det var en av de bästa konserter jag varit på. Hutchings förklarade i mellansnacket att detta med att bandet spelade på två ställen inte var konstigt. ”Det är så vi fungerar.”

Love är nog det vanligaste ordet i engelska sångtexter. Som Paul McCartney konstaterar i en av Wings hits: ”Some people wants to fill the world with silly love songs”, men fyller på med “What’s wrong with that I don’t know”. McCartney själv har ju skrivit en rad fina kärleksballader, som ”Here, There and Everywhere” från Revolver och ”I Will” på Beatles vita dubbel-album.

10 CC hade på sin andra LP ”Sheet Music” en låt med ungefär samma titel, ”Silly Love”, där bandet för fram att den som sjunger om kärlek bör styra sig fri från alla utnötta klichéer. På den följande ”Original Soundtrack” klämmer de till med en vacker kärlekssång med den motsägelsefulla titeln ”I’m Not in Love”. I tre verser försäkrar Eric Stewart att han minsann inte är kär, han går bara igenom en fas. ”I keep your picture upon my wall. It hides a nasty stain that’s lying there”.

Kärleken kan vara lycklig, eller olycklig. Clapton har illustrerat båda. I ”Have You Ever Loved a Woman” från Derek and the Dominoes “Layla and other Assorted Love Songs” skriker han ut sin sorg över att vara kär i bästa vännens hustru. Låten skrevs av Billy Myles, men passar Clapton perfekt. Han var hopplöst förälskad i George Harrisons fru Patti. Titellåten på dubbel-LPn handlar om samma sak. Däremot är ”Wonderful Tonight” en hyllning till kvinnan vid gitarrgudens sida.

Även Mr Harrison skrev en och en annan hyfsad kärlekssång under sin tid i Beatles. Mest känd är nog ”Something” från Abbey Road, den första Harrison-låt som fick äran att vara framsida på en singel med kvartetten. Frågan är hur inspirerad han var av ”Something in the Way She Moves” som James Taylor hade på den demotape som ledde till att han fick skivkontrakt med Apple, där hans debut-LP kom ut 1968, året innan Abbey Road spelades in. Givetvis finns låten ävern med på albumet.

På ”Rubber Soul” finns Harrisons ”If I Needed Someone”, en hyllning till samma kvinna som Clapton sjöng om senare. Hollies gav ut den på singel innan Beatles version kom ut vilket skapade en schism mellan grupperna.

En av mina absoluta engelskspråkiga kärlekslåtar är John Lennons hyllning till Yoko Ono, ”Woman” från Double Fantasy-albumet. Skivan gavs ut 1980, samma år som Lennon mördades. På omslaget ses han kyssa Yoko, en passande bild till låten.

En präst jag spelade med på 1970-talet lärde mig att skilja på förälskelse, det de flesta ”love”-sångerna skildrar, och kärlek. Förälskade kan vi bli många gånger, men det är inte alltid förälskelsen leder till riktig kärlek.

”Woman” handlar om mogen kärlek, inte förälskelse. Den är ett tack för Yokos betydelsefulla roll i hans liv, hur hon lärt honom meningen med framgång, hur han för alltid står i skuld till henne, och hur hon accepterar honom med fel och brister. Jag blir rörd varje gång jag sjunger inledningen på andra versen, ”Woman I know you understand the little child inside the man”. Det är symptomatiskt att orden ”I love you” inte dyker upp förrän i den avslutande refrängen.

Musiken låter enkel men det är bara på ytan. I och för sig har melodin inte något större omfång, knappt en oktav, men ackorden innehåller många färgningar. Jag brukar spela den i C-dur och får tampas med C med e-bas, Gsus4 och Cmaj9.

I originalet kommer en tonartshöjning som kan få den mest härdade akustiska gitarrist att gråta. Sista versen ska gå ett halvt tonsteg högre, vilket innebär en mängd barréackord oavsett i vilken tonart man börjar, eller var man eventuellt ha placerat ett capo. Helt tydligt en låt för pianister, även om gitarren är framträdande på Lennons egen inspelning. Lyssna också på det härliga basspelet.

Jag kapitulerar inför mästerverket.

Värdelöst vetande:

Visste ni att Björn Skifs tidigt spelade in ”Wonderful Tonight”? Den finns med på LP:n ”If… Then…” från 1984.

”Something” fick en svensk text av Åke Arenhill. ”Jag är mycket ensam nu” spelades in av Tommy Körberg 1970 på LP:n ”Tommy”.

Plats: (Numera nedlagda) Folkmusikklubben Court Sessions i Tooting södra London
Tidpunkt: En fredagskväll i november 2005

”Aren’t you Lars Nilsson?” Frågan kom helt oväntat från en storväxt, långhårig skotte under kvällens paus. Jag blev först förvånad, sedan mycket stolt. Den som frågade var nämligen kvällens gästartist Dick Gaughan, en av Skottlands största inom folkmusik, fantastisk gitarrist och kraftfull sångare och inspiratör bakom en icke föraktfull del av min egen repertoar.

Första gången jag hörde honom var på The Marquee i London sommaren 1977 som en del av den skotsk-engelsk-irländska folkrockgruppen Five Hand Reel. Jag köpte givetvis den skiva de turnerade med, ”For A’That”. Den första hade jag redan. Vid ett Londonbesök kommande sommar köpte jag två av hans soloskivor, ”Kist of Gold” och den instrumentala ”Coppers and Brass”. Sedan dess har jag i princip köpt allt han har varit inblandad i.

Dick Gaughan är i första hand en uttolkare av sånger. Han skriver i förordet till albumet ”Redwood Cathedral”: … if we all only sing songs we have written ourselves, all songs will die with the writer”. Han lägger till att en bra sångare och en bra sångskrivare inte nödvändigtvis behöver vara samma sak, och att ingen förväntar sig att en skådespelare ska skriva sina egna pjäser.

Så via honom har jag snappat upp och lärt mig många sånger. Han fick upp mina öron för ”My Love Is Like a Red Red rose” av Robert Burns (javisst, texten finns tolkad till svenska av Taube). Det var hans inspelning av Si Kahns otroliga ”What You Do With What You’ve Got” som fick mig att börja sjunga den. Han stod också för den första inspelning av ”Song of Choice”, skriven av Peggy Seeger, som nådde mig. Tolkad av Mikael Wiehe till ”Valet” är den med varje gång jag sjunger på politiska tillställningar. Och så, mer oväntat, var det hans tolkning av den gamla ”Let iT Be Me” som fick mig att återupptäcka den.

Men Dick Gaughan har också skrivet många sånger som numera förs vidare av andra. Den mest välbekanta är nog ”Both Sides Tweed” från LP:n ”Handful of Earth”. Gaughan är skotsk nationalist av första klass, och tillika mer vänster än de flesta. Hans dröm har alltid varit en fri ”Democratic Republic of Scotland”. I sången sjunger han över sorgen om att hans land inte är sitt eget, men utan något hat mot engelsmännen. Refrängen slutar ”Let friendship and honour unite and flourish on both sides the Tweed”. (Tweed är gränsfloden mellan Skottland och England.)

Jag älskar sången så mycket att jag döpte en grupp jag ledde i mitten på 1980-talet efter den, så att våra sångerskor var tvungna att sjunga den varje gång vi spelade offentligt.

Lyssna även på hans ”Why Old Men Cry” som beskriver ett besök på en av kyrkogårdarna i Flandern.

I september 2016 slutade Gaughan att spela offentligt efter att ha drabbats av en stroke. Just nu arbetas det med att ställa samman en box med det mesta han har gjort. Eftersom inget skivbolag är intresserat körs det som ett privat projekt i samarbete med Gaughan själv, och där all vinst ska direkt till honom. Gissa vem som tänker köpa.

Och varför kände han igen mig den kvällen? Det gjorde han egentligen inte. Han hade hört namnet eftersom jag hade recenserat honom ett par gånger i den amerikanska webb-tidskriften Greenmanreview, en konsert i London och en eller två skivor om jag minns rätt. Sedan misstänker jag att Dave som drev klubben hade pekat ut mig. Oavsett hur det gick till känns det alltid lite extra när en av ens idoler kommer fram och nämner en vid namn. (Som tur var hade mina recensioner av honom varit väldigt positiva. De finns tyvärr inte längre tillgängliga på Internet.)

Lyssningstips:

Five Hand Reels bästa skiva är den ovan nämnda ”For A’That”, deras andra. Vill my lyssna på ”Red Red Rose” får du gå till den tredje ”Earl of Moray”

Av hans soloskivor skulle jag i rösta hand rekommendera de två jag har nämnt, ”Handful of Earth” och ”Redwood Cathedral”. ”The Song of Choice” finns på ”A Different Kind of Love Song”. ”Handful ..” och ”Different …” finns på Spotify, däremot inte ”Redwood”. Där finns också en ”Introduction to …”.

Dick Gaughan var också under en kort period med i Boys of the Lough. Han har även gjort duoskivor med Andy Irvine och Martin Simpson.

Tavelmusik

1969 upptäckte jag den engelska gruppen King Crimson och blev speciellt förtjust i deras sångare Greg Lake, som även spelade bas. Så när han i arbetet med gruppens andra skiva hoppade av och slog sig samman med keyboardisten Keith Emerson från The Nice och trummisen Carl Palmer från Atomic Rooster så började jag lyssna på dem också.

Både Nice och King Crimson var tydligt influerade av klassisk musik. Inför andra skivan försökte KC få tillstånd att spela in ”Mars” ur Gustav Holsts svit ”Planeterna”. När de fick nej skrev själva ett liknande stycke. Men det kom ändå som en chock när de på konserter började spela Modest Musorgskijs ”Tavlor på en utställning”, låt vara i en kraftigt bearbetad version. Jag köpte skivan när den kom 1971, och intresset att höra hur originalet lät väcktes.

Musorgskij (1839-1881) skrev 1874 det som en pianosvit, tio små stycken sammanbundna av en ”promenad”. Det var en hommage till hans vän konstnären Viktor Hartmann som dött ett år tidigare. Vännerna hade hyllat Hartmann med en stor retrospektiv utställning med flera hundra verk. Musorgskij tonsatte några av tavlorna.

Pianostycket måste vara något av det svåraste som finns. Stundtals väldiga, blixtsnabba tonkaskader, stundtals långsamt och tyst. Mussorgskij tvingar utövaren att använda hela tangentbordet och alla nyanser man kan fram ur instrumentet. Jag hörde ett framförande av det i Trollhättan i januari och efter slutfört värv (cirka 35 minuter) var pianisten rejält trött. Han avböjde vänligt men bestämt att ge oss något extranummer.

Den mest kända, och mest spelade, versionen av sviten är den orkestrering Maurice Ravel gjorde 1922. Precis som kompositören utnyttjade hela tangentbordet använder Ravel symfoniorkesterns alla möjligheter. Slagverk och blås har framträdande roller i många av ”tavlorna”.

Jag är speciellt förtjust i Ravels hantering av ”Oxkärran” (Bydlo). Man hör hur den rullar fram över den polska slätten. När jag har spelat den för mellanstadieelever får de ofta en association till tanks. Likaså är Ravels behandling av ”De okläckta kycklingarnas balett” helt underbar. Drygt en minut av lekfullhet. Avslutningsdelen ”Den stora porten i Kiev” skulle passa bra på ”Last Night of the Proms”

Om ni inte hört stycket så reparera skadan snarast. Det är en rik musikskatt att gräva i.

När jag återvänder till Emerson, Lake & Palmers version finner jag den lite fattig. De har bara kvar promenaden plus fyra av Musorgskijs delar, ”Gnomen”, ”Det gamla slottet”, ”Baba Yagas stuga” och ”Den stora porten i Kiev”. Dessa har de kompletterat med en bluesvariation, ett stycke de kallar ”The Curse of the Baba Yaga” (mest oväsen för att vara ärlig) och en akustisk sång av Greg Lake, ”The Sage”. Den senare påminner starkt om vissa passager på King Crimsons debut-LP. Dessutom har Greg Lake satt text till en av promenaderna och till avslutningsstycket.

Det är inte dåligt, och ett måste för alla som gillar engelsk progg, och kanske också en inkörtsport för den som är ovan att lyssna på klassisk musik. För mig är det dock Ravel-versionen som gäller alla dagar i veckan, särskilt om jag kan få höra den live.

Roligt att veta

Det är krångligt att tolka namn på ryska, skrivna med det ryska alfabetet, en variant av det kyrilliska, med fler bokstäver än det vi använder. Engelsmännen kallar honom Mussorgsky, med dubbel-S och Y som slutvokal. Den vedertagna svenska stavningen är Musorgskij.

”Tavlor på en utställning” publicerades inte förrän fem år efter Musorgskijs död.

Sex av de tio tavlorna är identifierade. På Wikipedia finns de sex att beskåda. Sök på ”Pictures at an Exhibition”.

Modest Musorgskij led av allvarliga alkoholproblem. Det kanske var därför han bara fullbordade två av de fem operor han påbörjade. Mest känt av hans verk är väl, förutom Tavlorna, tondikten ”En natt på Blåkulla”.