ukulelemorfar

Fel nationalitet

Såg reklam för en irländsk afton. Det utlovades bland annat svängig irländsk musik. Arrangörerna exemplifierade med en rad populära ”irländska” låtar, varav en var ”Dirty Old Town”. Nja …

Ok, jag erkänner. Låten har spelats in av många irländska grupper, som Dubliners, och den dyker då och då upp i sångböcker med irländsk musik, men, och ett stort men, den är inte skriven av en irländare, och den handlar inte om någon irländsk stad, vilket torde diskvalificera den från beteckningen irländsk sång.

Så här ligger det till.

Dirty Old Town skrevs på 1949 av Ewan MacColl till pjäsen ”Landscape with Chimneys”. MacColl var trots namnet inte skotte, även om han var född av skotska föräldrar. Hans riktiga namn var James Miller och låten handlar om hans uppväxtort Salford, numera en förort till Manchester, inte långt från Manchester Uniteds hemmaarena Old Trafford. Förutom MacColl har Salford gått till musikhistorien som platsen där Graham Nash och Allan Clarke växte. Även Richard Thompson har besjungit den i ”Salford Sunday”.

Ewan MacColl är en av de verkliga legenderna i brittisk folkmusik. Han och sambon Peggy Seeger (Petes halvsyster) drev i många år en folkmusikklubb i London som blivit stilbildande. MacColl var lite av en folkmusipuritan och retade sig på att många som sjöng där valde amerikanska sånger, oavsett varifrån de kom. Han införde en regel om att man bara fick sjunga sånger från sitt hemland på hans klubb.

Han var också en av skaparna av ”The Radio Ballads”, en serie som gick i BBC på 1950-talet. Varje program hade en yrkesgrupp eller folkgrupp som tema, som lokförare, travellers (resandefolk), långtradarchaufförer och så vidare. Programmet byggde på autentiska intervjuer som kompletterades med sånger, både traditionella och nyskrivna. MacColl skrev en rad sånger som sedermera har blivit klassiker till serien, som ”Shoals of Herring”, ”Champion at Keeping Them Rolling” och ”Go Shift Move”.

Han skrev även andra sånger som gått till historien, till exempel ”The First Time Ever I Saw You Face”, som tillägnades Peggy Seeger. Den blev en stor hit för Roberta Flack. Men vi nördar drog lite på munnen när den sjöngs på bröllopet mellan prinsessan Madeleine och Chris O’Neill. MacColl var socialist och republikan, och det osäkert om han hade gillat tilltaget.

Vår käre Ewan var också mycket duktig på att framföra traditionella sånger, och gjorde flera skivor med bland annat skotska ballader. Han var dessutom upptecknare av folkmusik. Helt klart en av de stora inom den brittiska musiken.

Nördfakta:

Peggy Seeger är också ett stort namn, men henne återkommer jag till i en senare krönika. Hon är värd en egen text.

Med sin första fru Jean Newlove fick han dottern Kirsty MacColl, känd sångerska och kompositör. För de flesta är hon känd som Shane McGowans duettpartner på ”Fairytale from New York”, men hon har skrivit många ofta inspelade låtar, som ”There’s a Guy Down the Chipshop Swears He’s Elvis” och ”They Don’t Know”. Anledningen till att hon är med på jullåten är att Pouges behövde en kvinnoröst till duetten och Kirsty fanns tillhands i studion eftersom hon var gift med skivans producent, Steve Lillywhite. Kirsty dog i december 2000 i en båtolycka.

Att läsa vidare:

Peggy Seeger: ”The First Time Ever: A Memoir” (2017)

JP Bean: Singing from the Floor: A History of British Folk Clubs (2014)

Det riktiga Fleetwood Mac

Många av de gamla 60-talsgrupperna lever än. Ibland har de hållit på kontinuerligt, ofta med ett och annat medlemsbyte. Ett sådant exempel är mina favoriter Fairport Convention, som är inne på sitt 57:e år, inkluderat några kortare uppehåll.

Bakom andra gruppnamn döljer sig det faktum att en av originalmedlemmarna plockat ihop ett nytt band och spelar de gamla hitlåtarna. Ett sådant exempel är Animals som leds av trummisen. Men ärligt talat, vem lyssnade på dem för trummisens skull? Det var ju främst sångaren Eric Burdon och kanske organisten Alan Price som drog.

Ett roligt exempel är Streaplers. I den nuvarande gruppen finns ingen som var med när de började 1959. De gamla veteranerna samlas i stället i Mule Skinner Band som åker runt och spelar den gamla repertoaren, från den tid när gruppen petade ner Beatles från förstaplatsen på 10-i-topp. Såg MSB för några år sedan och hade en mycket underhållande kväll.

Ett annat exempel, som inte existerar längre, är Fleetwood Mac, en grupp som i princip hade två karriärer. En i England och en i USA.

Fleetwood Mac bildades i London 1967 av gitarristen Peter Green, trummisen Mick Fleetwood och bassisten John McVie, som samtliga tidigare spelat i John Mayall’s Bluesbreaker. De kompletterades med gitarristen Jeremy Spencer.

Gruppen var en renodlad bluesgrupp, inspirerad av Chicagoblues. Första skivan kom året efter. Från den släpptes två singlar, som båda blev mindre hits i hemlandet. ”Need Your Love so Bad” var en cover på en låt av Little Willie John. (Ja, just det, artisten som besjungs av Peter LeMarc.) ”Black Magic Woman” skrevs av Peter Green. Den blev senare en jättehit för Santana.

Hösten 1968 slog det till ordentligt med ”Albatross”, skriven av Green med fina inspel av den tredje, nyare, gitarristen Danny Kirwin. Den följdes upp med ”Man of the World”, tvåa på Englandslistan som bäst, ”Oh Well” och ”The Green Manalishi”, samtliga skrivna av Green.

“Man of the world” är för mig gruppens verkliga höjdpunkt. Det är en av de vemodigaste låtar jag känner till, fullt i klass med de mest svarta av Richard Thompsons alster. Det är berättelsen om mannen som har allt man kan önska sig och reser världen runt, ”I couldn’t ask for more”, men ”Sometimes I wish I had never been born”.

Kärleken saknas i hans liv. Han önskar att träffa en god kvinna som får honom att må bra, och konstaterar sorgset ”I don’t say I’m a good man, but I would be if I could”. Låten avslutas ”Oh how I wish I was in love”.

För mig är det så mycket blues det kan bli, utan att följa det klassiska tolvtaktsschemat. Varje gång jag tar fram gitarren för att spela den hittar jag något nytt, både text- och musikmässigt. Ta bara en sådan sak som att Green, trots att låten spelas bäst i D-dur, stoppar in ett g-mollackord i varje vers, ett trick som också Beatles använde några gånger. Det förstärker verkligen känslan i låten. Han låter också verssluten ha med ett G6 (en kombination av G-dur och e-moll), ett annat gammalt Beatlestrick, men de lade 6-klangen i stämsången.

Och texten för mig är perfekt. Totalt 17 korta rader, bara verser och ett stick, ingen refräng. Men den säger allt på dessa rader. Minimalism när den är som bäst.

Green lämnade grupper 1970 och gav bort alla sina pengar. Han drabbades senare av psykiska problem och låg inlagd för detta. Ett tag arbetade han som trädgårdsmästare innan han övertalades att göra comeback, men han blev aldrig den storhet han hade varit under tre år.

Green dog 2020. För mig är han en av det sena 1960-talets musikaliska hjältar. Förutom att ha skrivit tre klassiker var han en fantastisk gitarrist, som var noga med varje ton han släppte från sig. Han lät sig aldrig lockas att hänga med i tävlingen om vem som kan spela snabbast. Gitarrakrobatik var inget för honom, jag misstänker att musiken var för viktig.

Så jag har mycket svårt för västkustvarianten av Fleetwood Mac. Det känns lite som Beatles utan Lennon och McCartney. Jag kan förstå att de är stora, men de kunde ha hetat något annat.