Promenadkonserter
När de flesta av oss hör ordet PROMS tänker vi nog på ”The Last Night of the Proms” som går på SVT varje höst. Vi ser framför oss den flaggviftande ståplatspubliken, hör allsången i ”Land of Hope and Glory” och ”Jerusalem”, och njuter av hastighetsduellen mellan publik och orkester i hornpipen.
Men ”Last Night” är precis som titeln avslöjar avslutningen på en cirka 8 veckor lång konsertserie, som sträcker sig från juli till september. Varje år ingår drygt 90 konserter i serien. Det är ett fokus på klassisk musik, med en hel del nykomponerad konstmusik insprängd, men där förekommer också inslag av annan musik. I år figurerar både jazz och sitarer.
Serien inleddes på initiativ av dirigenten Henry Wood redan 1895. Han dirigerade själv inledningskonserten. 1941 flyttade Proms till Royal Albert Hall sedan den lokal den hölls i hade bombats. I RAH har den hållits sedan dess. Efter Woods död döptes serien om till "The Henry Wood Promenade Concerts presented by the BBC".
Det typiska för Proms är att alla stolar på parkett är borttagna. Där och högst upp i gallerierna är det ståplats som gäller. Ståplatsbiljetterna kan inte förhandsbokats, utan dem får man köa för på konsertdagen. Övriga biljetter brukar släppas i maj, några veckor efter att programmet presenterats.
Jag har varit på PROMS tre gånger. Två av dem bjöds det på klassisk musik. Den ena inleddes med en av Haydns Parissymfonier och avslutades med Eldfågeln av Stravinskij. Eftersom både Haydn och Stravinskij tillhör mina favoriter var det en till två tredjedelar mycket njutbar konsert. Däremot led vi svårt under mittpartiet. Då uruppfördes ett nyskrivet stycke för slagverk och symfoniorkester. Kompositörens namn har jag förträngt. Enligt programbladet skulle pinan var i 25 minuter och vi var inte de enda som med jämna mellanrum kollade klockan och räknade ner.
Så var vi där och såg opera, ”Barberaren i Sevilla” av Rossini. Den sjöngs på originalspråk men i programbladet stod hela librettot plus en engelsk översättning. Det var en konsertversion, med sångarna iklädda rollkläder, men med en begränsad scen blev det inte mycket till teater, och det fanns ingen scendekor. Men det var njutbart ändå.
Första gången var något helt annat. En sen kvällskonsert 2009 med The Ukulele Orchestra of Great Britain. Förutom sin vanliga repertoar hade deras ledare George Hinchcliffe transkriberat flera klassiska stycken för orkestern. Så vi fick bland annat höra ”Dance Macabre” av Saint-Saëns och en ukuleleversion av ”Jerusalem”.
Höjdpunkten var dock körpartiet ur Beethovens nia, ”Song of Joy”. Gruppen hade uppmanat besökarna att ta med sig sin ukulele för att spela med. I förväg hade de på sin webbplats lagt ut instruktionsfilmer med hur man spelar melodin, stämmor och ackord. Så när stunden var kommen var vi cirka 1000 ukulelespelare i publiken som spelade tillsammans med de åtta på scenen. Allt finns på DVD under titeln ”Prom Night”. Och det var häftigt när guiden på en rundtur ett antal år senare frågade om någon av oss hade spelat eller sjungit i RAH och jag sanningsenligt kunde svara att jag spelat ukulele där.
Årets program publicerades 24 april. Biljetter kan köpas från och med 17 maj. Konsertserien sträcker sig från 18 juli – 13 september.
https://www.bbc.co.uk/programmes/articles/3g3nC0qqmvKRccCjFtDxd06/bbc-proms-2025-festival-guide
Mer information
Sir Henry Wood (1869-1944) var en engelsk dirigent, född i London. Han började sin karriär som organist, men gick över till orkesterledning. Under sina tidiga år var han specialiserad på att dirigera opera. Han fick ett internationellt rykte och erbjöds bland annat posten som chefsdirigent för New York Symphony Orchestra. Han beslöt sig dock för att stanna kvar i Storbritannien och stödja musiken där.
Royal Albert Hall invigdes 1870. Redan under invigningen konstaterades att det ekade väldigt mycket. Det gav upphov till skämtet om att RAH var den enda plats där en engelsk kompositör kunde få höra sitt verk två gånger. En annan dirigent, Sir Thomas Beecham. konstaterade att RAH var lämplig för minst 100 saker, dock inte musik. För cirka 60 år sedan kom någon på att man kunde åtgärda akustiken genom att borra en mängd mikroskopiska hål i väggarna. Om det hjälpte vet jag inte med det gav upphov till följande textrad i Beatles ”A Day in the Life”: ”Now they know how many holes it takes to fill the Albert Hall”. Dessutom har man kompletterat med akustikplattor i taket, så nu går det att njuta av musik där.
“Jerusalem” är en dikt av William Blake, tonsatt av Hubert Parry. Dikten bygger på en legend om att Jesus som ung besökte södra England. Den som gillar bombastisk musik uppmanas att lyssna till Emerson, Lake & Palmers version på ”Brain Salad Surgery”
“Pomp and Circumstance” är en serie på fem marscher komponerade av den brittiske kompositören Edward Elgar. Den som alltid spelas på PROMS är nummer 1, som uruppfördes 1901. Texten till den sångbara delen lades till 1902 och är skriven av Arthur Christopher Benson.
Richard Thompson
Deppets mästare
För mig är Richard Thompson en av världens bästa låtskrivare, och en av de mest produktiva. I en av mina musikbokhyllor står ”The Richard Thompson Songbook”, tre volymer med cirka 50 låtar i varje. Utgiven 2010 innehåller de ett urval ur hans produktion. Sedan dess har han hunnit med ytterligare fyra album med egna sånger, det senaste ”Ship to Shore” från 2024.
RT har lämnat ifrån sig mängder av klassiker. Den mest klassiska är nog ”Meet on the Ledge” från Fairport Conventions andra LP, ”What We Did in Our Holidays” (1968). Fairport avslutar fortfarande varje konsert med den. Richard var med och startade gruppen, men slutade 1970 efter femte skivan ”Full House”.
En annan klassiker är ”Beeswing”, en historia om flickan som aldrig vill binda sig. ”Even a gypsy caravan was too much of settling down”. Ytterligare en ”1952 Vincent Black Lightning”, där en klassisk brittisk motorcykel spelar en viktig roll. Eller varför inte ”Dad’s Gonna Kill Me” om Irakkriget.
Richard är framför allt deppighetens mästare. Ingen kan tävla med honom när det gäller att skriva fullkomligt nattsvarta sånger, totalt befriade från allt hopp och all framtidstro. Här möter vi dem som hamnat snett i livet, de som förlorat kärleken, eller blivit bedragna. Det är musikern vars fru bedrar honom när han är på turné, och som själv bedrar frun. Det är frun som lämnar Galway för att söka sig till Graceland i förvissningen om att hon Elvis ska gifta sig och så vidare.
På första skivan med dåvarande frun Linda (“I Want To See the Bright Lights Tonight”) finns "End of the Rainbow" som börjar "I feel for you you little horror safe at your mother's breast". RT sjunger om att han ska vara juste och berätta för den nyfödda vad som väntar i världen. "There is nothing at the end of the rainbow, nothing to grow up for anymore". Tala om mörker.
Eller den smeksamma valsen från “Amnesia” som förkunnar att "Waltzing is for dreamers and losers in love" med den underbara raden "Miss I don't know you, but can't we pretend, that we care for each other until the band reach the end".
I ”Read about Love” på ”Rumour and Sigh” hittar vi pojken som tror på det hand läst i killtidningarna om hur man bemöter kvinnor. ”If I touch you there it is supposed to feel nice” men upptäcker att det inte stämmer riktigt.
Men svartast av dem alla är slutspåret på CD:n ”Mirror Blue”, "Taking My Business Elsewhere" där berättaren sitter på en bar som snart ska stänga och bittert konstaterar att hon inte kom som hon hade lovat.
När man är riktigt nere kan man alltid sätta på Richard Thompson och konstatera att det finns nog de som har det värre.
Hur sedan samma man kan ha skrivit "Dear Janet Jackson", med den odödliga raden "Kids are such a joy, just go and ask your brother", och "My Daddy Is A Mummy" (nej det handlar inte om en transvestit, tänk en gång till) är en gåta. Han har också tolkat Britney Spears i sin show ”1000 Years of Popular Music”. Det blir en annan känsla i raden “I’m not that innocent” när den sjungs av en äldre man i keps.
För Richard Thompson har humor, inte minst i mellansnacken. På turnén våren 2024 hade med ett av sina barnbarn som kompgitarrist. Han konstaterade torrt: Ett bevis på att nepotism fungerar.
Nördfakta
Den här artikeln fokuserar på RT som låtskrivare, men han är också ansedd som en av världens bästa gitarrister, både på elgitarr och akustisk. Under Fairports tidiga år spelade de mycket på klubbarna i London och där lär de minst en gång jammat med Jimi Hendrix.
När Fairport spelade i Los Angeles blev Richard enligt uppgift erbjuden av några av medlemmarna i Linda Ronstadts kompband att gå med i en grupp de höll på att bilda. Han tackade nej, i annat fall hade han varit en av medlemmarna i Eagles.
1978 spelade Julie Covington (det var hon som sjöng originalet till ”Don’t Cry for Me Argentina”) in en LP. Den producerades av John Wood, som spelat in de flesta av Fairports tidiga skivor. De inhyrda amerikanska musikerna, Willie Weeks på bas och Andy Newmark på trummor, blev så imponerade av den engelske gitarristen så de stannade kvar ett tag till och var med på Richard och Lindas LP ”Sunnyvista”.
En period var RT så irriterad på alla live-bootlegs som gavs ut och den usla ljudkvaliteten på dem att han då och då gav ut egna ”piratskivor” med bra konsertupptagningar som såldes via hans egen hemsida.
Litteratur:
Patrick Humphries: Meet on the Ledge. 1982. Om Fairport Conventions tidiga historia.
Patrick Humphries: Richard Thompson. Strange Affair. The Biography. 1996.
Richard Thompson with Scott Timberg. Beeswing. Losing My Way and Finding My Voice. 1967-1975. Utgiven 2021.
Utöver detta finns en rad böcker om Fairport Convention och dess medlemmar, där Richard omnämns.
Discografi i urval:
Var börjar man?
Tja, förutom de ovan nämnda skivorna kanske man ska lyssna på dessa:
Fairport Convention: Full House. Här finns flera klassiker skrivna av RT och Dave Swarbrick, som ”Crazy Man Michael” och ”Walk Awhile”, som båda fortfarande spelas flitigt av Faiport.
Med Richard & Linda Thompson gillar jag mest ”Hokey Pokey” och ”Shoot Out the Lights”. Den förstnämnda innehåller “The Sun Never Shines on the Poor”, den sistnämnda blev utsedd till årets album 1982 av amerikanska Rollin Stone.
Av Richards soloskivor bör man inte missa andra soloskivan ”Hand of Kindness”, med flera låtar som doftar skilsmässa, ”Daring Adventures” och ”Mock Tudor”. ”Beeswing” återfinns på ”Miroor Blue”, ”Dad’s Gonna Kill Me” på ”Sweet Warrior” och ”1952 Vincent Black Lightning ” på ”Rumour and Sigh”.
”Dear Janet Jacksom”, ”My Daddy Is a Mummy” och “From Galway to Graceland”, finns bara på bootlegs eller samlingsskivor. De är riktigt bra.
Det finns också flera konserter utgivna på DVD. Roligast i mitt tycke är ”1000 Years of Popular Music” där han tillsammans med två medmusikanter arbetar sig igenom populärarmusiken från 1000-talet och 1000 är framåt. Finns även på CD.
Irländsk legendar
Till en vacker flicka?
Det finns låtar som biter sig fast i hjärnan och som jag ständigt återkommer till. Det är ofta sånger, men då och då dyker det även upp instrumentala dito, speciellt om jag själv klarar av att spela dem.
En sådan låt är ”Hewlett”, skriven någon gång sent 1600- eller tidigt 1700-tal av irländaren Turlough Carolan. Det är en låt i mjuk tretakt troligen skriven på uppdrag, kanske tillägnad en vacker flicka.
Jag upptäckte den tidigt 1980-tal när jag försökte att utveckla mitt tin whistle-spel. För ändamålet köpte jag Robin Williamsons utmärkta bok om instrumentet och hur man hanterar det. Jag fastnade för ”Hewlett” redan första gången jag spelade den och använde den sedan flitigt.
Enligt Williamson är det en ”planxty”, en låt som inte i första hand är tänkt som danslåt. Han beskriver den så här: ”The tune is cocky and full of well being. Don’t play it too fast.” Speciellt det sistnämnda apellerade till mig, vanligtvis spelas tin whistle-låtar alldeles för snabbt för mina fingrar.
Turlough Carolan spelade harpa, Irlands nationalinstrument, och skrev sina låtar på en dylik. Han blev musiker sent i livet. Vid 18 års ålder blev han blind och för att kunna försörja sig lärde han sig att spela. Redan tre år senare var han så bra att han kunde ge sig ut och spela offentligt. En del av försörjningen var att komponera på uppdrag. Han gifte sig vid 50 års ålder, men hann med att få sju barn innan han dog 1738.
Fortfarande spelas Carlonas låtar regelbundet av irländska musiker. Det finns cirka 250 stycken som sägs vara skrivna honom. Hur de tolkas är upp till framföraren. Det enda som finns bevarat är melodierna och titlarna. Inga harmoniseringar och inga instruktioner om tempon. ”Hewlett” finns i flera inspelade versioner, både med harpa och irländsk säckpipa.
1984 lärde jag en grupp elever på Brandbergsskolan grunderna på tin whistle. Det var under fem veckor som en del av de så kallade fria aktiviteterna. Som utmaning lovade jag att den som kunde spela Hewlett skulle få en femkrona i belöning, en hyfsad slant för en 12-åring. Döm om min förvåning när en flicka i min egen klass fixade det.
Vi spelade också låten med min dåvarande grupp Both Sides the Tweed. Så flyttade vi till Skara och 1992 bildades gruppen No Bagpipes at All för att spela skotsk musik. Ett par år senare breddade vi repertoaren och bytte namn till Still No Bagpipes. ”Hewlett” blev en av favoriterna i vår repertoar.
När vi 1999 gjorde en EP var ”Hewlett” given som en av de sex låtarna. 13 år senare gjorde vi en fullängdare och då spelade vi in den på nytt, nu lite förlängd och med trummor. Så den som vill kan leta på våra inspelningar på någon plattform med digital musik och höra våra versioner.
Fördjupningar:
Robin Williamson (född 1943 i Skottland) beskrivs på Wikipedia som multiinstrumentalist, sångare, låtskrivare och historieberättare. Han var en av ursprungsmedlemmarna i The Incredible String Band, med vilka han gjorde 13 album. Bäst lyckades ”The Hangman’s Beautiful Daughter” som 1968 nådde femteplatsen på Englandslistan. Han har också gjort en rad soloskivor och givit ut flera böcker. Tin whistle-boken kom 1977. Året innan kom en bok med fiolmusik från de brittiska öarna, där jag också har hittat flera bra låtar.
Tin whistle är som namnet anger en liten metallflöjt. Den har sex hål på framsidan, men inget på undersidan. Man lär sig spela en skala på under fem minuter, men det kan ta en livstid att lära sig att behärska instrumentet på allvar. En billig tin whistle kostar under hundralappen, och är ofta helt spelbar. För de mera exklusiva varianterna kan man få ge runt 2 000 kr. I Sverige är det svårt att få tag på riktigt bra whistles. Jag köper mina på Hobgoblin Music på Rathebone Place i London. En tvärgata som går ut norrut från Oxford Street, några kvarter väster om Tottenham Court Roads T-banestation.
Precis som munspel finns tin whistle i olika tonarter. Den vanligaste är D
Även Fairport Convention har spelat in Carolan-låtar. Den första, och i mitt tycke bästa, är ”Carolan’s Concerto” som är med på ”Full House”. Den är fjärde och avslutande delen av medleyt ”Flatback Capers”. Senare spelad man även in ”Si Beg Si Mohr”.
