ukulelemorfar

Vad är egentligen en musikal?

Första gången jag på allvar intresserade mig för en musikal var när Jesus Christ Superstar dök upp i början på 1970-talet. I mitt kompisgäng var vi så imponerade att vi påsken 1972 satte upp vår egen (förkortade) version i Vendelsö kyrka. Som Jesus hade vi vår komminister Lars Åke Lundberg. Några år senare var jag med och ledde en version som sattes upp på Brandbergsskolan, med både elever och lärare i ensemble och orkester.

Men stopp ett tag! Är Jesus Christ Superstar verkligen en musikal? På originalspelningen står det ”A Rock Opera” på omslaget. Det var så Andrew Lloyd Webber tänkte. Oavsett så är det ett banbrytande verk som inspirerat många.

JCS är genomkomponerad, det vill säga det förekommer ingen dialog, allt sägs i sångerna. Andrew Lloyd Webber har berättat att han ofta gick på musikaler och var irriterad på att man kunde se att ”snart kommer det en sång” när dirigenten pockade på uppmärksamhet från musikerna.

Efter JCS dök det upp fler sådana föreställningar, bara sång och musik, ingen dialog. Dels hans egna, som ”Evita” och ”Cats”, dels andras. Min favorit är ”Les Miserables”, byggd på Victor Hugos ”Samhällets olycksbarn”, vilket gör att den har en riktigt bra handling. Jag har sett den i London flera gånger och ska säkert se den igen. Men handlingen framgår bäst om man ser filmatiseringen av den. Det är förresten samma upphovsmän som ligger bakom ”Miss Saigon”.

Ett svenskt exempel på den här formen är givetvis ”Chess”, även om handlingen där är lite rörig.

En annan typ bygger på dialog, med sånger instuckna, ofta för att föra handlingen framåt. Praktexemplet är ”My Fair Lady”. Den kom redan 1956 men håller än. Och som Londonfanatiker måste man ju gilla en musikal som inleds i Covent Garden.

Av de som kommit senare i denna genre gillar jag ”Book of Mormon” bäst. Har sett den två gånger i London och haft lika roligt båda gångerna. Öppningen är bland det bästa jag har sett.

Nu för tiden är det vanligaste så kallade Juke Box-musikaler, det vill säga musikaler som återanvänder redan befintliga sånger. De har funnits längre än man tror. Jag såg en sådan i Swansea redan 1991, där man totat ihop en historia om en man som sålde sin själ till djävulen och fyllt upp med 1970-talslåtar.

En del av dess musikaler berättar om artisten eller gruppens liv, en biopic i musikalform. En sådan jag var väldigt imponerad av är ”Beautiful” som bygger på Carole Kings karriär. Den fick mig att återupptäcka en del av hennes låtskatt. Bland andra som förärats detta kan nämnas Tina Turner, Michael Jackson och Kinks.

Så har vi dem som plockar ihop en rad låtar från en grupp eller en artist och skapar en handling kring dem. Den stora succén är ”Mamma Mia” som fortfarande går i London, och som film har dragit stora skaror. Den har en stor i del i den ABBA-våg som under de senaste åren sköljt över världen. Och hur skulle den kunnat misslyckas? En lång rad världshits och en hyfsad historia.

En annan som väckt uppmärksamhet är ”We Will Rock You”, byggd på Queens låtar. Såg den för cirka tio år sedan, och tyvärr. Musiken är bra, men handlingen? Det är lätt att hålla med Time Outs recension som summerades med ”Don’t give them your money”-

Däremot är kortlivade ”& Juliet”, baserad på Max Martins låtar kanonbra enligt min åsikt. Den hade en finurlig handling, som fokuserade på Julia (som i Romeo&Julia). Den ska tydligen sättas upp i Sverige i höst. Gå och se den.

Givetvis finns det svenska musikaler också. De dyker upp med jämna mellanrum, men jag har tyvärr inte sett mer än enstaka. Jag har till exempel missat ”Kristina från Duvemål”, vilket jag ångrar djupt.

På 1980-talet sattes ”Spök” upp på Intiman i Stockholm. Skriven av Björn Skifs och Bengts Palmers var den kanonbra, och Martin Ljungs medverkan gjorde inte föreställningen sämre. Jag har kvar dubbel-LPn med musiken.

För ett par år sedan såg vi ”Silverhjärtats hemlighet” i Göteborg. Det var Balettakademin som hade den som examensarbete. Musikalen är skriven av Martin & Jenny Schaub från West of Eden och är värd att sättas upp på de stora scenerna.

Nördfakta:

Den första så kallade rockoperan var ”Tommy” av The Who som kom 1969. Den kom senare som film och blev även uppsatt som musikal i London, med Kim Wilde i en av rollerna. Musikkunniga anser att det inte är en opera, mer än cantata (sångsvit).

1967 hade en sång som hette ”Grocer Jack” dykt upp på listorna. Den kallades ”An Excerpt from a Teenage Opera”, och tanken var att folk därefter skulle efterfråga en LP med musiken från operan. Men den kom aldrig, så låten är allt som finns från den tilltänkta tonårsoperan.

Långt innan han skrev ”Spök” var Björn Skifs med i den svenska versionen av Godspell, en musikal som dök upp i kölvattnet efter JCS. Den innehåller både dialog och sång. Mest känd är låten ”Day by Day”. Godspell byggde på bibelcitat och framställde Jesus som clown. Men den var underhållande, både på svenska och på engelska.

När JCS sattes upp på Broadway lade Andrew Lloyd Webber till en ny låt, en duett mellan Petrus och Maria från Magdala, ”Could We Start Again Please”. När filmen sedan gjordes lade han till ytterligare en, ”Then We Are Decided”, som sjungs av prästerna.

I den första svenska versionen av JCS var det flera sångerskor som turades om att sjunga Maria från Magdala. En av dem var Agneta Fältskog.

Originalinspelningen av JCS har Ian Gillan, då sångare i Deep Purple, som Jesus, och Mike D’Abo, sångare i Manfred Mann, som Herodes. Kompbandet bestod till största delen av Joe Cockers musiker från The Grease Band. Trummisen Bruce Rowland dök i slutet av 1970-talet upp som medlem av folkrockbandet Fairport Convention.

Yvonne Elliman som sjöng Maria fick välja på fast arvode eller royalty för sin insats. Hennes vänner rådde henne att ta arvodet eftersom en rockopera om Jesus aldrig kunde slå. När det blev världssuccé förbarmade sig Lloyd Webber över henne och fick royalty i stället samt huvudrollen i Broadway-uppsättningen. Senare dök hon upp som sångerska i Eric Claptons band.

Att sjunga nidvisor och göra musikaliska angrepp på namngivna eller icke namngivna är troligen lika gammalt som viskonsten i sig. Konsten lever kvar och då och då kommer nya sånger i samma kategori. Här kommer tre exempel från 1960- och 70-talet.

I februari 1969 slog Peter Sarstedt igenom med buller och bång med ”Where Do You Go To (My Lovely)” om den inte namngivna franska societetsdamen som går på fina partyn och som känner Sacha Distel. Men vad hjälper det när hon måste somna ensam varje kväll?

Sarstedt är något av en one-hit-wonder. Låten låg på Englands-listan i 16 veckor, bäst som etta. Albumet som följde gjorde en kortare visit, fyra veckor och åtta som bäst. Uppföljaren ”Frozen Orange Juice” nådde med nöd och näppe topp tio.

Jag hörde Sarstedt på en konsert i Swansea 1991. Han var tillsammans med Freddy & the Dreamers och Swinging Blue Jeans och alla spelade de sina hits. Sarstedts framträdande var mycket kort, två låtar. Han dog 2017.

Carly Simons ”You’re So Vain” blev hennes stora genombrott i december 1972. Den handlar om den självsäkre globetrottern som är en lockelse för alla flickorna. Han är enligt texten en före detta pojkvän. ”You gave away the things you loved, and one of them was me”. Till historien hör att hon när låten slog sedan en månad tillbaka var gift med James Taylor, ett äktenskap som höll i elva år.

I pressen spekulerades att låten skulle handla om Mick Jagger, men det bekräftades aldrig. Men refrängraden ”You’re so vain, you probably think this song is about you”, lever kvar i huvudet på många.

Harpos låt ”Moviestar” började sitt liv på ett annorlunda sätt. 1975 tillägnades den ett 20-minuters avsnitt i skol-TV-serien Kika Digga Ding, där programledaren hette Tommy Körberg. Avsnittet skulle visa hur en låt spelades in på den tiden. Så eleverna fick följa hur producenten Bengts Palmers byggde upp låten i olika steg. En grundläggande bakgrund och så pålägg av stråkar, kör med mera. En av körsångerskorna var Anni-Frid Lyngstad.

När den släpptes blev den en internationell hit, men kom inte på Tio-i-topp eftersom programmet lags ner. Men den svenska versionen kom etta på Svensktoppen, och originalet blev hans enda hit i England.

Låten handla om killen som tror att han är en filmstjärna, men det enda man sett av honom är en kort reklamsnutt.

Det här är blott tre exempel. Många är artisterna som skrivit den här typen av låtar. Bob Dylan har en rad sådana, som ”Like a Rolling Stone”, ”Idiot Wind” och min favorit ”Ballad of a Thin Man” (lyssna på liveversionen tillsammans med The Band på dubbel-LPn ”Before the Flood.) Magnus Uggla har också ett antal, med ”Jag mår illa” i spetsen.

En som jag ibland sjunger är ”Hard Luck Stories” från Richard & Lina Thompsons ”Pour Down Like Silver”. Det handlar om gnällspiken som klagar på allt. Slutklämmen i vers tre är obetalbar:
“You don't like one thing, you don't like another
You don't like anything that looks like bother
Everyone don't like something and we all don't like you”

Men elakast av alla elaka sånger är nog Tom Paxtons mästerverk om Spiro Agnew, vicepresident till Richard Nixon och allmänt sedd som den bästa livförsäkring Nixon kunde ha. Låten finns med på Paxtons live-dubbel ”The Compleat Tom Paxton” (utgiven 1971). Paxtons introduktion är nästan längre än låten (lyssna och njut, men helst på originalinspelningen). Här är hela texten:

”I will sing of Spiro Agnew and all the things he’s done”