Miserabla musikminnen (eller inte)
Londonavslutning
Torsdag i London - museum och musik
Onsdag i London - romare och show
Tisdag i London
Tisdagsmorgon på hotellet
Måndagskväll i London
Akustisk musik
Visst är det häftigt att stå på scen med ett fullt band, med mikrofoner, förstärkare, hyfsat PA och bra medhörning. Och visst är det häftigt att vara på en rockkonsert när basljudet får kroppen att vibrera. Men inget går upp mot det helt akustiska.
Jag minns en lunchkonversation med den klassiske gitarristen Göran Söllscher. Han skulle spela på Melleruds gitarrfestival på kvällen och delta i en ”Meet the artist” dagen efter. Han sa att man som musiker kan välja mellan två förhållningssätt, antingen köra över publiken med 130 dB, eller tvinga dem att öppna öronen och lyssna. På kvällen höll han en magisk konsert i Kulturbruket, helt utan någon form av förstärkning.
Jag minns också två musikkvällar i London sommaren 1977. Den första var vi på Hammersmith Odeon och lyssnade på 10CC. Flera långtradare med utrustning, bra ljud, inte olidligt starkt. En härlig konsert på alla de sätt. Bra låtar, bra musiker och starka sångare.
Dagen efter var jag på ett folkmusikevenemang på södra sidan floden. Kvällen avslutades med cirka 200 personer sittande på golvet i en stor sal. Mitt på golvet stod Martin Carthy, mannen som personifierar engelsk folksång för mig, och mannen som lärde Paul Simon Scarborough Fair. Inte en högtalare eller mikrofon i sikte, bara Martin och hans gitarr. Återigen använder jag ordet magiskt, för det var det. Han sjöng, spelade och vi lyssnade med våra öron på helspänn. Inget ont om 10CC, en av mina favoritgrupper från 1970-talet, men närvarokänslan var en helt annan när Martin spelade.
Jag får samma känsla när jag spelar själv. Varje spelning med Still No Bagpipes är en lång njutning, framträdanden på Open Mic i Bengtsfors eller andra ställen likaså. Men inget går upp mot att spela på Visklubben Korpen, där all form av förstärkning är tabu, eller liknande platser, där mikrofoner och förstärkare inte blir en barriär mellan artist och publik.
Sedan har jag full förståelse för att Bruce Springsteen och Håkan Hellström inte kan köra helt akustiskt när de fyller Ullevi. Men om det är musiknjutning jag söker avstår jag från de konserterna.
Tåg till Furuvik
1957 när jag var fyra flyttade familjen från Borlänge till Gävle. Där bodde vi kvar till sommaren 1964 när jag gått ut årskurs 4. Eftersom vi inte hade någon bil och eftersom pappa jobbade på SJ, med vidhängande frikort för hela familjen, åkte vi mycket tåg de åren. Vi var i sommarstugan i Ulvshyttan, vi var i Stockholm och varje gång vi hälsade på släkten på Österlen så tog vi oss dit med järnvägens hjälp.
Ett annat regelbundet nöje i Gävle var att åka till Furuvik, då, om jag minns rätt, Sveriges största djurpark. Förutom djuren lockade det lilla modelltåget och karusellerna. En period hade vi en dagmamma vars man arbetade på en av stadens tidningar, och därför hade frikort, och den perioden blev det extra mycket Furuvik.
Hösten 1964 började jag femman på Vendelsö skola (numera Hagaskolan). Det här var på den gamla goda tiden. Vi må bara haft en TV-kanal, som bara sände sen eftermiddag plus kvällen, och tre radiokanaler. Internet skulle uppfinnas knappt 30 år senare och mobiltelefoner, smarta eller osmarta, var något som man kanske kunde se i någon science fiction.
Men trots denna ofattbara fattigdom hade skolan resurser som skulle få dagens lärare att blekna av avund. I början av varje hösttermin fick vi nya fina böcker i varje ämne, ibland både en läsebok och en övningsbok. Eftersom det var våra egna böcker, som vi fick ta hem när läsåret var slut, kunde vi stryka under och göra anteckningar i dem.
Skolan hade också pengar att då och då skicka oss på utflykter och skolresor. Så det var inte helt oväntat att vår lärare i sexan berättade att vi skulle få åka på en heldags skolresa, från tidig morgon till halvsen kväll. Och vi skulle få åka långt och annorlunda. Så kom det:
-
Ni ska få åka tåg ända till Furuvik utanför Gävle.
Jag tror jag var den i klassen som var minst upphetsad inför denna fantastiska resa. Jag hade nog hellre tagit bussen till Skansen.
Skolminnen från Gävle
Fick ett exemplar av Gefle Dagblad med posten igår, tidningen som berättar om den klassåterträff i Gävle jag ska på i början på april. Ska träffa dem jag gick i årskurs 1-4 med på seminariets övningsskola i staden. Övningsskola innebär att vi ständigt hade lärarkandidater med på våra lektioner, på gott och ont.
Inför återträffen försöker jag återkalla minnen från mina år i den klassen, 55 år efter att jag flyttade därifrån. Tyvärr är mycket höljt i dunkel, och på klasskorten tidningen publicerade kände jag knappt igen mig själv. Men här är några.
Popen började ju slå igenom och ett stående inslag på våra roliga timmar var ”popbandstävlingar”. Olika grupper inom klassen mimade till populära skivor med tennisracketar som gitarrer och en upp- och nervänd papperskorg som trumma. Sedan fick vi rösta. Jag hade min pappas åsikt att pop var mest skrik och skrän (jag ändrade mig när jag började femman), men om någon grupp mimade till ”California Sun” eller ”Surfing Bird” kunde jag tänka mig att rösta på dem.
De som klagar på skolmat idag borde ta en tidsresa och äta i semmis matsal i början på 1960-talet. Vi satt på rygglösa pallar och mjölken serverades i plåtmuggar. Den var förresten av samma temperatur som maten. Inte fick man välja själv hur mycket mat som lassades på tallriken och ville man slänga något var man tvungen att be om tillåtelse, och den gavs nästan aldrig. Jag lyckades en gång när jag tappade en tand mitt i måltiden och den blodiga smörgåsen fick den hårdhjärtade mattanten att vekna.
På rasterna lekte vi ofta olika kullekar. Vid ett tillfälle halkade jag på gräset och dunkade huvudet med full kraft i en vägg. Det blev en ordentlig svullnad och jag tappade temporärt lite hår.
Jag var sportgalen på den tiden och tyckte det var roligt när idrottslärarna bildade en skolans idrottsförening. Den blev kortlivad och jag minns bara ett möte, i aulan. De hade bland annat en frågesport. Första pris var 1 kr till en korv med bröd (standardpriset då), andra 85 öre till en korv utan bröd och tredje 15 öre till ett korvbröd.
Vår rektor hette Granat och så fort fröken lämnade klassrummet skämtade vi om att Granaten kunde komma in och explodera.
Vid mitt första besök i skolbiblioteket lånade jag en Pippi Långstrump-bok. Vid mitt nästa besök placerade jag den prydligt i bokhyllan där jag tagit den första gången. Så skulle man tydligen inte återlämna böcker fick jag lära mig.
Min handstil var väl inte den bästa. I stort satt varje gång jag fick tillbaka en skrivbok hade fröken en kommentar med röd penna om att jag måste skriva snyggare. Jag blev expert på att dölja denna med vänsterarmen när lärarkandidaterna gick förbi och tittade på oss när vi arbetade.
Men skriva kunde jag redan då. Jag minns att jag skrev en rolig uppsats om jultomtens semester, och hans misslyckade försök att dyka i Döda Havet. Men när jag skrev om min skolväg trodde jag fröken gjorde narr av mig och en förmodad felstavning (hon gjorde sånt ibland) när hon uttalade den plats jag passerade som ki-osk och inte ”tjosk”. Sedan fick jag lära mig att båda uttalen var/är accepterade.
Efteråt har jag insett att vi på seminariets övningsskola hade mycket bra lärare. Vi hade dessutom speciallärare i många ämnen, som musik och engelska. När jag kom till Hagaskolan i Vendelsö hösten 1964 stod sig de kunskaper jag fått i Gävle mycket väl. Men på Hagaskolan (som då hette Vendelsö skola) fick man varm mat, och man slapp mjölk i plåtmugg. Det kändes som att äta på en fin restaurang.
Tidningsförsämringar
Fick en chock i morse. Från och med 18 mars drar Ttela och GP in tidningsdistributionen i vårt område. Meddelandet kom i brev, ett fram vardera tidning. De meddelar att jag i fortsättningen kan välja mellan att få papperstidningen med posten dagen efter, måndag för fredagens och lördagens, tisdag för söndagens och måndagens, eller att läsa den i datorn.
Så har de ett ”extraerbjudande”. Om jag väljer datorlösningen får jag en rabatt på hela 300 kr per år, dvs cirka 80 öre per dag. Varför inte full kompensation? Jag misstänker att tryck- och distributionskostnaderna är betydligt högre än 80 öre per dag för dem. De ska alltså göra vinst på att försämra för mig? Eftersom de till stor del innehåller material (allt inrikes, utrikes och en del annat) så kommer jag att säga upp den ena och läsa den andra i datorn. Stor besparing för mig och frun.
Man kan också diskutera priset. Med den ”fantastiska” rabatt jag får blir kostnaden för Ttela digitalt 260 kr per månad. Att ha en full digital prenumeration på DN (som säkert också drabbas av indragen distribution) kostar 199 kr/månad. Vilken anser ni vara mest prisvärt?
Men oavsett. I mer än 50 år har jag börjat varje morgon med att läsa ett par papperstidningar, lösa korsord och sudukos. Nu är den tiden snart förbi. Ibland hatar jag det vissa kallar utveckling.
Svenska texter?
Fem av sju bidrag i Melodifestivalen och fem av tio på veckans Svensktoppslista framförs på engelska. Det senare är dessutom mindre än det brukar vara. Samtliga dessa tio engelskspråkiga låtar är skrivna av svenskar. Varför?
I princip har jag inget emot att man sjunger på engelska. Jag gör det själv ganska ofta. Men jag förstår inte varför alla svenskar ska skriva på det språket. För mig låter det ofta som en ursäkt för att komma undan med nödrim och populära fraser som hade ekat väldigt tomma om folk hade hört dem på svenska. Vem hade kunnat komma undan med rader som ”Let's go ape in my cabana, let's party till manana” om de sjungit på svenska?
Givetvis. Vi har grupper som har en stor marknad utomlands, och de bör kunna behålla dem. Men alla andra. Hade verkligen de som står bakom Malou Prytz en internationell karriär för henne i tanken? Eller var det bara slentrianmässigt de skrev på engelska?
Låt mig vara puritan. Ewan McColl blev på 1960-talet sur på alla som besökte hans folkmusikklubb och bara sjöng amerikanska låtar. Han införde regeln att man där bara fick sjunga låtar från sitt hemland och på sitt modersmål. Kan vi inte ha en liknande regel för Svensktoppen och Mello? Alla får bara sjunga låtar på sitt modersmål. Givetvis kan det finnas en engelsk översättning som Mellovinnaren använder i ESC, men inte förr. Som nu är har svenskspråkiga låtar väldigt liten chans i Mellofinalen, eftersom de internationella jurygrupperna inte kan bedöma textkvaliteten.
Så ge svenskan en chans i musiken. Det är ett utmärkt språk att sjunga på. Det finns mängder av bra låtar på svenska med fantastiska texter, likaväl som det finns en massa svensk musik med halvtaskiga engelska dito.
Tommy Körberg sa en gång att den enda svensk som kan skriva bra engelska texter är Björn Ulveus. Jag tycker att han är lite snäv i det yttrandet. Det finns fler, men inga mängder. Och i mitt tyycke har flera svenska unga artister, som Darin och Molly Sandén, fått ett lyft när de börjat sjunga på sitt eget språk. Hoppas fler gör det.
Izzy Young
Idag har DN en lång artikel om Izzy Young som nyligen dog. Mycket centrerar kring hans vikt för folkmusiken både i USA och Sverige. Jag vill passa på att dela några personliga minnen från mina möten med honom.
Jag träffade honom första gången tidigt 1970-tal när han öppnat sin butik på Roslagsgatan. Det var ett litet krypin med skivor, böcker och allehanda saker. Allt med folkmusikfokus.
Jag hade vid den tiden börjat intressera mig på allvar för engelsk folkmusik. Tyvärr var skivorna inte lätta att få tag på eftersom de sällan var utgivna i Sverige. Men Izzy visade mig en katalog från Topic Records, det främsta folkmusikbolaget i Storbritannien, och sa att han kunde direktimportera till mig. Jag tittade igenom katalogen och kryssa för några stycken. Jag minns inte alla men två har satt spår.
Den ena var Shirley Collins ”The Banks of the Sweet Primroses”. Collins var sedan länge en favorit för mig, och hennes ”No Roses”, med en samling folk- och rockmusiker, är fortfarande en av de bästa folkrockskivor som någonsin gjorts.
Den andra var en skiva med A L Loyd som hette ”The Great Australian Legend”. Jag hade läst A L Lloyds utmärkta bok ”Folk Song in England”, men jag köpte nog skivan främst för att tre Fairport Convention-medlemmar (Dave Swarbrick, Trevor Lucas och Dave Pegg) medverkade. Det var en spännande skiva, med sångtexter och bakgrundsfakta till låtarna i det bifogade häftet. Jag lärde mig tre låtar, låtar som fortfarande finns i min repertoar, ”Hold Up at Eugowra Rocks” (som vi spelade in med Still No Bagpipes), ”Jim Jones at Botany Bay” och ”The Streets of Forbes”. Jag sjöng dem till och med på en kväll i Svenska Kyrkan i Melbourne 2002. Men ingen av de närvarande australiensarna hade någonsin hört dem. De trodde att jag hade hittat på dem.
Vid ett senare tillfälle köpte jag Karl Asplunds diktsamling ”Brittiska ballader” där han översatt några traditionella brittiska sånger till svenska. Asplund skriver i förordet att tolkningarna inte är avsedda att sjungas, men flera fungerar mycket bra ihop med originalmelodierna, och ”De två korparna” är en jag framför då och då.
I mitten på 1980-talet hade Izzy flyttat till Götgatsbacken. Jag var där på en konsert med den skotske sångaren Rod Paterson (före detta Jock Tamson's Bairns och Easy Club). Det var en intim historia. Vi var cirka ett dussin åhörare som satt i en cirkel i rummet bakom butiken. Rod var en i cirkeln och det var öppet för önskningar och frågor.
Så Izzy betydde en hel del för mig musikaliska utveckling. Jag är bara lite tveksam när DN-artikeln säger att han flyttade till Stockholm 1974. Jag har för mig att det var ett par år tidigare ...
Klassisk musik
Var och lyssnade på en stråkkvartett i Kulturbruket på Dal igår. Det var Kuss-kvartetten från Berlin som besökte oss och framförde två stråkkvartetter av Beethoven och ett modernt minimalistiskt stycke. 15 satser på 11 minuter är ganska häftigt.
Jag ska inte recensera konserten här, det har jag fått i uppdrag att göra av Melleruds Nyheter. Den artikeln kommer förhoppningsvis i tidningen på onsdag. Kolla in www.mellerudsnyheter.se om ni vill läsa den och inte bor i det område som får den i btevlådan.
Men några reflektioner kring klassisk musik.
På något sätt har folk fått för sig att klassisk musik är svår att lyssna på. Är det skolan och ”musikkännarna” som har skrämt oss? Enligt min mening kan man lyssna på två sätt:
-
Försök ”förstå” musiken. Försök att analysera den. Detta kräver kunskap och övning, och kan vara tidskrävande. Det är ju för det mesta inte lättrallade treminuterslåtar det handlar om.
-
Luta dig tillbaka och låt den bara skölja över dig. Se musiken som ett sätt att koppla av. Detta kräver ingenting, men kan vara lika berikande som sätt 1.
Framför allt: Ge musiken en chans då och då. Precis som med all musik behöver man vänja sig. Det handlar om att erövra den.
Lycka till! Själv brottas jag med hur jag ska kunna beskriva en fenomenal musikalisk upplevelse med ord som får den som inte har tre års studier i musikvetenskap att förstå vad jag skriver.
Jag och fiolen
Svend Asmundsen brukade hävda att Putte Wickman inte bara var autodidakt, han var dessutom en självlärd autodidakt. Desamma skulle kunna sägas om mitt fiolspelande, jag är en självlärd autodidakt.
Det första, tämligen misslyckade, försöket att ge sig på alla klassiska kompositörers favoritinstrument gjorde jag under första terminen på Lärarhögskolan. Det gjordes på en kinesiskt fiol, som på grund av en liten igenlimmad spricka i locket såldes till mig för cirka 150 kr av en numera nedlagd musikbutik vid Odenplan i Stockholm. Efter hårt övande spelade jag för en mer musikalisk kompis som torrt konstaterade: ”Både du och jag vet ju hur falskt det där var.” Ridå.
Fiolen såldes på en loppis till förmån för dotterns klassresa många år senare.
Intresset väcktes igen för snart sex år sedan, efter flera år som gitarrist till alla fiolspelare i Dalslands Spelmansförbund. Olle på Rämjes musik (mellan Vänersborg och Uddevalla för er som bor på andra ställen i landet) lät mig köpa en gammal fiol han hade liggande på kontoret. En tusenlapp för fiol och stråke (som senare ersatts). Ett riktigt fynd.
Jag satte fart direkt. Glöm att ta det försiktigt i början. Jag gick direkt på en bok med engelska folkmusiklåtar, givetvis spelade med betydligt lägre tempo än avsett, men ändå. Har man spelat mandolin i många år så vet man ju ungefär var fingrarna ska sättas. Och fördelen med den bok jag använde var att 95 % av låtarna går i D- eller G-dur, fiolspelarens favorittonarter.
Men fiolspelet har två stora svårigheter som måste övervinnas:
-
Man måste sätta fingrarna så exakt. När jag spelar gitarr, mandolin, bouzouki eller banjo spelar en halv millimeter hit eller dit inte så stor roll. Det blir rätt ton ändå. Jag behöver inte lita på gehöret. När man spelar fiol kan en halv millimeter hit eller dit vara skillnaden mellan njutbar musik och skärande falskt oväsen.
-
Stråkföringen. I början studsade stråken en del, sedan gnisslade de ibland för jäkligt. Och så gäller det att lista ut när man ska byta riktning, det som tydligen kallas upp- och nerstråk. För att inte tala om att få tryck och betoningar. Efter sex år är jag fortfarande nybörjare.
Men det går framåt. När jag för några år sedan förklarade för min son före detta att jag inte kan spela fiol konstaterade hon: ”Säg inte så. Du kan spela fiol. Men inte särskilt bra.” Men jag tror att jag har bättrat mig sedan dess, men än så länge avstår jag från att spela offentligt.
Och jag är verkligen autodidakt. Den undervisning jag har fått är följande:
-
Min före detta spelkompis Anna svarade på frågan om hur hårt jag bör spänna stråken och lärde mig att jag ska använda lillfingret om jag vill ta ett B på E-strängen, något som jag har nytta av även i mandolinspelandet.
-
Tomas berättade att det gnisslar mindre om man vinklar stråken lite.
För övrigt har jag försökt lista ut det mesta själv. Och numera spelar jag en blandning av brittisk musik och låtar jag snappat upp från Dalslands Spelmansorkester. Det tar sig.
(Autodidakt = En självlärd person inom ett område)
Kålpuddingspremiär
I veckan som gick hade de extrapris på blandfärs i en av våra affärer och vitkål. Alla som känner mig vet vad det betyder, kåldolmar. Men jag nöjde mig med en mindre sats denna gång och fick både kål och köttfärs över. Dags för en matlagningsdebut, kålpudding!
Jag konsulterade Vår kokbok som vi har sex upplagor av. Jag höll mig till den äldsta, den enda som innehåller hur man lagar kåldolmar i ugn. Det var dessutom mycket praktiskt, recepten till dolmar och pudding står på samma sida.
Det hela verkade vara enkelt. Bryn kålen, blanda ihop det andra, mixa i en form och in i ugnen. Men stopp! Det står ”medelstark värme”, hur många grader är det?
-
Ring dottern, sa frun, hon är duktig på kålpudding.
Sagt och gjort. Ett snabbt telefonsamtal till Källby.
-
Ingen aning, sa dottern. Jag brukar kolla kokboken. Vänta!
Hon använder senaste upplagan av Vår kokbok, utgiven cirka 40 år efter den jag tittat i. Jag tog fram den och blev chockad.
Man ska börja med 250 grader och sedan sänka till 200 när man ställer in puddingen, men …
Vilken skillnad det är på recepten. Numera ska man tydligen koka kålen istället för att bryna den. Dessutom ska man ha ris istället för mosad potatis. Varken timjan eller persilja användes i det tidigare receptet, och definitivt inte soja och sirap.
Jag gick en gyllene medelväg. Jag tog ingredienserna från 1970-talets recept och 2010-talets ugnsvärme, och så kokade jag kålen.
Och tänk, det blev riktigt gott-
Blind Alfred Reed
Egentligen borde det räcka med att ha skrivit ”How can a poor man stand such times and live” för att gå till musikhistorien, och länge var att han skrivit den det enda jag visste om Blind Alfred Reed. Jag hittade den på Ry Cooders live-LP ”Showtime” och föll direkt, både för titeln och låten i sig. Ta bara textraderna om doktorn: ”All he gives is a humbug pill/Dose of dope and a great big bill”. Ry sjunger fyra verser, och långt senare upptäckte jag att det finns minst ett halvdussin till.
Så dök det upp en låt till på en Cooder-skiva. Den här gången var det ”Always lift him up” om vikten av att stötta kompisar som har det svårt, oavsett om det är finansiellt, alkoholrelaterat eller en ”scolding wife”. Det här var tydligen en karl att leta efter.
Jag sökte med ljus och lykta utan att finna mer än karlns egen inspelning av den först nämnda låten.
Så hörde jag Tom Paley spela ytterligare en Reed-låt på Cellar Upstairs Folk Club, och som slutgiltig bekräftelse dök ”You must unload” upp på Ry Cooders senaste skiva. Nu måste jag hitta mer om honom och fler låtar.
Låtarna hittade jag på det Spotify jag alltid pratar skit om. De har nästan alla han spelade in. Fakta hittade jag på Wikipedia. Så här kommer ett koncentrat om er nya favotirkompositör.
Han föddes blind 1880. Lärde sig spela fiol i tidiga år. Försörjde sig genom att spela på gator och på fester.
1927-1929 gjorde han sina enda inspelningar, drygt 20 stycken.
Fortsatte sedan spela på gator och torg och annat tills man i hans delstat förbjöd blinda gatumusiker i slutet på 1930-talet.
Verkade även som ”lekmannapräst” inom metodisterna. Kan vara därför så många av hans låtar har religiösa motiv.
Dog 1956, eventuellt av svält.
Så för en gångs skull uppmanar jag er alla att gå in på Spotify och lyssna. Lite raspigt och dåligt ljud, men låtarna, jag säger bara LÅTARNA.
(Och långt senare, i samband med en begravning i London, fick jag reda på att Ry Cooder troligen lärt sig Reeds låtar av Tom Paley, vars begravning jag just då bevistade. Ett postumt tack till Tom för en verklig kulturgärning.)